tisdag 22 juni 2010

En liten fundering kring vad som är viktigt...

Ibland händer saker som gör att man inte hinner med det man egentligen hade tänkt sig. Ibland händer saker som gör att man stannar upp, och tänker efter vad man egentligen håller på med. Oavsett var man befinner sig just nu, och var man kommer att befinna sig i morgon, kan det vara av värde att i förväg ha funderat igenom vad som är viktigt. Det gör det alltid lättare att prioritera, och att orientera sig när saker blivit oklara av något skäl. Även om man inte hunnit, eller kunnat, göra det hittills i livet kan det vara en källa till ljus och förhoppning att veta att det aldrig är för sent - så länge vi lever här... Fast det är kanske i alla fall bäst att inte vänta tills man står under galgen. En av anledningarna (det finns fler) till att jag kom att tänka på den här historien är de återkommande diskussionerna med en del protestanter om att vi blir frälsta enbart genom Guds nåd, och att man ställer det i motsättning till våra gärningar och uppoffringar. En delvis likartad historia, fast från vår sida om Atlanten finns här. För att inte störa läsningen kommer jag att upprepa länken längst ner.

Följande lilla historia inträffade i Mississippi i USA år 1944. Den berättades av fader O'Leary, som var direkt inblandad i händelserna, och han lämnade en ljudupptagning (i början av 1960-talet) till eftervärlden, som sitt vittnesbörd. Översättningen är min, och gjord i hast.

Claude Newman var en svart man som arbetade på fälten för en landägare. Han hade gift sig vid 17 års ålder med en jämngammal kvinna. Två år senare var han en dag ute och plöjde åkrarna, då en annan arbetare kom springande och berättade att hans fru skrek inifrån deras hus. Claude sprang omedelbart dit, och fann en man som var i färd med att attackera hustrun. Claude såg rött och fick tag på en yxa, med vilken han klöv mannens huvud. När de rullade runt honom såg de att det var landägarens favoritarbetare. Charles greps, och dömdes för mord till avrättning i elektriska stolen.

När han var i fängelset, och väntade på avrättningen, var han på en avdelning med fyra andra fångar. En kväll när de satt där hade de svårt att hitta på vad de skulle tala om, såg Claude en medaljong i en kedja runt en av de andra fångarnas hals. Claude frågade vad det var, och den katolske mannen svarade att det var just en medaljong. Claude undrade vad det egentligen var, men bäraren kunde inte svara på den frågan, eller på frågan vad den skulle vara bra för. Vid den punkten blev bäraren arg, och rev loss medaljongen och kastade den på golvet vid Claudes fötter, och sade, under eder, åt honom att ta den.



Claude tog upp den, och hängde den, med vakternas tillstånd, runt sin egen hals. För honom innebar den inte något särskilt, men han ville ändå bära den.

Senare under natten, när han låg och sov, väcktes han av att någon rörde vid hans handled. Där stod, enligt vad han senare berättade för prästen, den vackraste kvinna som Gud någonsin har skapat. Först blev han skrämd, men kvinnan lugnade ner honom, och sade "Om du vill att jag skall vara din moder, och att du skall vara mitt barn, så skicka efter en katolsk präst". Därefter försvann hon.

Claude blev omedelbart skräckslagen, och började att skrika "ett spöke!", "ett spöke!", och flydde in till en granncell. Där började han skrika att han behövde en katolsk präst.

Det första som gjordes nästa morgon var att kalla på fader O'Leary. När han kom fann han Claude, och de fyra andra, som bad om religiös undervisning, om katekes. Till en början hade fader O'Leary svårt att tro på historien. De andra fångarna bekräftade att allt var sant, men att de naturligtvis inte själva sett eller hört kvinnan. Fader O'Leary lovade att ge dem undervisning, som de bett om. Han for hem till sin församling, och berättade för rektorn vad som hänt, och återvände nästa dag för den första lektionen. Det var då Fader O'Leary insåg att Claude över huvud taget varken kunde läsa eller skriva. Det enda sätt på vilket han kunde avgöra om en bok var vänd rätt eller upp-och-ner var om den innehöll någon bild. Han hade aldrig gått i någon skola, och hans okunnighet om religion var, om möjligt, ännu djupare. Han hade inte hört talas om Jesus, utan det enda han kände till var att det finns en Gud.

Claude började att ta emot undervisning, och hans medfångar hjälpte honom med studierna. Efter några dagar fick två nunnor tillstånd ifrån sina överordnade att komma till fängelset. De ville träffa Claude, och några kvinnliga fångar på samma anstalt. På en annan våning började de att undervisa några av kvinnorna.

Efter ett antal veckor hade fader O'Leary kommit fram till att berätta om biktens sakrament. Systrarna var också närvarande när prästen sade "OK, grabbar, nu skall vi tala om botens sakrament."

Claude sade "Jag känner redan till det". Han fortsatte "kvinnan berättade för mig att när vi går till bikt, så knäböjer vi inte inför prästen, utan inför hennes sons kors, och att när vi verkligen är ledsna för, och ångrar, våra synder, och bekänner dem, så flödar hans blod över oss, och tvättar oss rena ifrån alla våra synder".

O Maria, avlad utan synd, bed för alla oss som tar vår tillflykt till Dig!

Fader O'Leary och systrarna satt förstummade, och med vidöppna munnar. Claude trodde att de var arga, och sade "Var inte arga! Jag menade inte att pladdra bort det."

Prästen svarade: "Vi är inte arga! Vi är bara förundrade! Har du sett henne igen?"

Claude svarade att han ville tala enskilt med prästen, utan att de andra skulle kunna höra på, vilket arrangerades. Då de var ensamma sade Claude till prästen "hon sade till mig, att om du tvivlade, eller visade rädsla, så skulle jag påminna dig om att du, när du låg i ett dike i Holland 1940, gav henne ett löfte, som hon fortfarande väntar på att du skall uppfylla." Fader O'Leary berättar: "Claude sade mig exakt vilket löfte det var." Detta övertygade fader O'Leary om att Claude talade sanning om sina möten med Vår Fru.

Därefter återvände de till lektionen om bikten, och Claude fortsatte att berätta för de andra fångarna "Ni skall inte vara rädda för att gå till bikt. I verkligheten berättar ni om era synder för Gud, och inte för prästen, eller för någon präst över huvud taget. Vi berättar för Gud!" Han fortsatte "Ni förstår, kvinnan sade att det är som en telefon: vi talar med Gud genom prästen,och Gud svarar genom prästen."

Ungefär en vecka senare förberedde sig fader O'Leary för att tala om den heliga nattvarden. Systrarna var närvarande också nu. Claude indikerade att kvinnan hade sagt något även om den kommunionen, och frågade om han fick berätta vad. Prästen gav omedelbart sitt medgivande, och Claude återberättade "Kvinnan sade mig att i nattvarden ser vi endast det som ser ut som en liten bit bröd, men hon sade att det är VERKLIGEN och I SANNING hennes son. Han kommer att vara med mig en liten stund, liksom han var med henne innan han föddes i Betlehem. Vidare sade hon att vi skulle ägna vår tid med honom på samma sätt som hon gjorde, under all den tid hon hade med honom: Älska honom! Tillbe honom! Tacka honom! Prisa honom och bed honom om hans välsignelse! Jag skall inte bekymra mig om någon eller något annat, utan ägna den lilla stunden åt honom!"

Till slut avlutade de undervisningen, och Claude togs emot i den katolska kyrkan, och tiden kom för hans avrättning. Han skulle dö fem över tolv, strax efter midnatt. Sheriffen frågade honom "Du har rätt till en sista önskan - vad vill du ha?" Claude svarade: "Ni är alla litet omskakade, men ni förstår inte. Jag kommer inte att dö, utan det är bara den här kroppen. Jag kommer att vara med henne, så kan vi ordna en liten fest?"

"Vad menar du?" undrade sheriffen.

"Ett litet party" svarade Claude. "Kan du ge prästen tillstånd att ta in litet bakverk och glass, och kan du ge fångarna på andra våningen tillstånd att gå fria i det stora rummet, så kan vi alla vara tillsammans och fira?"

"Någon kan attackera prästen" varnade en vakt.

Claude vände sig till dem som stod runt omkring, och sade: "Nej, ingen skulle göra något sådant - eller hur grabbar?"

Så prästen begav sig till en välbärgad församlingsbo, och hon skänkte glass och bakverk till deras fest. Eftersom Claude hade begärt det, avslutade man med en timmes bön och kontemplation, fast utan det heliga sakramentet. Därefter fördes fångarna tillbaks till sina celler, och prästen gick till kapellet för att hämta det heliga sakramentet, så att han skulle kunna ge Claude den heliga kommunionen.

Fader O'Leary återvände till Claudes cell, och de knäböjde på var sin sida om gallret, och de bad tillsammans medan klockan tickade på fram emot tidpunkten för avrättningen.

Femton minuter innan den skulle ske kom sheriffen springande och ropade "Uppskov, uppskov, guvernören har beviljat två veckors uppskov!". Claude hade inte varit medveten om att sheriffen och didtriktsåklagaren hade försökt att rädda Claudes liv. När han insåg det började han att gråta. Prästen och sheriffen trodde att det var av glädje över att han inte skulle avrättas, men Claude sade "Ni människor förstår inte! Du fader förstår inte! Om ni någonsin skulle ha sett hennes ansikte, eller sett in i hennes ögon, så skulle ni inte vilja leva en enda dag till!"

Claude fortsatte "Vad för fel har jag gjort dessa sista veckor, eftersom Gud förvägrar mig att komma hem?" Prästen berättar att Claude snyftade som med ett brustet hjärta. Sheriffen lämnade rummet, och prästen gav Claude den heliga kommunionen. Till slut lugnade Claude ner sig, och frågade "Varför måste jag stanna här två veckor till?" Prästen fick en plötslig ingivelse. Han påminde Claude om en fånge som intensivt hatade Claude. Den fången hade levt ett djupt omoraliskt liv, och även han var dömd till döden. Prästen sade "Kanske vår välsignade Moder vill att du offrar denna tid, då du inte får vara tillsammans med henne, för hans omvändelse." Prästen fortsatte "Varför offrar du inte varje minut som du inte får vara tillsammans med henne till Gud för denne fånge, så att han inte kommer att vara skild ifrån Gud i all evighet?"

Claude gick med på det, och bad prästen att lära honom formeln för hur man ger ett offer, vilket prästen gjorde. Vid den tidpunkten var det bara dessa två människor som kände till detta offer.

Nästa dag sade Claude att om den fången hade hatat honom mycket förut, så var det ännu värre nu. Prästen sade att det var ett gott tecken. Två veckor senare avrättades Claude.

Fader O'Leary anmärkte att han aldrig sett någon gå till sin avrättning så glad och lycklig. Till och med vittnena och journalisterna var förundrade. De sade att de inte kunde förstå hur någon kunde sätta sig i den elektriska stolen och stråla av lycka. Hans sista ord till fader O'Leary var "jag kommer att minnas dig, och närhelst du behöver något - be mig, så kommer jag att framföra det till henne."

Två månader senare hade turen att avrättas kommit till den vite mannen, som hatade Claude så djupt. Fader O'Leary sade att "denne man var den smutsigaste, och mest omoraliska person som han över huvud taget stött på. Hans hat mot Gud och allt andligt trotsar varje beskrivning".

Strax innan avrättningen bönade och bad doktorn honom att åtminstone knäböja och be fader vår, innan sheriffen kom och hämtade honom. Fången spottade i doktorns ansikte. När han spänts fast i den elektriska stolen sade sheriffen till honom "Om du har något att säga, så säg det nu."

Fången började att häda. Plötsligt slutade han, och hans ögon fixerades i ett hörn i rummet, och hans ansikte vänder i absolut skräck. Han skrek. Så vände han sig till sheriffen och sade "skaffa mig en präst!".

Nu var fader O'Leary i rummet, eftersom lagen påfordrade att en präst eller pastor skulle närvara vid avrättningar. Prästen hade gömt sig bakom några reportrar, eftersom den dömde hade hotat att förbanna Gud om han över huvud taget skulle se en klerikal person.

Fader O'Leary gav sig omedelbart tillkänna, och rummet tömdes på övriga människor, så att han skulle kunna höra den dömdes bikt. Han berättade att han hade varit katolik, men vänt kyrkan ryggen vid 18 års ålder på grund av sitt omoraliska leverne.

När människorna återvände in i rummet frågade sheriffen prästen vad det var som fick fången att ändra sig. Fader O'Leary svarade "Jag vet inte. Jag frågade inte." Sheriffen svarade att han aldrig kommer att kunna sova om han inte får veta, så han vände sig till den dömde, och frågade "Så vad var det som gjorde att du ändrade dig?"

Fången svarade "Kommer du ihåg den svarte mannen som jag hatade så mycket? - Nu stod han där i hörnet. Bakom honom, med en hand på vardera skuldran, stod den Saliga Modern (Maria). Claude sade till mig 'Jag offrade min död, i förening med Kristus på korset, för din frälsning. Hon har utverkat denna gåva till dig, att få se din plats i helvetet om du inte ångrar dig.' Jag visades min plats i helvetet, och det var då jag skrek."

Detta är alltså Vår Frus makt. Vi ser paralleller med budskapet i Fatima, med betoning på:
- botens sakrament
- den heliga nattvarden
- att offra sig för syndare
- visionen från helvetet-
I Fatima sade Maria att "många själar går förlorade därför att det inte finns någon som uppoffrar sig för dem."

Man kan också se hur det hela går igen i syster Faustina (Kowalska), och hennes andliga dagbok "Divine Mercy in my heart". Även om hennes erfarenheter är betydligt bredare och djupare, så ligger kärnan i att använda nådemedlen, och att fasta och be för syndares omvändelse.

Ursprunget till denna artikel kommer ifrån
Catholic Dispatch Internet Apostolate
Free articles delivered to your electronic doorstep!

Länken till vår europeiske väns historia finns här.

måndag 14 juni 2010

Update

Ville mest bara tipsa om Anders Gunnarssons intressanta artiklar om katolsk tro.
http://avemarisstella.blogspot.com/2010/05/85-vanliga-invandningar.html

Och här kommer lite text från en intressant människa i bibeln, som nämns hastigt i en av Paulus brev. Dessa bibelverser var för mig okända innan jag läst Anders artiklar. Texten kommer från en artikel jag fann på google.

Onesiforos och bönen för döda

2 Tim 1:16-18, 2 Tim 4:19.

"Eftersom aposteln inte riktar någon hälsning till Onesiforos själv utan endast till hans hus, dvs familjen, tycks Onesiforos ha varit avliden när brevet skrevs. I livstiden har Onesiforos varit till mycken nytta för Guds rike och alltså gjort skäl för sitt namn, som betyder Nyttobringare. Han hade också varit en modig man, ty det innebar risker att ta befattning med en fånge, och bekvämast hade varit att inte låtsas om att han kände Paulus. Men när han i något ärende kom till Rom, visade han så föga sinne för det passande, att han — långt ifrån att dölja sin vänskap med den fångne — inte gav sig någon ro förrän han efter mödosamt sökande fick reda på i vilket fängelse aposteln förvarades. Och när han fått veta det, besökte han honom i fängelset och hade antagligen med sig mat och annat som kunde vara fången till nytta. Han var honom till vederkvickelse, dvs han lyckades liva upp den som var nära att dö. Sannolikt inträffade hans besök under en tid då aposteln var deprimerad genom underrättelserna att hans arbete i provinsen Asien var slaget i spillror av beskäftiga sekterister, som inte varit sena att ta tillfället i akt medan aposteln var oskadliggjord.

Nu är det märkliga med vårt textställe, att det innehåller en bönesuck för den döde Onesiforos. Denne har gått in i evighetens värld och förbidar där den stund då han liksom vi alla skall stå inför Jesu Kristi domstol. Och Paulus beder att Onesiforos måtte finna barmhärtighet hos Herren på "den stora dag, den sista dag".

Det sägs ofta, att förbön för en död är oförenlig med Bibelns lära. Såvitt jag kan se, har vi i vårt textställe en förbön för den döde Onesiforos.

Ingen av oss som lever här på jorden kan uttala sig om vad en sådan bön kan ha för följder. Men ett är säkert: Om vi har fått löfte att komma inför Gud med allt som trycker oss, så har Han inte gjort något undantag för vad som trycker och plågar mången människa mer än något annat, nämligen oron för en kär avliden. Till en sådan är att säga: Vad för resultat din förbön kan ha, det vet vi inte, men ett är säkert: Herren har inte förbjudit dig den förbönen."

Länk till artikeln

lördag 5 juni 2010

Semester

Tar ett litet sommaruppehåll med bloggen. Har liksom ingen motivation att skriva just nu.