Vad är dragningskraften till RKK?

Jag fick frågan om varför jag känner mig dragen till den katolska tron, av Daniel från Alethia. Tänkte att mitt svar till honom kanske kunde va värt att publicera, dock med några tillägg.

Det var den katolska kyrkan som öppnade upp mina ögon för den kristna tron. Hur och varför är ett helt kapitel för sig, men kortfattat så jag läste rätt mycket information om Sveriges tidiga historia, och framförallt det skeende då Sverige blev katolskt (Birger Jarl tiden)
Böckerna om Arn var en stor anledning till detta intresse om Sveriges historia. Och för första gången så började jag få ett intresse för kristendomen och dess betydelse för bildandet av Sverige. Jag började inse att katolska munkar verkligen lärt oss nordbor otroligt mycket. Det var imponerande att läsa.
Det var egentligen inte så att jag ville läsa om kristen tro, det liksom bara blev så, jag kände mig dragen att söka mer, det attraherade mig.
Efter ett tag så började jag komma till en punkt, då jag insåg att den kristna tron kanske är sann. Vilket kom till sin yttersta punkt då en fiktiv katolsk präst i en bok på ett mästerligt sätt förklarade den kristna tron. Då insåg jag att det han säger där, det är sant..

Jag gick med i en pingstförsamling, ett par månader efter att jag blev kristen. Att gå med i en katolsk församling kändes kanske inte helt enkelt, då det inte ens finns någon i den lilla kommun jag bor i. Vet inte ens om det finns några katoliker i min kommun.
Så frikyrkan var det alternativet som fanns. Jag valde att gå med efter att jag fick höra en predikan på en cd skiva med pastorn i församlingen. Predikan var riktigt bra, och den tilltalade mig.
Och pastorn i församlingen är verkligen bra, han har en stor gåva att predika. Hans undervisning har varit lärorik för mig. Om han skulle försvinna, ja hur skulle jag ställa mig till det? Det är en fråga jag ställt mig många gånger. Faktum är att han har verkligen byggt upp något bra i denna församlingen. Och tyvärr så vet jag inte vad som skulle hålla kvar mig i församlingen om han stack. Det i sig är rätt allvarligt. Kanske är jag egoistisk som tänker så här. Det medger jag.

Efter ett tag började jag undra om jag stod för allt detta som pingst lär, det fanns teologiska oklarheter kring den protestantiska synen. Det började även kännas som om vi var en liten förening där vi bara hade det mysigt tillsammans. De flesta hänger bara med andra kristna, och kontakten till "icke kristna" känns allt mer avlägsen. Jag vet att man kanske inte kan lasta församlingen för det, det är ju upp till var och en vilka man omger sig med. Men det är trots allt så, om man kommer utifrån från en icke kristen miljö som jag gjort, så står man med båda benen i dessa världar. Och jag tror att det finns en risk att man väljer den andra världen före den icke kristna. Helt enkelt för att den är tryggare. Och jag är livrädd för att bli sådan.
Vi ber om väckelse varje söndags bönemöte, att nå ut till ungdomar som super och knarkar. Ja hur skall man kunna nå ut, om man inte har kontakt med icke kristna? Det är ett stort dilemma inom hela frikrykan tror jag..

Jag började även fundera på om jag ens ville att mina icke kristna kompisar skulle komma hit till församlingen. Om det följde med, vad skulle det få se? Vad har vi här? Givetvis finns det trevliga människor, men ärligt så vet jag inte om det passar mina vänner. Jag skäms nästan att jag tänker så.. Kan inte hjälpa det.

Jag har liksom aldrig känt mig som en pingstvän, eller gillat det sättet att fira Gudstjänster på. Lovsången är artistfokuserad, ibland är det nästan rena uppträdanden mer än att vi skall prisa Gud tillsammans. Det behöver inte vara fel, att det är så. Dock sker det allt för ofta, och är ett störande moment.
Nattvardsfirandet kändes också helt slentrian. Jag kände en längtan efter något mera, något mer konkret, heligt på något vis.

En motfråga kan ju då vara:
”Varför försöker du inte förändra församlingen? Det går väl att påverka alla dessa saker som du kritiserar?”
Jag tror inte att det är min uppgift att påverka det sättet som min församling vill ha Gudtjänsten. För jag tror att människorna vill ha det så. Församlingen är underbar, och människorna är jätte fina. Jag vet att det finns en stark längtan att nå ut med budskapet. Det är kanske så att det inte passar mig. Jag känner att jag inte riktigt kan stå för det.
Och utifrån detta så väljer jag att dra dit mitt hjärta leder mig.

Jag började då läsa en hel del kyrkohistoria. Läste igenom det apostoliska fädernas skrifter, som skrevs i den unga kyrkan mellan åren 90-120. Och där märkte jag att jag inte riktigt kunde relatera till vårt sätt att fira Gudstjänster. Här lade man mycket fokus på nattvarden. Nattvarden var Gudstjänsten.
Nattvardsfirandet existerar knapp i min församling, typ en gång i månaden har vid det eller nått.
Jag började få en stark längtan efter kyrkans rötter, och att fira gudstjänster på ett sådant sätt, som det beskrivs av det tidiga kyrkofäderna.

Jag började även läsa en hel del litteratur skrivna av Katolska författare, Anders Piltz, samt Augustinus bok ”Bekännelser”
Det fanns en intellektuell dragningskraft hos många av dessa katolska författare.. Det liksom attraherade mig.
Så när jag sökte den kristna trons grund, då har jag svårt att blunda för detta som de katolska kyrkofäderna gjort för den kristna tron. Jag kan inte annat än visa vördnad för detta. Och kanske fanns det en enorm skatt att upptäcka här i den katolska kyrkan. Jag snuddade vid tanken ett par gånger.

Skall även tillägga att det finns många katolska bloggare/debatörer där ute, som verkligen har visat och lärt mig mycket om katolsk tro. Några att nämna är Z, Johan Stenberg, Charlotte, Tuve, Tubbo. Det är faktigst så att ni har gjort stora intryck på mig med era olika kunskaper och intellektuella svar på mina frågor.


När vi var och hälsade på Johannas pappa i Uppsala, så hände det något.
Vi mötte några bloggvänner (Johanna G, Charlotte, även Johan Stenberg mötte vi där) i Uppsala. Av en slump skulle vi möta Charlotte vid St Lars kyrka. Just när vi kom dit, så skulle en mässa börja. Och vi följde med in och tittade lite.
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig men, vi gick in i kyrkan.
När vi kom in så bugade folk innan det gick in, och man gjorde korstecknet. Ganska underligt, så gör vi ju inte alls i frikyrkan.. Det var även helt tyst i kyrkan. Det var inte så många där, och nästan alla satt och bad.
När mässan väl börjat, så hände något inom mig.. Här fanns något som jag inte upplevt på andra ställen. Det fanns en vördnad, och helighet, det var liksom på riktigt. Inget trams, och artister som uppträder och en massa störande moment. Gud stod i fokus, här är ett ställe där man möter Gud i vördnad. Det här var rakt och enkelt. Och hela mässan var fokuserad på nattvarden.
Jag upplevde en enorm inre frid efter denna mässan, den satt liksom kvar flera dagar efter.. Jag fann något den där dagen.
Jag besluta mig inte för att börja bli katolik förens långt senare.. Men jag kunde inte skaka av mig detta Gudsmöte som jag hade där.. Jag möte Gud i stillheten och tystnaden..
Det är väl några aspekter av min vandring iaf