måndag 29 juni 2009

Andlighet

Här kommer ett gammalt inlägg som jag skrev på flashback för ett tag sen. Det handlar lite om "andliga möten"
Samt varför jag tror att "kristendomens" andlighet leder mig till Gud.

I alla religioner så upplever människor en form av andlighet som gör ett dem på något vis uppfattar det finns en andlig värld. Alla har inre upplevelser som de upplever som frid och glädje. Vi ser det hos Sufister, Kundalini samt andra mystiker och även vid meditation samt New-age. Även hos satanister så förekommer en stark andlig kraft. Alla olika religioner har dessa andliga kickar. Man skall inte tro att “sin” tro har monopol på andliga möten.
Om vi tänker oss detta Gudomliga möte vid jämförelse med en kryssning på havet. Det är ofta en fantastisk upplevelse att åka båt i havet. Det är något man helst måste uppleva för att förstå det. Men vi har också en karta över havet, alltså samlad information som sjömän genom hundratals år har sammanförts för att enklare kunna navigera på havet. Att se en karta över havet förklarar inte i sig själv hur havet är, eller dvs. man kan inte uppskatta havets skönhet om man aldrig sett och upplevt/åkt båt på havet. Men samtidigt så kan det vara farligt att att vistas på havet utan en karta. Kartan förlorar sin egentliga innebörd om man aldrig varit på havet och upptäckt dess skönhet/faror. Man säga att kartan symboliserar en teologisk religiös skrift. Teologin kring en skrift fungerar på ett liknande sätt. Människor har under flera tusen år upplevt möten med Gud, och man har samlat dessa kunskaper i en bok som vi kallar bibeln, Koranen, Vedaskrifter osv. Givetvis så finns det olika religiösa skrifter som människor uppfattar som sina kartor. Och för mig handlar det inte om att alla andras kartor är fel. Jag kan inte säga att alla andras “kartor” är fel. Men för mig så känns min karta (bibeln) rimlig och relevant för det hav jag befinner mig på. Den navigerar mitt liv på ett sätt som mitt hjärta blir berört på. Jag märker att skriften talar mitt hjärtas språk.
Men för att sammanfatta det jag vill ha sagt då:
De flesta religioner leder till en form av upplysning för människans inre, eller förklarar människans inre lust till något mer än livet i sig självt. Inget snack om den saken. Men enligt mig visar Jesus den slutgiltiga vägen till Gud, människan kan inte av egen kraft bli upplyst och gå hela vägen Gud. Det är befriande och upplyftande. Den kristna tron är alltså något mer än att bara söka en andlighet som berör oss.
Leder inte Gudsupplevelsen till en omvändelse från synden och att följa Kristus samt att vilja följa Guds lagar, då är det inte den helige ande.

När herrens ande ingjuts i människan skall hon följa herrens bud. Anden skall leda människor till Jesus Kristus och syndernas omvändelse.

"Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom" (Joh 16:8)

"Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem." (Hesekiel 36)

Natanael

Satt och lite i Johannesevangeliet på väg till jobbet förut..
Och jag läste om Natanael och hans första möte med Jesus.. Det tål att funderas över.

"När Jesus såg Natanael komma sade han om honom: "Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek." Natanael frågade honom: "Hur kan du känna mig?" Jesus svarade: "Innan Filippus kallade på dig, såg jag dig där du var under fikonträdet." Natanael svarade: "Rabbi, du är Guds Son, (Joh 1)

När Jesus säger att han sett Natanael under fikonträdet så tvekar inte Natanael en sekund på att Jesus är Guds son. Man kan fundera på varför han så snabbt erkänner Jesus som Guds son.
Filmen "The gospel of John" har en klockren scen av detta kapitel. I filmen har Natanael en stark gudomlig upplevelse under fikonträdet. Han sitter i bön och upplever att Gud talar till hans hjärta på ett stark sätt. Det är bara Natanel och Gud som vet om denna händelse.
Så när Jesus då talar om att han såg Natanael under trädet, då kan Natanel inte göra annat än erkänna Jesus som Guds son.
Och det är väl på ett sådant sätt vi alla har vandrat till Gud. Vid ett specifikt tillfälle har Gud talat in i vårt hjärta på ett sätt som ingen människa "kan" göra. Helt plötsligt går ordet rätt igenom själen på något vis. Saker som vi aldrig delat med någon annan blir plötsligt uppe vid ytan. Gud berör oss. Vår själ jublar.

lördag 27 juni 2009

Predikningar

Finns en trevlig sida med katolska mässor. Det håller på ca 20-30 min. Och visas dagligen.
Dessa ger mig mycket i min vardag, och är precis lagom att lyssna till efter en arbetsdag. Och jag upplever att katolska mässor ungefär brukar gå till så som dessa. Så är du nyfiken på hur en katolsk Gudstjänst är, då skall du spana in länken nedanför.

http://ewtn.edgeboss.net/wmedia/ewtn/multicast/video/windowsmedia/homily_300k.wvx

fredag 26 juni 2009

sommar

Dricker en iskall Carlsberg och sitter på altanen och njuter av det underbara vädret. Ja livet kunde vara sämre. Snart börjar även fotbollen.

torsdag 25 juni 2009

Kyrkan för alla?

Jag har träffat en hel del människor som varit uppväxta i frikyrkomiljöer, av någon anledning just den senaste tiden. De flesta har varit i 30-40 års åldern. Många talar att de har sin tro på Gud , men är extremt trötta på den "frikyrkliga" miljön. Och vill inte alls ta del av kyrkans liv. Många talar om att det finns ett hyckleri, där man uppvisar en fasad på söndagar. En sorts kristendom som bara handlar om att visa upp hur bra man lever typ. Har kyrkan misslyckats med att sprida sitt budskap, eftersom många resonerar så här? Är det så att frikyrkan enbart passar vissa typer av personligheter? Jag vet tex att det kan vara svårt som singel och lite till "åldern" att passa in i en församling. Många församlingar har mycket evenemang för "barnfamiljer", och det är inget negativt i sig. Men det finns en stor grupp människor som lever som singlar, som är mellan 20-40 år. Och denna stora målgrupp passar helt enkelt inte in i en församlingsmiljö, och har man dessutom inte en kristen bakgrund innan så kan det bli en smärre chock att gå med i en församling.
Så upplevde jag det som singel och nyfrälst. Jag kände mig väldigt klämd i församlingen, och ena sidan så hängde man med det ungdomar som alltid varit kristna, och dom hänger enbart med andra kristna. Det var en svår krock där för mig som kommer utifrån. Det som var den stora chocken var att det var väldigt lite samtal om Gud. Vilket är/var det viktiga i min kristna tro. Det kan ju bero på att man alltid varit i en kyrklig miljö och Gud finns alltid med. Men för mig som brinnande nyfrälst så var detta inte alls kul. Jag upplevde att dessa ungdomar var precis som vem som helst, varför skall man då kalla sig kristen kan man fråga sig? Eller så kanske det var jag som var överdrivet ”hungrig”, vem vet.. Vill inte döma någons tro.
Och sedan över till de vuxna människorna i församlingen då, och här är jag väldigt tacksam för människor som Lars-Göran och Anneli som verkligen såg mig där jag befann mig. Och visade Jesu kärlek och erbjud mig att börja i deras bönegrupp. Jag är väldigt tveksam till om jag överhuvudtaget skulle fortsatt att vara medlem i kyrkan utan denna hjälp från bönegruppen.
Och då skall jag ändå påpeka att jag älskar min församling på alla sätt, och jag känner verkligen massa med folk i församlingen, men det hjälper liksom inte att mingla runt lite på söndagar. Det måste finnas en bestående styrka, och något mer än bara Gudstjänster med socialt mingel med handskakning och dialoger som:
"- Hur mår du"
"- Jo det är bra"
För man kan känna sig väldigt ensam i kyrkan ibland trots detta "sociala mingel"Anser ni att det ligger någon sanning i det jag talar om?

torsdag 18 juni 2009

Predikan värd att läsa

En tankvärd och mycket ödmjuk predikan från Biskop Anders Arborelius. Den handlar om kallelsen till att bli präst..

http://www.katolik.nu/html/bskp_homil_oljevigning_08.html

Känsligt hjärta

När jag var liten så var jag en mycket känslig liten pojke. Jag grät ofta och blev väldigt berörd om någon var elak emot mig. Det gick liksom enda in i själen.
Men man växer och blir större, man fostras i en viss miljö, utåt sett skall man vara en stark man som reder sig själv. En stark man som är stabil i alla avseenden.
Men vad jag inte kunnat fly bort från, den är denna känslighet. Den finns fortfarande kvar. Det spelar liksom ingen roll hur cool och stark jag än utger mig från att vara. Mitt hjärta blöder likförbannat enda in i själen när jag blir utsatt för något som berör mig. Framörallt när det rör sig om ting som handlar om att vara en stark man. När det liksom blir uppenbart att jag inte är så stark som jag trodde mig vara. Då blir det väldigt jobbigt. Då känner jag mig väldigt ynklig.
När jag kom till tro och upplevde Gud, så var den lilla pojken som jag vågade blotta inför Gud.
Inför Guds ögon skall jag vara denna känsliga gråtande pojke. Och det häftiga är att det givit mig styrka att våga vara sådan. Det är sådan jag är, och med Guds hjälp så formas min personlighet utifrån detta. Jag kan inte fly bort ifrån detta. Sprit och droger tar inte bort denna känslighet annan än för stunden. Vad man än flyr in i så går det inte.
Det finns ju givetvis fördelar med att vara känslig, jag förstår att Gud lagt ner detta i mig. För denna känslighet gör att jag kan ”känna” mycket för andra människors situationer, denna känslighet blir en ”gåva” för mig. En andlig gåva. Förmågan att känna empati och tala profetiskt in i andra människors liv. Den gåvan tror jag Gud lagt i mitt liv, och jag uppfattar att det ”även” fungerar.
Det man inte kommer ifrån, är att denna känslighet är jobbig, det fick jag känna på förut.
I morse fick jag ett samtal där jag ”fick” kritik. Och denna kritik går så djupt in i mig att det blöder. Johanna rycker på axlarna åt denna kritik och blir inte alls berörd av det. (det är därför jag har henne vid min sida som stöd).
Vad vill jag egentligen ha sagt med detta inlägg? Njea egentligen inget annat är att jag blöder i själen just nu, och behöver skriva av mig. Men på något sätt så för detta mig närmare Jesus. Han led i getsemane på ett sätt som är svårt att begripa, men i detta lidande som känns hur jobbigt som helst. Så tror jag Gud låter mig genomlida det för att lära känna honom bättre. För mina böner handlar enbart om att Gud skall ta bort detta sår i själen som jag nu upplever, men han gör det inte….

tisdag 16 juni 2009

Min vandring

Jag tänkte jag skulle skriva några saker som fört mig till den katolska tron. Jag kan givetvis inte skriva allt, då det rör sig om andliga ting som inte är helt enkla att skriva ner. Men här är några saker som kanske kan vara intressanta att läsa.

Det var när jag började läsa om den tidiga kyrkan, och dess utbredning som jag insåg att nya testamentet varit med en rad olika skeenden.
De flesta av evangelierna skrivs mellan år 50-90, och då har det hänt mycket bland de första kristna sedan år 33. Man har tagit sig ända till Rom, och andra delar av romarriket.
Även om vi kommit fram till att de första skrifterna skrevs mellan år 50-90 så hade ändå inte den tidiga kyrkan en kanonisering kring dessa skrifter. Vi vet även från Paulus brev att det de tidiga församlingarna hade svårt med "enhet" kring vissa frågor. När Paulus brev skrevs så var förmodligen det mesta som förmedlades muntlig. När sedan folket som varit med Jesu lärljungar, dör så inser man behovet av att skriva ner saker som kan gå förlorade. Det verkar vara många som skrev ner olika brev under denna period. Thomasevangeliet skrevs även ner under denna "tidiga" period. Att enbart kunna visa att det fanns "tidiga" brev räcker inte som bevis för brevens äkthet om Jesu liv.
Man måste då förstå vikten av att kunna härdleda nya testamentet till en tradition som förts vidare av lärjungarna och vidare till kyrkofäderna.
Den katolska kyrkofadern Irenaeus (år 130-200) är den första som nämner behovet att ha en kanonisering kring det skrifter som finns. Mycket tack vare att gnostikern Markion samlade egna skrifter som blev kanon för ”hans” lära. Och det starkaste vapnet emot irrläror, det är inte enbart skriften allena, utan de apostoliska traditionens arv. Dvs "så här trodde lärjungarna till Jesus och vi för detta vidare"
Man inser givetvis att man skall använda sig av det skrifter som i nedstigande led ansågs trovärdiga skrifter.
Markion och det andra gnostikerna kunde inte påvisa några nedstigande led från lärjungarna. Det kunde däremot kyrkofäderna.Traditionen sätter en standard för vilka skrifter som skall ingå i det nya testamentet vi idag läser.
Det är dock inte enbart evangeliernas kanonisering som var viktig i den tidiga kyrkan. Många av de teologiska bråken gick inte alltid att hänvisa till skriften. Man måste även där finna vad "traditionen" lärt. Vi ser det som tydligast kring Jesu gudomlighet. Trots att det fanns skrifter så uppstod det problem kring Jesu gudomlighet.
Det är traditionen som lär att Gud är treenig. Det finns stöd för det i skriften, dock inte "helt" övertygande. Där måste vi helt förlita oss på "traditionens" tolkning av skriften. Messianska kristna/Jehovasvittnen/arianer ser treenigheten som irrlära, (trots att de använder samma skrift). Man måste tolka treenigheten ur det teologiska ljuset som den kristna tron växte i.
Så är det med andra kristna doktriner, såsom Maria (Guds moder), och "när" Jesu födelse (jul) och även vilken dag som påsk skall firas (påskstriden) samt en drös av andra traditioner som vi idag firar.

Sen vidare till detta med en ”auktoritet” som påven.
Det uppstod problem i den tidiga församlingarna. De kristna rörde sig i städer som Efesos och Korinth, dessa städer var starka fäste till Grekisk/romerska filosofer. Det fanns en hög bildning i dessa städer. Det uppstod såklart frågetecken när dem bildade nyplatonikerna började fingra och ställa frågor till Jesu lärjungar.Det började även smyga in hedniska ritualer, avgudadyrkan, sexuella perversioner ,bråk, girighet osv bland Jesus lärjungar.Man, tjafsade även om vi hedningar skulle omskära oss osv, det uppstod elitistiska personer som ansåg sig vara lite “bättre” troende för att dem var omskurna och följde Judiska lagarna. Det är ju i en sådan här miljö som Paulus, Petrus och dem andra apostlarna befann sig i. Alltså är en teologisk utveckling ett måste för den tidiga kyrkan. Det skulle haverera utan dessa riktlinjer.Det fanns behov av ledare med auktoritet. Det fanns behov av ledning och riktlinjer. Eftersom det var så många som blev kristna under en väldigt kort period så var ett ämbete väldigt viktigt. Någon var tvungen att bestäma vissa saker, (som tex om hedningar skulle leva efter Judiska lagar)

Och jag anser att Petrus fick ett sådant ämbete av Jesus att styra denna flock av nyfrälsta yra höns.
Det är Petrus och ingen annan som träder fram inför alla innan den Helige ande blivit utgjuten. Det är Petrus och ingen annan som träder fram inför alla efter att anden blivit utgjuten.
Det är Petrus som får synen om att budskapet skall nås även till hedningarna (Apostagärnignarna 10)
Vidare så ser vi (Apostlagärningarna 11) att: “Apostlarna och bröderna i hela Judeen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. När Petrus kom upp till Jerusalem, började de omskurna att angripa honom.”
Här verkar det som att Petrus får alla emot sig, även apostlar som levt när Jesus. Sedan berättar Petrus vad som hänt, om synen han fått. Och sedan säger de andra apostlarna: “När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: “Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.” (apost 11)
Vad som sedan händer pga Petrus ledning är att Paulus börjar sin missionering av Evangelium (apostlagärningarna 12) till hednavärlden. Allt detta har sin grund i den syn som Petrus fick av herren. Petrus var tidigt den herde som “för mina får på bete” (Joh 21)
Petrus var den som trotsade den elitism som började sprida sig även bland Jesu lärljungar, kravet på judiska ritualer osv. Men Petrus stod på sig och budskapet kunde här nå ut till hednavärlden. Vi vet att den kristna tron fick ett stort gemenslag mycket tidigt i Rom. Det är inte konstigt att Petrus får epitet som “kyrkans papa” “Den som leder oss”.
Petrus var den som kanske levde närmast Jesus av dem alla. Iaf får man den bilden i evangelierna. Markus evangelium är byggt på Petrus vittnesbörd. Vilket anses vara det äldsta av alla evangelierna. Alla andra synoptiker bygger på Petrus ord om Jesus. Petrus är den lärljunge som satte stora spår den tidiga kristna tron. Han gör det med Jesus ledning. Jesus prövade även Petrus hårdare än någon annan lärljunge för sitt framtida uppdrag. Petrus var den av lärjungarna som i tro steg ut på vattnet till Jesus. (tänk er snacket efter denna händelse, gå på vatten liksom, inget man gör till vardags)
Så när jag sökte den kristna trons grund, då har jag svårt att blunda för detta som de katolska kyrkofäderna gjort för den kristna tron. Jag kan inte annat än visa vördnad för detta och medge att jag vill vara en del i denna tradition.

Ja detta var lite tankar. :)

bibelstudium

"Ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande och ropar i barnsnöd och födslovånda. Ett annat tecken visade sig också i himlen, och se, en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden. Hans stjärt drog med sig en tredjedel av himlens stjärnor, och han kastade ner dem på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda för att sluka hennes barn, så snart hon hade fött det. Och hon födde ett barn, en son, som skall styra alla folk med järnspira, och hennes barn blev uppryckt till Gud och hans tron. Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud har berett åt henne, så att hon får sitt uppehälle i ettusen tvåhundrasextio dagar." (Upp 12)

Detta är ett spännande bibelställe. Och den har tolkats på olika sätt genom åren.
En del menar att kvinnan är en symbolisk bild för kyrkan eller Israel. Det står att kvinnan har en krona med tolv stjärnor på sitt huvud. Och visst kan man tolka detta som "kyrkan" med de tolv lärljungarna, eller så tolv Israels stammar om man så vill.

Andra anser att kvinnan är Maria som föder Jesus och är andlig moder till kyrkan (Joh 19:26-27; Upp 12:17 )
Och det första löftet i Bibeln där en kvinna ska föda en som
ska trampa på ormens huvud. 1 Mos 3:15. Jesus är kvin-
nans avkomma som besegrar Satan.

Här är lite mer info kring tolkningarna av detta kapitel.
Källa1: se här
Källa2: se här

Vad har ni för tankar kring detta?

måndag 15 juni 2009

Lite blandat

Tjena, blir inte så mycket bloggande nu förtiden, det har liksom inget att göra med brist på ämnen direkt. Men jag/vi lever ett lite annorlunda liv nu när man har ett hus, inte för att jag på något vis vill antyda att jag blivit vuxen, men det är helt enkelt fullt upp nu två veckor efter flytten :)
Vi har även haft besök under helgen av Johannas vän Anna, vi har haft djupa spännande debatter om den kristna tron under helgen. Det är härligt att ha ett hus där man kan bjuda gäster/vänner. Vill ni komma ut till vår paradis ö (öckerö) så hojta till, ni är välkommna. Vi känner att vårat hem det skall vara öppet för besök.

Vi har även hunnit med ett 40 års kalas. Det var en spännande fest, vi blev ganska förvånade hur mycket snack det blev om "Gud" under den festen. Jag fick vittna flera gånger, det var en mycket trevlig fest, med en salig blandning av folk, jag gillar sånt, även god mat och dryck.

Igår var vi på katolsk mässa i Göteborg, första besöker i Kristuskonungen. En stor och mäktig kyrka, var även en underbar kör som sjung sakral vacker musik, (jag råkar ju gilla sånt)
Kan väl knappast vara en hemlighet att jag känner för den katolska tron i mitt hjärta. För att slå slag i saken så kommer jag och Johanna i mitten på Augusti att påbörja en kurs i katolsk tro. Vi får se vart det leder, kursen pågår ett år iaf. Om det slutligen leder till att jag fullt ut blir katolik det får framtiden utvisa. Det är inte helt lätt heller, framförallt när jag trivs bra med de underbara människorna i församlingen som jag nu är med i. Men man måste lyda sitt hjärta, och just nu leder det åt en katolsk tro. Det jag upplever när jag besöker en katolsk mässa kan inte bara läggas under mattan, jag finner något där som jag inte funnit på annat håll.

onsdag 10 juni 2009

Jabes

Min kära Johanna lyssnade på en predikan, och snappade upp Jabes bön. För mig var den helt ny, den står på ett litet ställe i 1 krönikerboken. Den kan vara värd att spana in, det är en enkel daglig bön att bedja.

Jabes ropade till Israels Gud och sade: "O, att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O, att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!" Och Gud lät det ske som han bad om." (1 Krön 4:10)

måndag 8 juni 2009

Hejhopp

Tjena.
Måste erkänna att det är skönt att vara utan internet just nu. Man får liksom tid till annat.
Har även beställt ett par böcker som jag gärna velat läsa.
Vad har ni att säga om dessa? Bra val?


CHESTERTON, G. K.: "THOMAS AV AQUINO"
STOLPE, SVEN: "DEN KRISTNA FALANGEN"
JOHANNES AV KORSET: "SJÄLENS DUNKLA NATT"

måndag 1 juni 2009

Tjo

Vi har flyttat under helgen, bärt och kånkat i värmen, nu börjar iaf möblerna komma på plats. Vi är mycket nöjda med den nya lägenheten (hus), det är riktigt gott att bo i ett hus, nästan lite overkligt.
Jag lär blogga spartsamt ett tag framöver. Det tar sin lilla tid innan saker faller på plats.
Vem har tid att sitta vid datorn i denna stekande värmen liksom :)

Ha det fint..