torsdag 29 oktober 2009

Vetenskapsradion Historia: Att döda ett barn

"När förvandlas ett foster till ett barn? Frågan orsakar debatt än idag, men redan för 1000 år sedan var frågan brännhet i det svenska samhället.
I det vikingatida samhället ansågs det vara okej att sätta ut nyfödda barn i skogen, om de inte redan ammats. Fram till den punkt då de fördes till bröstet ansågs de fortfarande vara ett foster, utan samma rättigheter som en människa, berättar Lotta Mejsholm som i sin forskning fördjupat sig i frågan om barnets människovärdighet.
Kyrkan hade en helt annan syn på detta, och menade tvärtemot att det var en större synd att dräpa ett nyfött och odöpt barn än ett döpt. Vetenskapsradion Historia berättar de ljusskygga barnutsättningarnas historia och spårar dagens syn på aborter till den tid då Sverige blev kristet." Källa


Ett programfrån P1 som jag hörde idag... Mycket intressant..

Lyssna på det här <----

tisdag 27 oktober 2009

Koncilium

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ett inlägg kring ett specifikt ämne rörande koncilium. Men jag har liksom aldrig tid känns det som. men nu fanns det lite tid över för en gångs skull.
Jag har massa inlägg i mitt huvud som vill ut, men det får ta sin tid.. :)

Här kommer iaf detta:
En del människor säger att den kristna tron, blev förstörd pga av alla kyrkliga koncilier. Men är det verkligen ett vettigt utalande som grunder sig på skriften?
Men det man glömmer då att skriften själv innehåller sådant.
Vi kan ta och titta lite på det koncilium som utspelar sig i Apostlagärningarna 15 (Klicka här för att läsa)

Det var allvarliga problem vid just denna tiden som beskrivs, det var några som lärde ut att man inte kunde bli frälst, om man inte lät omskära sig enligt seden från Mose.
Det hela leder till att Paulus och Barnabas inte på egen hand kan avgöra denna stridfråga. Församlingen beslutar då att Paulus och Barnabas skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att överlägga kring detta fråga.
När Paulus och Barnabas sedan anlänt till Jerusalem sker en lång utläggning kring omskärelsens betydelse för frälsningen.
Det verkar som om man inte riktigt kommer överens under detta möte. Man kunde troligtvis inte söka i Nya testamentets skrifter kring detta, eftersom dessa skrifter inte existerade. Det innebär alltså att sola scriptura inte existerade i den tidiga kyrkan..
Hade allt varit solklart kring detta, och om man kunnat finna det i skriften, så hade inte denna konflikt ägt rum. Man måste alltså överlägga med dessa som levt nära herren och kan den muntliga traditionen. Och inte ens för det som levt nära herren, vad det helt solklart för vad som gällde.
Den som inte helt oväntat tar till orda är, Petrus, som herren ju gav ett specifikt uppdrag att leda kyrkan, (Matt 16:18-19, Joh 21:15-17)

Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade till dem:
-Bröder, ni vet att Gud för länge sedan bestämde, att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd." Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om hur stora tecken och under Gud hade utfört genom dem bland hedningarna.”
(Apg 15:8-12)

När Petrus sagt detta, så fattas ett beslut med kyrkans ofelbara auktoritet på ledning av Petrus ord. Beslutet är att hedningar inte behöver omskära sig och en hel del annat också. Man beslutar även att skicka med ett brev som är undertecknat av apostlarna, som Paulus och Barnabas skall ta med sig och berätta det glada budskapet.

Detta stod som sagt inte i skriften på något konkret ställe vad som gällde kring omskärelse och frälsningen, annat än det ställe som Jacob senare i vers 16-18 citerar, där det står att hedningar skall söka herren. Fast det rörde ju ändå inte konkreta beslut rörande omskärelse.
Utan det är den helige ande som ledde kyrkan till nya beslut. Detta är startskottet för den katolska kyrkans beslutfattande organ.
Sedan fattar kyrkan en rad andra beslut på samma premisser, exempelvis trosbekännelser, treenigheten, biblisk kanonisering, Marias status (Theotokos, "Gudaföderska" Efesos år 431) gentemot gnostikerna som gjorde narr av inkarnationen, samt Judarnas tal om att hon bara var otrogen, och en hel del andra trosfrågor. Eftersom det uppstod tvister under tidens gång, som inte alltid kunde lösas genom skriften allena. Man var tvungen att fatta beslut med en auktoritet och andens ofelbara ledning. Petrus lade grunden för detta i det första konciliet vi kan läsa om i NT. Den som säger att kyrkliga koncilium är obibliska, bör läsa Apg 15.

Det var allt så länge..

tisdag 20 oktober 2009

Rock är mottot?

Läste precis i tidningen Dagen, att en församling i Forshaga, har en väldig rusning av ungdomar till sina ungdomsmöten. Och det är ju kul, och underbart.
Men när man kommer längre ner i artikeln, och inser att man förnyat sig och gjort det lite rockigare och coolare, och att det är troligtvis därför som ungdomar i en liten byhåla inte har nå annat för sig, strömmar dit.. Ja då kommer det hela i ett annat ljus. Jag säger dock inte att detta måste vara dåligt och fel, jag har dock lite svårt för sådant här. Jag kan inte hjälpa det..
Det känns lite som om man lockar ungdomar av fel anledning, som när man köper ett nytt biljardbord så att ungdomarna inte skall tröttna.
Ett nytt biljardbord, så vips har man en ungdomsväckelse med en sann omvändelse till Jesus kristus?

Men kan hoppas att församligen kan bevara ungdomarna och att det leder till något bra. När det coola och rockiga blivit slentrian, och standard, vad finns kvar?


http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190342

fredag 16 oktober 2009

Vad är dragningskraften till RKK?

Jag fick frågan om varför jag känner mig dragen till den katolska tron, av Daniel från Alethia. Tänkte att mitt svar till honom kanske kunde va värt att publicera, dock med några tillägg.

Det var den katolska kyrkan som öppnade upp mina ögon för den kristna tron. Hur och varför är ett helt kapitel för sig, men kortfattat så jag läste rätt mycket information om Sveriges tidiga historia, och framförallt det skeende då Sverige blev katolskt (Birger Jarl tiden)
Böckerna om Arn var en stor anledning till detta intresse om Sveriges historia. Och för första gången så började jag få ett intresse för kristendomen och dess betydelse för bildandet av Sverige. Jag började inse att katolska munkar verkligen lärt oss nordbor otroligt mycket. Det var imponerande att läsa.
Det var egentligen inte så att jag ville läsa om kristen tro, det liksom bara blev så, jag kände mig dragen att söka mer, det attraherade mig.
Efter ett tag så började jag komma till en punkt, då jag insåg att den kristna tron kanske är sann. Vilket kom till sin yttersta punkt då en fiktiv katolsk präst i en bok på ett mästerligt sätt förklarade den kristna tron. Då insåg jag att det han säger där, det är sant..

Jag gick med i en pingstförsamling, ett par månader efter att jag blev kristen. Att gå med i en katolsk församling kändes kanske inte helt enkelt, då det inte ens finns någon i den lilla kommun jag bor i. Vet inte ens om det finns några katoliker i min kommun.
Så frikyrkan var det alternativet som fanns. Jag valde att gå med efter att jag fick höra en predikan på en cd skiva med pastorn i församlingen. Predikan var riktigt bra, och den tilltalade mig.
Och pastorn i församlingen är verkligen bra, han har en stor gåva att predika. Hans undervisning har varit lärorik för mig. Om han skulle försvinna, ja hur skulle jag ställa mig till det? Det är en fråga jag ställt mig många gånger. Faktum är att han har verkligen byggt upp något bra i denna församlingen. Och tyvärr så vet jag inte vad som skulle hålla kvar mig i församlingen om han stack. Det i sig är rätt allvarligt. Kanske är jag egoistisk som tänker så här. Det medger jag.

Efter ett tag började jag undra om jag stod för allt detta som pingst lär, det fanns teologiska oklarheter kring den protestantiska synen. Det började även kännas som om vi var en liten förening där vi bara hade det mysigt tillsammans. De flesta hänger bara med andra kristna, och kontakten till "icke kristna" känns allt mer avlägsen. Jag vet att man kanske inte kan lasta församlingen för det, det är ju upp till var och en vilka man omger sig med. Men det är trots allt så, om man kommer utifrån från en icke kristen miljö som jag gjort, så står man med båda benen i dessa världar. Och jag tror att det finns en risk att man väljer den andra världen före den icke kristna. Helt enkelt för att den är tryggare. Och jag är livrädd för att bli sådan.
Vi ber om väckelse varje söndags bönemöte, att nå ut till ungdomar som super och knarkar. Ja hur skall man kunna nå ut, om man inte har kontakt med icke kristna? Det är ett stort dilemma inom hela frikrykan tror jag..

Jag började även fundera på om jag ens ville att mina icke kristna kompisar skulle komma hit till församlingen. Om det följde med, vad skulle det få se? Vad har vi här? Givetvis finns det trevliga människor, men ärligt så vet jag inte om det passar mina vänner. Jag skäms nästan att jag tänker så.. Kan inte hjälpa det.

Jag har liksom aldrig känt mig som en pingstvän, eller gillat det sättet att fira Gudstjänster på. Lovsången är artistfokuserad, ibland är det nästan rena uppträdanden mer än att vi skall prisa Gud tillsammans. Det behöver inte vara fel, att det är så. Dock sker det allt för ofta, och är ett störande moment.
Nattvardsfirandet kändes också helt slentrian. Jag kände en längtan efter något mera, något mer konkret, heligt på något vis.

En motfråga kan ju då vara:
Varför försöker du inte förändra församlingen? Det går väl att påverka alla dessa saker som du kritiserar?”
Jag tror inte att det är min uppgift att påverka det sättet som min församling vill ha Gudtjänsten. För jag tror att människorna vill ha det så. Församlingen är underbar, och människorna är jätte fina. Jag vet att det finns en stark längtan att nå ut med budskapet. Det är kanske så att det inte passar mig. Jag känner att jag inte riktigt kan stå för det.
Och utifrån detta så väljer jag att dra dit mitt hjärta leder mig.

Jag började då läsa en hel del kyrkohistoria. Läste igenom det apostoliska fädernas skrifter, som skrevs i den unga kyrkan mellan åren 90-120. Och där märkte jag att jag inte riktigt kunde relatera till vårt sätt att fira Gudstjänster. Här lade man mycket fokus på nattvarden. Nattvarden var Gudstjänsten.
Nattvardsfirandet existerar knapp i min församling, typ en gång i månaden har vid det eller nått.
Jag började få en stark längtan efter kyrkans rötter, och att fira gudstjänster på ett sådant sätt, som det beskrivs av det tidiga kyrkofäderna.

Jag började även läsa en hel del litteratur skrivna av Katolska författare, Anders Piltz, samt Augustinus bok ”Bekännelser”
Det fanns en intellektuell dragningskraft hos många av dessa katolska författare.. Det liksom attraherade mig.
Så när jag sökte den kristna trons grund, då har jag svårt att blunda för detta som de katolska kyrkofäderna gjort för den kristna tron. Jag kan inte annat än visa vördnad för detta. Och kanske fanns det en enorm skatt att upptäcka här i den katolska kyrkan. Jag snuddade vid tanken ett par gånger.

Skall även tillägga att det finns många katolska bloggare/debatörer där ute, som verkligen har visat och lärt mig mycket om katolsk tro. Några att nämna är Z, Johan Stenberg, Charlotte, Tuve, Tubbo. Det är faktigst så att ni har gjort stora intryck på mig med era olika kunskaper och intellektuella svar på mina frågor.


När vi var och hälsade på Johannas pappa i Uppsala, så hände det något.
Vi mötte några bloggvänner (Johanna G, Charlotte, även Johan Stenberg mötte vi där) i Uppsala. Av en slump skulle vi möta Charlotte vid St Lars kyrka. Just när vi kom dit, så skulle en mässa börja. Och vi följde med in och tittade lite.
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig men, vi gick in i kyrkan.
När vi kom in så bugade folk innan det gick in, och man gjorde korstecknet. Ganska underligt, så gör vi ju inte alls i frikyrkan.. Det var även helt tyst i kyrkan. Det var inte så många där, och nästan alla satt och bad.
När mässan väl börjat, så hände något inom mig.. Här fanns något som jag inte upplevt på andra ställen. Det fanns en vördnad, och helighet, det var liksom på riktigt. Inget trams, och artister som uppträder och en massa störande moment. Gud stod i fokus, här är ett ställe där man möter Gud i vördnad. Det här var rakt och enkelt. Och hela mässan var fokuserad på nattvarden.
Jag upplevde en enorm inre frid efter denna mässan, den satt liksom kvar flera dagar efter.. Jag fann något den där dagen.
Jag besluta mig inte för att börja bli katolik förens långt senare.. Men jag kunde inte skaka av mig detta Gudsmöte som jag hade där.. Jag möte Gud i stillheten och tystnaden..
Det är väl några aspekter av min vandring iaf

fredag 9 oktober 2009

Ulf Ekman och Arborelius

Biskop Arborelius besökte Livetsord år 2006.
Det är en trevlig pratstund, som jag tycker ni borde se.

Tryck här (för att se)

lördag 3 oktober 2009

Nåd, synder

Underbara ord från Katekesen.


1847 "Gud har skapat oss utan oss, men han har inte velat frälsa oss utan oss." (Augustinus, Sermones, 169, 11, 13: PL 38, 923.). Att ta emot hans barmhärtighet kräver att vi medger våra fel: "Om vi säger att vi är utan synd, bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet" (1 Joh 1:8-9).

1848 Paulus uttrycker sig på följande sätt: "Där synden blev större, där överflödade nåden än mer". Men för att genomföra sitt verk måste nåden avslöja synden för att omvända vårt hjärta och ge oss den "rättfärdighet som för till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre" (Rom 5:20-21). Liksom en läkare som undersöker såret innan han förbinder det, så belyser Gud klart genom sitt ord och genom Anden synden: