söndag 11 juli 2010

Vad är det som pågår i kyrkan och bland de kristna - och varför?

Jag funderar en del över vad som händer med och inom den katolska kyrkan, liksom inom kristenheten i stort. Det finns oerhört mycket att glädjas över, och att vara tacksam för. Samtidigt finns det en hel del som framkallar sorg och smärta. Efter andra Vatikankonciliet inträdde en tid av omfattande turbulens. Många människor trodde att man i grunden skulle förändra moralläran. Många människor slutade att gå i kyrkan och att be regelbundet. Många präster lämnade sina ämbeten, liksom många ordensbröder och –systrar lämnade sina kommuniteter. Antalet kallelser gick ner till katastrofala nivåer – en hel generation fattas. I detta hoppades många troende på en återgång till det som var, och gärna med en idealiserad bild av hur det varit. Det inträffade inte. Andra hoppades att man skulle ”gå vidare i konciliets anda” och komma ”i takt med tiden”. Det inträffade inte heller. Det som verkligen hänt är något helt annat… Vid närmare eftertanke pekar det på vem som står bakom… Det blir inte alltid som vi människor tänker, planerar och hoppas.

Det finns många bakgrunder till det som hänt. De flesta är väl dokumenterade och debatterade. Det som kanske är litet svårfångat i sammanhanget är att vi inte är ensamma, utan att det också finns andliga makter med i vad som händer. Jag vet ingen tid i historien som varit så full av uppenbarelser som de senaste 200 åren. Jag har inte heller hört om någon tidigare epok som haft så många heliga människor, vilka har kunnat inspirera mängder av människor till ett fördjupat andligt liv. Samtidigt ser vi hur kyrkor töms på många håll, och att det framkommer att personer som vi trodde bättre om har förfallit till svåra synder, vilka inte klarats ut, utan snarare skylts över. Det kanske inte bara är en vanlig mänsklig svaghet som kommer i dagen. Det kanske finns något mer…

På dagen 33 år före det stora solmiraklet i Fatima, dvs. den 13 oktober 1884 fick påven Leo XIII en uppenbarelse. När den åldrade påven hade avslutat mässan i sitt privata kapell, en mässa som hade bevistats av ett par kardinaler och några anställda i Vatikanen, stannade han plötsligt nedanför altaret. Han stod där i ungefär tio minuter som i trance, och hans ansikte blev ask-vitt. De närvarande fruktade det värsta och rusade till. Sedan gick han omedelbart till sitt kontor (normalt skulle han ha gått till frukosten) och skrev en bön till ärkeängeln Mikael, och gav order om att den skulle läggas till liturgin läsas efter varje mässa i hela kyrkan. (Visserligen har en påve rätt att göra så, men det händer inte ofta… Vanligen tillsätts en kommission som får arbeta fram ett förslag, som sedan tröskas vidare, och som så småningom fastställs, tillsammans med instruktioner och regler som har en tillräcklig omfattning för att kunna tillämpas under de mest skilda förhållanden runt om i världen.) När han tillfrågades om vad som hände, förklarade han att han plötsligt hörde två röster. Två röster, den ena vänlig och angenäm, och den andra rå och oangenäm. De verkade komma från närheten av tabernaklet (som på den tiden var placerat mitt på altaret). Han lyssnade och fick höra följande konversation.
Satans råa röst: Jag kan förstöra din kyrka!
Guds milda röst: Kan du? Gör det då!
Satan: för att göra det behöver jag mer tid och mer makt.
Gud: Hur mycket tid? Hur mycket makt?
Satan: 75 till 100 år, och större makt över dem som ger sig till min tjänst.
Gud: Du har tiden, och du har makten. Gör vad du vill med det.

Den bön som påven skrev lyder så här finns på engelska under den här länken. Den längre formen är den ursprungliga, men på 1930-talet ändrade man till den kortare som finns i slutet av texten. Den togs bort ur mässan på 1960-talet – ett par år före den stora liturgireformen.

För att återvända till de inledande frågorna, så verkar det som om vi går igenom en hel del svårigheter, men att Gud har motmedel. Den första antydan finns i att det var på dagen 33 år före Fatima. En vidare antydan kan vi finna i att de ekumeniska strävandena i dag har en enorm kraft på många områden som tidigare präglats av fiendskap och misstänksamhet. De ortodoxa talar med varandra i en anda som jag inte vet har någon historisk motsvarighet. Dessutom är samtalen mellan dem och Rom numera förtroliga – till och med Moskva söker sig till Rom för att formulera det gemensamma uppdraget att förkunna evangeliet bland människorna. Inom de karismatiska rörelserna finner man varandra över kyrkogränser på ett sätt som för bara några årtionden sedan var närmast otänkbart, och inom många protestantiska samfund ser man med nya ögon på det arv som finns i de historiska kyrkorna. Enhet kan bara nås genom den Helige Andes nåderika medverkan. Vi människor kan visa vad vi vill, och låta Gud fullborda det vi påbörjat.

lördag 3 juli 2010

En betraktelse av Moder Teresa

I anledning av en diskussion kring "vilken Jesus vi skall tro på", som just nu, första helgen i juli 2010, pågår på Erevna, kom jag att tänka på en liten betraktelse kring Jesus av Moder Teresa. Jag tror att den kan tillföra litet andra perspektiv...

”Se. Jag står för dörren och klappar…” (upp 3:20)
Det är sant. Jag står vid ditt hjärtas dörr, dag och natt. Till och med när du inte lyssnar, till och med när du tvivlar på att det kunde vara Jag, så är jag där. Jag väntar till och med på det minsta tecken från dig, ett tecken som visar att du hör Mig; till och med den minsta och tystaste viskning som låter Mig komma till dig. Och Jag vill att du skall veta att när du kallar på mig så kommer Jag – alltid, och oberoende av allt. Tyst och osynlig kommer Jag, men med evig kraft och kärlek, och med Min Andes många gåvor. Jag kommer med Min barmhärtighet, med Min önska att förlåta och hela dig, med Min kärlek till dig som ligger bortom din fattningsförmåga – en kärlek lika stor som den kärlek Jag har fått av Min Fader [”Såsom Fadern har älskat Mig, så har Jag älskat er…” (Joh 15:19)]. Jag kommer med Min längtan efter att få trösta dig och ge dig styrka, att lyfta upp dig och förbinda dina sår. Jag ger dig Mitt ljus, så att ditt mörker och dina tvivel ska skingras. Jag kommer med Min kraft för att bära dig, och alla dina bördor, med Min nåd för att vidröra ditt hjärta och förvandla ditt liv, och med Min frid för att stilla din själ.

Jag känner dig allt igenom – Jag vet allt om dig. Varje hårstrå på ditt huvud känner Jag, deras antal vet Jag. Ingenting i ditt liv är oviktigt för Mig. Jag har följt dig genom åren, och Jag har alltid älskat dig – även när du gått vilse. Jag känner var och en av dina svårigheter. Jag känner dina behov och dina bekymmer. Och ja – Jag vet om alla dina synder. Men Jag säger dig igen att Jag älskar dig – inte för vad du gjort eller inte gjort – Jag älskar dig för din egen skull, för den skönhet och värdighet Min Fader gav dig genom att skapa dig till Sin avbild. Det är en värdighet du ofta glömt, en skönhet du befläckat genom din synd. Men Jag älskar dig sådan du är och Jag har utgjutit Mitt blod för att vinna dig tillbaka. Om du bara ber Mig med tro, ska Min nåd vidröra allt som kräver förändring i ditt liv och Jag ska ge dig styrkan att frigöra dig från synden och all dess destruktiva kraft.

Jag vet vad du bär i ditt hjärta – Jag känner din ensamhet och alla dina smärtor – förkastelserna, domarna, förödmjukelserna. Jag bar allt detta före dig. Och Jag bar det för din skull, så att du skulle kunna dela Min styrka och Min seger. Jag känner särskilt ditt behov av kärlek – hur du törstar och längtar efter att bli omhuldad. Men hur ofta har du inte törstat förgäves genom att söka kärleken själviskt, och fylla tomheten inom dig med tillfälliga förlustelser – med den än större syndens tomhet. Törstar du efter kärlek? ”Är någon törstig, så kom till Mig och drick…” (Joh 7:37). Jag ska släcka din törst och göra dig tillfreds. Törstar du efter att bli omhuldad? Jag omhuldar dig mer än du någonsin kan ana – så mycket att Jag dog på ett kors för dig.

Jag törstar efter dig. Ja, det är det enda sättet att till att och med börja beskriva Min kärlek till dig på: JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Jag törstar efter att älska dig, och att bli älskad av dig – så dyrbar är du för mig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Kom till Mig och jag skall fylla ditt hjärta och hela dina sår. Jag skall göra dig till en ny skapelse och ge dig frid, även i alla dina prövningar. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Du får aldrig tvivla på min barmhärtighet, Min önskan att förlåta, Min längtan att välsigna dig och leva Mitt liv i dig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Om du känner dig värdelös i världens ögon betyder det ingenting. För Mig är ingen annan i hela världen viktigare än du. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Öppna för Mig, kom till Mig, törsta efter Mig, ge Mig ditt liv - och Jag skall visa dig hur viktig du är för Mitt hjärta.

Förstår du inte att Min Fader redan har en fullkomlig plan för att förvandla ditt liv, och att den börjar just nu? Förtrösta på Mig. Be Mig varje dag att Jag ska komma till dig och ta hand om ditt liv – och Jag ska göra det. Jag lovar dig inför Min Fader i himmelen att Jag ska göra underverk i ditt liv. Varför? Därför att JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Allt Jag ber dig om är att överlåta dig helt till Mig. Jag skall göra det som återstår.

Också nu ser Jag den plats Min Fader har berett åt dig i Mitt rike. Kom ihåg att du är en pilgrim i detta liv, på väg hem. Synden kan aldrig göra dig tillfreds, inte heller ge den frid du söker. Allt du sökt utanför mig har bara gjort dig ännu tommare; sök därför inte lyckan i detta livet, på jorden. Framför allt, spring inte ifrån Mig när du faller. Kom till mig utan dröjsmål. När du ger mig dina synder ger du Mig glädjen över att få vara din Frälsare. Det finns ingenting som Jag inte kan förlåta och hela: kom därför nu och befria din själ från dess bördor.

Hur långt du än avlägsnar dig, hur ofta du än glömmer Mig, hur många kors du än bär i ditt liv, är det en sak Jag vill att du alltid skall minnas, en sak som aldrig kommer att förändras: JAG TÖRSTAR EFTER DIG – precis sådan som du är. Du behöver inte förändra dig för att tro på Min kärlek, för det är din tro på Min kärlek som kommer att förändra dig. Du glömmer mig, och ändå söker jag dig varje ögonblick under dagen – Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar. Tycker du att det är svårt att tro på? Se då på korset, se på Mitt Hjärta som genomborrades för dig. Har du inte förstått mitt kors? Lyssna då åter till de ord jag talade då – för de berättar tydligt och klart varför Jag utstod allt detta för dig: ”JAG TÖRSTAR…” (Joh 19:28). Ja JAG TÖRSTAR EFTER DIG såsom resten av psalmen säger om Mig: ”Jag sökte efter kärlek, men fann ingen…” (Ps 69:21). Hela ditt liv har Jag sökt efter din kärlek – Jag har aldrig upphört att älska dig och att söka bli älskad av dig. Du har prövat många andra saker i ditt sökande efter lycka; varför inte försöka öppna ditt hjärta för Mig just nu, mer än du någonsin gjort förut?

Närhelst du verkligen öppnar dörren till ditt hjärta, närhelst du kommer tillräckligt nära, kommer du att höra Mig säga till dig åter och åter igen, inte blott med mänskliga ord utan i anden: ”Vad du än har gjort älskar jag dig för din egen skull. Kom till mig med ditt elände och dina synder, med dina bekymmer och behov, och med all din längtan efter att bli älskad. Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar … Öppna för Mig, för JAG TÖRSTAR EFTER DIG…”

fredag 2 juli 2010

Katolsk väckelse i Sydkorea

Det här var glädjande läsning i tidningen Dagen..

Framförallt detta:
"De allra flesta som har blivit katoliker har inte tidigare räknat sig som religiösa, och verkar inte heller ha valt mellan protestantism och katolicism, utan mellan katolicism och ingen religion alls."

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=217685

torsdag 1 juli 2010

Matrix

Jag gillar filmerna Matrix väldigt mycket. De har ett sådant djup i sig. Varje gång jag ser dem, så öppnas en ny vy.
Här är lite tankar som jag kommit fram till. Man bör ha lite kunskap om Matrix, för att begripa vad jag skriver om.

Jag gillar framförallt den existentiella kopplingen som drabbar Neo, som vaknat upp och inser att det finns en värld bortom hans. Vilket påminner om det som vi troende berättar om. Dvs det finns en andlig värld bortom vår.
Människorna i Matrix har inte förmågan att förstå att deras värld bara är skapad, och egentligen är helt beroende av den riktiga världen. Dom är så att säga förslavande under sin världs lagar.

Samt den aspekten att Neo ger sitt liv, för Matrix. Han är liksom beredd att dö i Matrix för människornas räddning.
Han dör och återuppstår, likt Jesus.

Sen så finns det andra intressanta aspekter kring just skapandet av Matrix som robotarna gör. Hur man så att säga misslyckats sex gånger med världen matrix. Man finner inte någon balans i världen.. Det är först när artiktekten inser det icke förutsägbara som världen får balansen. Dvs det program som kallas oraklet, som är skapt kring människans medvetande. Programmet oraklets syfte är att föra balans i Matrix mellan ariketens förutsägande matematiska variabler, till det mänskliga medvetandets oförutsägbara ting. Men oraklets kärlek till människorna bidrar till en oanad hjälp för dem, som gör att programmet kringår sin uppgift i Matrix, vilket leder till att programmet Oraklet måste söka exil.
Jag tycker detta är intressant då det bollar mellan det matriella och vårt mystiska medvetande.
Vårt oberäckneliga medvetande ställer till det för det enbart matrialistiska robotarna. Man försöker skapa balans, men inte ens det fungerar, då Oraklet börjar hjälpa människorna för mkt.
Man lyckas sätta fingret på det unika med människan anser jag. Man kan inte göra människan till en enbart matriell varelse.

Jag tycker även att Matrix lyckas förmedla intressanta kopplingar till tron på ett mästerligt sätt.. Dvs när Neo befinner sig i Matrix, så utför han ting i trons kraft. Rent teoriteisk så är dessa agenter som vill döda honom mycket starkare än honom, de är programmerade att vara starkare. Men den vetskapen han besitter gör honom mentalt starkare, dvs tron på sig själv gör att han besegrar dem.
Så det balanserar på en hårfin gräns i denna datorvärlden, då han vet att han kan dö i Matrix, varje slag han får känns fysiskt. Tappar han tron, så dödar agenterna honom. Behåller han och andra sidan tron så kan inget agent program slå honom.

Det var några tankar..

Ytterliggare en liten tänkvärdhet

Följande lilla historia har vandrat runt både på internet och i diverse magasin, så jag har ingen aning om ursprunget, men den kan vara värd att reflektera litet över i alla fall. Översättningen är min, och gjord i hast.

Två tvillingar låg i sin mammas mage, och talade med varandra. Den ene var en liten skeptiker, medan den andre var troende. Samtalet kom att handla om de stora frågorna, och just denna gång om huruvida det finns ett liv efter födelsen. Det ena barnet frågade det andra om han trodde på något sådant. Svaret var:
- Naturligtvis! Det måste finnas något efter detta. Vi är bara här för att förbereda oss för det som komma skall.
- Det verkar korkat. Det finns naturligtvis ingenting, och om det funnes - hur skulle det då se ut?
- Jag vet inte riktigt, men det kommer att vara mer ljus, och kanske vi kommer att kunna gå med våra ben, och äta med våra munnar.
- Det verkar heltokigt! Vi kan inte gå eftersom vi flyter, och det verkar knasigt att äta genom munnen när vi nu vet att vi äter genom navelsträngen.
- Kom igen nu! Det måste finnas någon mening med detta! Det kommer emellertid sannolikt att vara helt annorlunda än vad vi känner till i dag.
- Vad har du för bevis? Ingen har någonsin kommit tillbaks efter en förlossning! Livet slutar vid födelsen. Faktum är att livet inte innehåller något annat än fortgående trängsel och mörker.
- Jag vet inte hur det kommer att vara när vi är födda, men jag är övertygad om att vi kommer att finna en moder som älskar oss, och som kommer att ta hand om oss.
- Kom igen nu ... Moder! Säg inte att du tror på en moder också! Var skulle hon finnas? Ingen har någonsin sett henne! Har du sett henne?
- Nej, jag har inte sett henne. Jag vet det bara inom mig. Hon är överallt. Hon omger oss. Vi är delar av henne, och hon är en del av oss. Utan henne hade vi inte existerat...
- Det är galet! Jag tror inte på dig. Jag har aldrig sett något som liknar en moder, och det har inte du heller! Alltså är det uppenbart att hon inte existerar!
- Men ibland ... om vi är tysta ... kan vi höra henne sjunga, och klappa världen omkring oss...