onsdag 29 september 2010

Fortsätting om helgonen

I den förra posten skrapade jag litet på den historiska ytan kring frågan varför vi har helgon i den katolska kyrkan. Här tänkte jag försöka att skissa ett litet djupare perspektiv på saken.

För att kunna ta ställning till frågan "varför finns det helgon i den katolska kyrkan?" måste man först ta reda på vad som menas med kyrkan. Många människor tror att det handlar om en samling människor som tror ungefär likadant, eventuellt på en viss plats, eller vid ett visst tillfälle. Kanske är det inte bara en samling människor, utan också en organisation. Det är en fruktlös ände att börja i. Anledningen finner vi i kontrollfrågorna: leder den utgångspunkten till Gud? Tar den utgångspunkten sin början i, eller hos, Gud?

Att med Paulus säga att kyrkan är Kristi kropp kan verka litet luftigt. Många håller med om påståendet, så länge de kan definiera innehållet själva, men ger inte Paulus någon ledtråd om vad det kan betyda? Är det en abstraktion av något slag? Kanske inte riktigt... Han skriver inte att kyrkan är Kristi själ eller ande eller liknande, utan Kristi Kropp. Det är inget misstag, eftersom han använder de icke-materiella begreppen på andra platser. Detta kan vi också koppla till hans omvändelse. Frågan han får är "varför förföljer du mig? - Inte mina följeslagare eller liknande! Det hela är just mycket konkret.

Det som håller samman kroppsdelarna är inte gemensamma slutsatser som resultat av diskussioner kring lärofrågor. Det är nattvarden som är det sammanhållande. Nattvarden är det som ger gemenskap med Kristi kropp och blod. Det svenska begreppet nattvard är litet tamt, eftersom det betyder kvällsmat, men vad man i bibeln talar om knyter mycket starkt an till gemenskap. Det starkaste som finns är att ingå i, eller att inte ingå i gemenskapen.

Det finns alltså skäl att fundera litet över innebörden i begreppet gemenskap. De flesta av oss har erfarenheter av gemenskaper. Det skapar litet blandade känslor... En fullkomlig gemenskap är också något som man kan ställa sig tveksam till. Den kan antingen vara perfekt, eller förkvävande, så att den inte lämnar utrymme att vara sig själv. Det verkar vara en svår väg att komma vidare på, så vi vänder perspektivet i stället. Gemenskapen är inte ett begrepp som vi i brist på bättre använder i samband med Gud, utan Gud är i sig själva förebilden för alla gemenskaper. I sig själv är Gud en gemenskap mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det är denna gemenskap som vi är inbjudna till att bli delaktiga i. Det är denna gemenskap som vi, enligt Paulus, blir delaktiga i genom nattvarden. Det är i denna gemenskap som vi kan fullkomnas.

Om nu kyrkan är Kristi kropp, den fullkomliga gemenskapen i Gud, som hålls samman genom att vi får delaktighet med denna kropp, och detta blod genom nattvarden, så är det en uppmaning till oss att bli fullkomliga, att bli verkliga och levande lemmar i denna kropp, i denna gemenskap. Vi är helt enkelt kallade att bli heliga, delar i de heligas gemenskap. Frågan är då hur man blir det. Många anser att det är endast genom tro, eller endast genom nåd detta är möjligt. Det är helt sant, men vi måste ta emot nåden, och tron handlar inte om lärofrågor, utan om att lyda huvudet för denna gemenskap. Enligt Paulus är det Kristus som är huvudet. Att lyda handlar om att av fri vilja göra vad man kan för att uppfylla den roll man har (Paulus inser att man kan undra vem som är en fot eller hand eller liknande...). Jesus förtydligar, och säger att en slav eller tjänare gör vad han blir tillsagd, utan att vänta sig någon lön, men att vi fått söners rätt. Även här måste vi vända våra invanda tankebanor. Fader / son är inte vår ofullkomliga bild av två personer i den treenige Guden, utan förebilden och ursprunget för de relationer som vi ser mellan föräldrar och barn.

Bibeln beskriver oss också som tempel. Det är något annat än synagogan. I templet frambärs offer, medan man i synagogan hör Guds ord. Lärjungarna på vägen till Emaus kände först inte igen Jesus, men deras hjärtan brann när han förklarade skriften för dem. När ögonen öppnades såg de honom inte längre, utan det enda de hade framför sig var välsignat bröd ... (Litet som i en vanlig mässa, där man först hör ordet, och sedan får se brödet.) Anledningen kan man fundera över, men avsikten var inte att ha Jesus som en guru, eller liknande, utan hans djupare närvaro. Inte bara hos dem, eller ibland dem, utan i dem. Vi är tillbaks till kyrkan som Kristi Kropp.

Om Jesu förkunnelse primärt hade varit ett lärosystem, så hade det varit lämpligt att be lärjungarna skriva ner lärosatserna, och kanske några ytterliggare stödanteckningar, för att sedan sprida det. Bokens form är det bästa vi känner. Nu var hans missionsbefallning inte sådan. Och det var inte så den uppfattades heller. Det centrala blev i stället hans uppmaning vid den sista måltiden: gör detta till minne av mig.

Om Jesus fortfarande är verksam, så är han det inte endast genom den Helige Ande. Anden skall komma över oss, vara med oss osv., men kyrkan är hans kropp, och vi är dess lemmar. När Jesus säger till Petrus att han skall grunda sin kyrka på denna klippa, är det helt klart (för dåtidens judar) vad han menar: tempelberget. Vi är tillbaks till tempel, och Jesu offer. Det som gör ett lidande till ett offer är något moment av frivillighet som grundas i kärlek. Jag offrar ingenting genom att råka ut för en olycka eller oförrätt. Det är däremot en annan sak om jag t.ex. hoppar över middagen för att i stället hjälpa någon som behöver mig. Få kristna bestrider fullkomligheten i Jesu kärlek, eller i frivilligheten i hans offer. Han är mer än tydlig på flera ställen. Samtidigt söker han vår kärlek... Här hittar vi nyckeln till lydnaden. Motsatsen är synden, och dess natur är att den skiljer oss ifrån gemenskapen med Gud.

Helgonen är de människor som fullkomnats i Gud. I gemenskapen med Gud. I Kristi kropp. Vad är mer naturligt än att en lem ber en annan lem om hjälp med något? för mig blir det förvirrat när någon säger att de andra lemmarna står i vägen för Gud, eller att de skulle agera på annat sätt än vad huvudet önskar, eller med egen kraft, eller något av de andra vanliga missförstånden... För att vara praktisk kan man fråga vad som händer om ett bens säger att det hellre skulle vilja vara en arm, eller kräver att själv få avgöra vart det skall gå och när det kan tänkas bli av. Vi är ibland lemmar som inte lyder, eller inte frågar efter vad som förväntas av oss, men helgonen är de lemmar som fullkomnats. Vilka lemmar har vi mest förtroende för när vi söker hjälp med det som ligger oss före? Eller är kroppen en abstraktion, som kan vänta tills vi är klara med att leva våra liv här? Vad står i bibeln?

måndag 27 september 2010

Varför finns det helgon i den katolska kyrkan?

Jag fick den frågan härförleden. I förstone verkade frågan enkel. Vi har alltid haft dem. Men det räcker kanske inte riktigt.

Jag tror att den grundläggande historien är ganska välbekant. Och att den innehåller ett moment som är mer svårsmält för protestanter, varför jag tar det litet mer tydligt.

I den tidiga kyrkan var man allt annat än klar över vad som händer med dem som dör. En vanlig uppfattning var att man hamnade någonstans, där man fick vänta på att Jesus skulle komma tillbaks, vilket man trodde skulle ske inom en snar framtid. Man var klar över att det skulle vara en köttslig uppståndelse, och ganska snart kom de förutsägbara diskussionerna igång om hur det praktiskt skulle gå till. Paulus verkar ganska störd över de debatterna, liksom han avvisar att de som dör innan Jesus kommer tillbaks skulle missa något.

Detta var emellertid inte den enda uppfattningen. Man kom ihåg att döda hade uppstått och visat sig i Jerusalem när Jesus dog, liksom Stefanos syn när han stenades. Från skrifterna visste man att Henok och Elias var i himmelen. De flesta "visste" också att Moses var där, även om den skriften så småningom varken kom med i den hebreiska bibeln (man tog med en grekisk bok - Daniel - trots att den inte fyllde kriterierna eftersom protesterna blev för starka, men det berättar jag mer om en annan gång), eller i den version som de flesta kristna använde. Vidare antog man att patriarkerna och några till var där.

En av de stora knäckfrågorna var hur det kommande riket skulle se ut. De flesta väntade på något jordiskt. Hela tidsandan hade sedan något århundrade varit apokalyptisk. Det tog ett tag att ställa om till en himmelsk förväntan. Den jordiska förväntan fick en knäck som den inte hämtade sig ifrån när Jerusalem förstördes, eller åtminstone när tiden gick och det inte hände något. Under decennierna som följde närmast kastades de kristna ut ifrån synagogorna, och blev tvungna att försöka klara sig själva, och frågan om vad som hände när man dör blev mer akut att besvara.

Ett första konkret svar ligger i det som kan vara en stötesten för en del protestanter, nämligen att vi förenas i Kristi kropp i Kyrkan, men också med hans själ (det eviga livet). Att fullständigt förenas med honom är alltså målet, och frälsningens innebörd. Det är i den föreningen som vi kan dela hans seger. Föreningen ansågs fullkomlig om man delade hans död. Flera gånger i breven läser vi hur man är glad för att få lida för Kristi skull, och det ultimata lidandet är naturligtvis döden. Segerkransen väntar! Om man nu är förenad med Kristus, så kommer man säkert direkt till himmelen. Väntan blir något för de andra... Så tidig är alltså läran om skärselden, fast den egentligen är ännu äldre, eftersom Judarna bad för de avlidna, vilket är meningslöst om man kommer direkt till himmelen eller till helvetet.

De första helgonen var alltså de första martyrerna. Det utvecklade sig åt två olika håll. Det ena hållet var att en människa som hade "bestått provet" och inte tvekat att ge sitt liv, men där avrättningen blivit inställd av något skäl. Dessa människor hade ju visat samma offervilja, och var därför lika nära förenade med Kristus. De kom att kallas för bekännare. På sina håll kom de att orsaka en del problem, eftersom de konkurrerade om auktoritet. Det hela försvann emellertid när förföljelserna upphörde. Det andra hållet i utvecklingen var att en människa kunde ge sitt liv helt och hållet till Gud, utan att någon ville mörda henne eller honom. Det är den moderna förståelsen av helgon.

Från början var det varje biskop som kunde förklara någon för helig, dvs. att vederbörande redan finns i himmelen hos Gud. Efter ett antal tveksamma fall införde man mer formella prövningar, och centraliserade processerna.

Kyrkans centrala ledning, dvs. påvarna, har mestadels varit restriktiva, och inte särskilt intresserade av att få fler helgon, och även om t.ex. Johannes Paulus II hade en annan inställning, så mildrade han inte kraven. Det största trycket har alltid kommit ifrån vanligt folk. En annan grupp som gärna velat få fler helgon har varit missionärer, som velat förankra kyrkan på den nya platsen, vilket förklarar varför vi i Norden ganska snart fick våra helgonkungar: Erik, Knut och Olav.

I den tidiga kyrkan firade man minnesdagar vid martyrernas gravar, och gjorde ganska snart erfarenheten att förbönerna verkade vara särskilt effektiva på deras dödsdagar. Som vanligt var ledarna tveksamma, och saktfärdiga i att tillmötesgå önskemålen om formalisering av firandena. Bråttom fick de först när de upptäckte att det hela växte ut spontant om de inte själva gjorde något.

1000 år senare, när kristendomen fick fotfäste i Norden var problemet ett annat. Man vävde in allsköns allmän mytologi i helgonlegenderna, och en del blev ganska tveksamt som kristna förebilder, även om fernissan alltid fanns där.

I våra dagar har vi fått se att helgonen är människor som lever mitt ibland oss, som t.ex. Maria Hesselblad, eller Moder Theresa av Calcutta. Det är människor som på ett radikalt sätt förmår att ge sig till Gud. Det är människor som vi kan förstå och identifiera oss med. Det är människor som visar oss vägen.

För att knyta ihop det hela, så är vi lemmar i Kristi Kropp, vilket vi inte slutar att vara i och med att vår tid på jorden är ute. Alla kan vi be för varandra, och de som redan skådar Gud kan göra det på ett alldeles särskilt sätt. Att vi är lemmar i hans kropp innebär också att vi skall göra hans gärningar, fullgöra hans uppdrag. Det kan vi inte klara på egen hand, eller av egen kraft.

De avgörande problemen för evangelikala protestanter ligger i följande:
1) i princip inget av detta finns med i bibeln
2) man har en individualistisk hållning, där gemenskapen blir abstrakt - det är mest fråga om Jag, Gud och Bibeln, vilket gör att helgonen kommer emellan
3) det blir rörigt med frälsningsläran, eftersom man strikt skiljer mellan tid och evighet, dvs. klipper alla band mellan himmel och jord, utom Gud själv
4) man har oftast inte funderat över vad Jesus menar med att vi kommer att för lön eller straff för våra gärningar, utan antar att det blir lika för alla, varför det är nonsens med att en del människor är särskilt heliga inför Gud - de kan ha gjort viktiga saker som vi uppskattar och kommer ihåg, men...

söndag 26 september 2010

Film om konverering



Blir mycket filmer nu.. Men denne herres resa påminner mycket om min egen..
Värt att se.

lördag 25 september 2010

Bibelverser

Jag satt och läste lite i bibeln i morse från Kolosserbrevet. Och dessa verser nedanför berörde mig särskilt. Tänkte att det kanske kunde vara värt för er att begrunda Paulus förböner här..

"Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud.
Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen"
(Kol 1:9-18)

lördag 18 september 2010

Litet avkortad fortsättning kring Maria

Jag funderade tidigare på att skriva litet kring Maria, utifrån vad det innebär att vara människa. Jag har vänt och vridit på frågan några varv, och kommit fram till att det just nu blir litet för omfattande att utveckla en antropologi så långt att vi kan dra bestämda slutsatser.

Frågan vad det innebär att vara människa kan i alla fall vara värd att fundera kring. Att människan är ett djur, med egenskaper som gör att vi kan jämföras med andra djur är klart, men det säger ingenting om innebörden av att vara människa. Samma sak kan sägas om alla naturvetenskapliga sätt att närma sig frågan. Om vi vänder på det och undrar vad som skiljer oss från andra blir det inte heller helt enkelt. Många försök att gå den vägen landar på intellektuella förmågor, och strandar på att inte alla människor besitter dem. Anledningarna varierar, men den kanske tydligaste situationen är att betrakta en människa som ligger i koma.

Som kristna vet vi att det hela beror på att Gud har skapat oss till något annat än djur. Vi har något gudomligt i oss. Vi kan söka djupare mening i tillvaron. Vi kan i viss utsträckning bemästra den. Vi har också en moral, dvs. en uppfattning om gott och ont, rätt och fel i djupare mening. Vi kan försöka forma vår omgivning och våra relationer efter detta. I Psaltaren 8:6 står det ”du gjorde honom (människan) nästan till en Gud”. Samtidigt är det en oöverstiglig skillnad mellan att vara skapare och att vara skapad. Vi finner oss alltså i denna svårtydbara situation. Att vara nästan som Gud, men samtidigt oändligt långt ifrån att vara som Gud. Man frestas att frustrerat fråga: ”hur är det egentligen?”. Vissa kristna betonar skillnaden, medan de traditionella svarar både och.

Vi är skapade till att vara Guds avbild. Till man och kvinna skapade han oss. Men historien visar att det är alltför lätt att mena att det egentligen i första hand är ”till man” som avses, och att kvinnan är ett nödvändigt komplement, on ofullständig nästan-man, dvs. egentligen inte fullt ut människa. Tanken har seglat fram också i katolska kretsar. Visserligen ger bibeln några tydliga passager som säger att det synsättet är fel, men när man bläddrar igenom skrifterna hittar man män, män och ännu fler mer eller mindre gamla gubbar. Läser man litet närmare så finner man att varje gång Gud uppenbarar sig, så är det i mansgestalt, så det är kanske inte omöjligt att förstå varför tanken har uppkommit. I det sammanhanget är det värt att fundera över varför den främsta av alla skapade är en kvinna. Ingen annan har haft en så stor uppgift: att bära Jesus inom sig, att ta hand om honom och fostra honom, och att lida med honom. Hon är den som allra djupast är förenad med honom. Det innebär att hon är en förebild för oss alla, och kanske allra mest för prästerna (sic!).

Det innebär vidare att vi inte fullt ut kan förstå vad det innebär att vara människa enbart genom att fundera över Jesus som förebild. De flesta kommer förr eller senare till att det inte fungerar, eftersom han hade andra förutsättningar, eller liknande argument. Det är då Maria ger fullheten. Hon är den som först, och främst av alla, ger sig helt och hållet, och av fri vilja, åt Gud. Utan henne kan vi alltså inte tillfredsställande förstå vad vi är skapade till att vara…

torsdag 16 september 2010

Varför är du katolik?

Jag får ofta den frågan av många av mina protestantiska vänner.

Jag försöker ofta leda in debatten på vart auktoriteten finns idag, och kanoniseringarna av bibeln. Det väcker ofta en "aha" upplevelse hos många.
Jag märker att många inte alls har tänkt i dessa banor som jag själv gjort. Ofta använder folk argumentet, "det är Guds ord, punkt slut, varför gräva i det"
Alla verkar inte ha det behovet att veta hur kanoniseringarna gick till, och med vilken auktoritet detta gjordes. Eller hur olika dogmer fastslagits. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på mig som vill ta reda på sånt här.. Det kanske hade varit enklarare att inte bry sig så mycket om vissa saker.
Men o andra sidan, så var min första tanke när jag läste bibeln som nykristen. Varför är just dessa böcker med i nya testamentet. Jag vill liksom inte sluta söka efter sanningen bara för den sakens skull.

Den kristna tron måste vara sann, annars vore det absurt att vara kristen. Jag vill veta varför dessa böcker finns med i bibeln, och vilka som hade auktoritet att bestämma det. Och var finns den auktoriteten idag. Den är en aspekt som fört mig till den katolska kyrkan.

Ofta får man svaret att tron skall vara fri från religösitet. Och ett slags apostlagärningarna ideal skall råda i den kristna tron. Då hade man minsann inga kyrkobyggnader, utan tron levdes ut i hemförsamlingar. Och att så skall den kristna tron levas.
Man ser ofta den katolska kyrkan som en gigantisk instans som påminner om en fariseeisk religion. Och man kan inte förstå hur jag vill vara en del av denna apparat. Tron är ju så enkel och barnslig. Det behövs inga stadgar och regler, vi har ju den helige ande i våra liv så talar om för oss vad som är rätt och fel.

Som katolik svarar jag då att man läser bibeln selektivt, och försöker upprepa en rörelse som redan varit i den unga kyrkan. Det är en orealistisk tanke och leder ofta till splittring och oenighet. Det såg vi även i den tidiga kyrkan med olika geografiska hemförsamlingar. Enhet och dogmer är ett måste för att hålla i hop en växande skara av kristna människor.
Det jag finner i den katolska kyrkan, är en kyrka som håller ihop. Som förvaltar något, som inte anpassar sig till tidsandan. Det är synd att inte fler upptäcker det.
Jag märker också att man har förutfattade meningar om vad vi tror på. Även om jag delger hur vi tror, så verkar man fortsätta på sin egen linje om hur vi tror.

Givetvis finns det andliga aspekter också, som fört mig till kyrkan.
Min första möte nmed Gud satte djupa spår i mig, min första mässa upplevde jag samma sak. Det gick inte att fly ifrån det. Jag blev drabbad av Gud. Det går inte att fly ifrån.
Givetvis är det svårt att debattera sådant. Att sätta ord på på saker man upplevt i sitt inre.

Skriv gärna era tankar om detta..

fredag 3 september 2010

Korta nyheter

Astronomer har funnit vattenånga i avlägsna stjärnor, vilket innebär att man får ändra om sina teorier om universums tillkomst.
Sånt här tycker jag är intressant.

Artikel
Lyssna i P1


Första katolska högskolan i Sverige invigs i Uppsala. Det hade varit intressant att studera där.. Spännande iaf.
Det här är första gången sedan reformationen på 1500-talet som en katolsk utbildningsinstitution får akademiska examensrättigheter i Sverige.

Artikel

torsdag 2 september 2010

Den bräckliga tron

Ibland så är min tro väldigt svag. Som om att den inte räcker till.. Jag lyckas ibland övertyga mig själv att jag inte fixar att vara kristen, att jag inte pallar att följa Gud..
Ibland känns Gud så långt borta, helt tyst.
Gud var är du?
Hur jag kunna följa någon som är så tyst?
Varför skall jag värja mig mot syndens synliga lockelser och istället följa dig?
Varför föds jag till denna värld med en lockelse till syndens frukter?
varför kan jag inte välja din väg?
Varför kan jag inte vara den som jag i mitt inre vill vara?
Detta är hädiska ord som mitt hjärta talar.
David bad sådana böner till Gud också, det känns ibland befriande att en stor profet också kände så.

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.
" (Psalm 22)

Ibland känns det dock som att jag kommer Gud som mest nära i dessa innersta ärliga böner från hjärtat. Det är märkligt att jag upplever det så. Egentligen så är dessa tankar rent ut sagt bedrövliga och skamliga. Men det tar ju dock inte ifrån mig att jag faktiskt känner så.