tisdag 30 mars 2010

Nu är vi katoliker!

Jag är rätt slut i huvudet nu efter en lång dag, så det blir ett kort inlägg. Men allt gick bra och det var en vacker mässa. :)

torsdag 25 mars 2010

30 Mars klockan 18.00

Då händer det. Då upptas vi i den Romerska katolska kyrkan.
Äntligen! :)

Börjar bli lite nervös nu.

måndag 22 mars 2010

Pedofilskandaler

Ja dessa skandaler som dyker upp nu är riktigt vidriga. Vilka djupa sår dessa utövare skapar för kyrkan. Det skär in och sårar alla världens katoliker.
Jag undrar hur det kan bli så, hur det kan gå så långt, att man ger sig på barn?
En del säger att det är celibatets fel. Att man blir sexuellt frustrerad av det osv. Men det köper inte jag. Att bli sexuellt frustrerad är väl en sak, men att ta steget att ge sig på barn, det är långt. Då har man passerat en gräns, och helt tappat sig själv.

Just pedofili som begrepp kan man såklart diskutera kring.. När börjar det? Kan det vara så att vissa har haft dessa tankar redan innan det blivit präster? Och att man flyr in i celibatet som en flykt mot sina egna begär? Vem vågar bikta sådana tankar i bikten? Kanske är det något som man inte vågar bikta sig för? Kanske har kyrkan misslyckats på den fronten? Att man tar in präster som egentligen inte är kallade för celibatet?
För det kan ju inte vara så att en normalt fungerade person, utvecklar pedofili helt plötsligt.
Hur långt har inte dessa präster hamnar från Guds gemenskap när det utövar sina begär mot försvarslösa barn?

Visserligen så älskar media att rapportera sådant här. Katolska kyrkan är en stor organisation på 1.4 miljarder medlemmar. Och närmare 400 000 präster. Det är såklart oundvikligt att undvika att sker sådant. Media rapporterar sällan om alla övergrepp som sker i världen tex inom dagisverksamheten. Det finns helt enkelt inte säljvärde i att rapportera om det. Det är ju förståeligt, media kan inte rapportera allt som sker. Men när det sker inom kyrkan, så klumpas hela kyrkan ihop till det som sker. Och det är helt förkastligt. Men när det sker inom andra områden, så kopplas det hela till individen. Sen har det tydligen skötts lite illa på Irland, där kyrkan sägs ha mörkat händelserna. Händelser som tydligen sträcker sig ända upp till regeringsnivå.

Sen så vet inte jag exakt hur själva "mörkläggningen" gått till. Har det framkommit via bikt, då är det inte mörkläggning det rör sig om.
Vi får dock inte blanda ihop, ”bikten” med att mörka.. Om tex en präst biktar sig, och erkänner ett brott, så innebär inte detta att biktfadern ”mörkar” händelsen..

Så vitt jag vet så finns det en del riktlinjer för präster som begått brott, som skall följas..

Crimen Sollicitationis
http://www.newadvent.org/cathen/14134b.htm

Om det inte har framkommit via bikt, utan av barn som blivit utsatta, som meddelat detta till biskopar, ja det är det en juridisk fråga för rättsväsendet. Dvs barnens föräldrar bör ha varit införstådda om händelsen och blandat in polisen som får avgöra om det skett ett brott.
Jag är fullständigt övertygad, att om en präst biktat sig om sina övergrepp, då hade han fått avgå. Därför kan vi nästan utesluta att det skett erkännande via bikt.

Präster blir utsatta för massa rykten, och anklagelser. Därför måste händelsen prövas juridiskt av en domstol för att straffet skall bli en verklighet.
Det är ju dock inte helt enkelt kring övergrepp, barnen blir ofta rädda och vågar inte anmäla det som hänt. Det är kopplat till skamkänslor, och kanske är det ingen som tror på barnets version kontra prästens. Det är ju svårt att veta exakt hur dessa biskopar fått reda på att det skett övergrepp. Har prästen i fråga biktat sig om det, då skall det ske åtgärder, där prästen skall avgå. Har det inte biktats, utan mest hörts på ryktesvägen att en präst begått övergrepp. Ja då är det problematiskt för kyrkans ledare att agera.

Det är känsliga frågor, och kanske inget man direkt talar öppet om. Att konfrontera någon med en sådan anklagelse om övergrepp, kräver att man har starka misstankar om det. Troligtvis så nekar prästen dessa anklagelser. Han är rädd att förlora sitt jobb, och kommer inte gärna blotta sina misstag. Så man kan förstå det kyrkliga ledarnas problem kring det. Det är verkligen svårt att hantera sådant här. Man måste ju verkligen kunna säkerställa att det skett ett övergrepp. Om inte prästen erkänt det själv via bikten, ja då är det prästens ord gentemot barnens. Det är alltså en fråga för en domstol. Om inte prästen dömts via en domstol, ja då är han likt alla andra, inte dömd får något brott.

Det finns alltid en massa rykten kring sådant här. Vi hade en rektor på min skola i högstadiet som det gick rykten om, det sades att han gjort närmanden på pojkar. Jag vet ärligt talat inte om det verkligen hänt. Och hur skall rektorns kollegor ställa sig till detta? Man kan inte bara anmäla någon enbart pga av rykten. Kanske dömer man då en oskyldig människa som varit utsatt för lösa rykten. Skolledningen kan därför inte avskeda rektorn på dessa grunder. Det fungerar inte så.

I just dessa fall som vi hört det senaste, så har det framkommit när barnen blivit vuxna, så går det ut med att de blivit utsatta. Ofta på olika sociala inrättningar som barnhem, sjukhus osv. Givetvis så måste kyrkan ta dessa anklagelser på stort allvar.
Men samtidigt så måste vi erkänna att det skett ting som är vidriga, vi måste inse att det finns pedofiler som söker sig till miljöer där det finns sårbara barn. Kyrkan är helt klart utsatt för en stark demonisk kraft, som förslavar henne. En demonisk kraft som vill föra kyrkan i mörkret, och jag måste säga att denna kraft lyckas tyvärr.

Det är bra att det kommer upp i ljuset, men det är lika förfärligt varje gång det rapporteras om det. Det skär i hjärtat. Både för barnen och för kyrkan.

Gästblogg: De särskilda kallelserna (del 4)

I denna artikel tänkte jag gå litet djupare in i varför katoliker och protestanter inte förstår varandra, med ett fokus på kyrkan och de särskilda kallelserna. Med de särskilda kallelserna menar man i allmänhet kallelser till präst- och ordensliv. Jag kommer att lägga till ett avsnitt om äktenskapet, eftersom det blivit en smula problematiskt i samtalen under senare år. Jag inleder jag med att ge den katolska förståelsen, och sedan den protestantiska kritiken, varefter jag avslutar med att försöka att peka på var man talar förbi varandra.

Dessa kallelser har naturligtvis en social bakgrund och inramning, men också en kyrklig och biblisk. Det finns helt olika rötter till dem, även om de till synes emellanåt löper samman. Bakgrunden till prästämbetet ligger naturligtvis i GT, där Gud kallar sina präster. Den först nämnde är Melki-Sedek, genom vilken Abraham skulle frambära sitt offer, och senare kallade han Levi stam, och bland dem särskilt Aron. Genom hela GT har prästerna en väl beskriven uppgift. Det är till och med så att Gud talar till folket genom dem, och att de har företräde när det gäller att tolka lagen, vilket gör att deras ansvar inför Gud är särskilt stort (se t.ex. Malakis bok). När det gäller att tolka lagen var det en central uppgift genom hela den judiska historien. Därför tillsattes domarna efter Moses, och därför samlade man ihop Talmud vid ungefär samma tid som Jesus levde. De flesta rabbiner menade att man inte kunde förstå lagen om man inte frågade hur den tillämpats och förståtts. Ett exempel kan vara ”öga för öga…”: för den oinvigde kan det framstå som om man stympade varandra på ett barbariskt sätt. Den rabbinska traditionen säger att innebörden är att det är värdet som skall ersättas, och att det alltså sätter en gräns för hämnden om den skadade är starkare och mäktigare, samtidigt som det ger en rätts-garanti om styrkeförhållandet är det motsatta. Det visar alltså lagens gudomliga rättvisa, och pekar således på dess ursprung! Att domarna kan vara korrupta är en annan sak.

I NT är det ställt utom all tvekan att Jesus kallade de 12 till ett särskilt uppdrag. I Apg. 1 framgår att de betraktade det som ett ämbete. Först skulle de återställa antalet, och senare behövde de viga nya människor till detta uppdrag, t.ex. Paulus. Det framgår också i NT att de snabbt skaffade en struktur som vi fortfarande känner igen, där de kallade människor till att delvis dela ämbetet och avlasta apostlarna. Fullständig fullmakt fick bara tillsyningsmännen, biskoparna (epi = över, skopus = tittare). De tillsatte äldste (presbyteros) i församlingarna (apg.14:23), vilka de anförtrodde de troende, och de utvalde diakoner till att i första hand avlasta med det praktiska. Den katolska synen är att uppdraget och ämbetet står fast, och att det fortfarande finns i ämbetena som diakon, präst och biskop. Det innebär att vi har att lyssna till biskoparnas beslut liksom till apostlarnas, och att vi har förmånen att höra Gud röst genom prästerna. Liksom han talade genom prästerna och domarna i GT, och genom apostlarna och diakonerna i NT, talar han till oss ännu i dag. Han handlar genom dem, genom kyrkan, t.ex. när han i bikten förlåter oss våra synder, eller när någon döps i hans namn (motsvarande att en tjänsteman, t.ex. polis eller diplomat, gör något i sin uppdragsgivares namn och inte på eget bevåg). Det finns gott om vittnesmål om hur Gud på ett särskilt sätt talar till enskilda t.ex. i bikten. Det är präster som inte vet hur och varför en viss tanke kom till dem i en viss situation, och det är biktande som plötsligt får höra något utan sammanhang, och som prästen inte kunde veta, men som är högst relevant och träffar direkt i hans eller hennes liv. Kristi kropp är inte ett lik, utan han talar och handlar ännu i dag.

Den protestantiska hållningen är allt annat än enhetlig. Några har en syn som liknar den katolska, medan andra hävdar att det hela är obibliskt. En vanlig infallsvinkel kan vara att apostlarnas uppdrag var personligt snarare än ett ämbete, och tog slut med dem. En annan kan vara att Gud talade genom dem, och att vi skall lyssna på dem genom bibeln, varav följer att senare generationers präster kan ha kloka tankar och åsikter, men att de inte får stå som förmedlare av (”i vägen för”) Guds ord. En tredje variant är att vi alla är lika inför Gud, och alltså har apostlarnas kallelse och fullmakter, medan en fjärde är att de skall utses i församlingarna och få fullmakter genom deras böner. Jag vet inte om det är meningsfullt att försöka att hitta en gemensam nämnare, eftersom den riskerar att bli så allmän att den blir meningslös. Den grundläggande skiljelinjen förefaller gå vid om kyrkan har någon struktur, eller om den bara består av enskilda kallade människor, och vad som menas med kyrkan och församlingen. Katoliker menar att kyrkan är Kristi kropp, medan de protestantiska åsikterna går isär. En del menar att det är oberoende församlingar, medan andra är än mer radikala och menar att församlingarna bara är en samling individer som gör något tillsammans. De äldre protestantiska kyrkorna har oftast någon mellan-hållning, som oftast slutar i att vi till sist kommer att stå ensamma inför Gud som domare. En vanlig protestantisk hållning är att kyrkan är Kristi kropp i en abstrakt mening, men att den inte kan eller bör få någon meningsfull konkretion i denna världen, eftersom det leder till organisationstvister eller att vi försöker att bygga ett himmelrike på egen hand här på jorden. Tanken på att förenas med Gud i kyrkan, i hans församling, är i motsvarande grad svårbestämd och flytande.

När det gäller kallelser till ordenslivet ser katolikerna på det ungefär så här. I GT avskildes nasirer till Guds särskilda tjänst, och det är fullt av ställen som lovprisar jungfrur som omger konungen i hans hov. I NT säger Jesus att en del skall göra sig könlösa för himmelrikets skull, och liknelsen med de jungfrur som förberett sig och de som inte hade det är väl känd. Paulus menar att det är bättre att vara ogift och ge sig helt och hållet till Gud och för evangeliets tjänst. Det är alltså människor som ger sig, och sina liv, på ett särskilt sätt till Gud. Enligt GT har han ett särskilt behag till dem. Katoliker menar ofta att det är deras, tillsammans med helgonens, böner och förböner som bär kyrkan. Utan dem hade vi varit långt mer sårbara för den ondes attacker. De protestantiska hållningarna är till innehållet lika spridda som när det gäller prästerna, men till numerären är den dominerande åsikten att det hela är obibliskt, och man hänvisar i stället till texter som handlar om äktenskapet. Annars förekommer kloster inom både den anglikanska och den lutherska kyrkofamiljen, även om de, av olika anledningar, inte alltid är särskilt väl sedda.

När det gäller äktenskapet menar katoliker att Jesus är tydlig när han säger att det Gud förenar får människor inte skilja åt. Sedan går meningarna litet isär. I väst menar man att döden innebär att Gud skiljer makarna ifrån varandra, medan man i öst menar att den efterlevande fortfarande är bunden. Paulus hållning är kanske litet mer praktisk. Han menar att unga änkor skall gifta om sig, och att det över huvud taget är bättre att vara gift än att vara frustrerad, även om det är bäst för dem som kan att helt avstå ifrån äktenskapet. Om man blev övergiven för trons skull var det också bättre att gifta om sig. I väst är tolkningen restriktiv, medan man i öst säger att Paulus ger en öppning för en sorts ”omgifte av pastorala skäl”, vilket innebär att det inte är ett vanligt bröllop, utan en bot andakt som tillåts för att inte betunga människor i onödan. Man är annars överens om GTs uppdrag, att de tu skall vara ett, att de skall vara öppna för att ta emot barn etc. Man är också överens om att det med Jesu ord är Gud som förenar, och att de därför förverkligar, och på så sätt uppenbarar och förkunnar, Guds kärlek, som de ger varandra. Genom föreningen samverkar de på ett speciellt sätt med Gud i hans fortlöpande skapelse, då de medverkar till att nytt liv kommer till världen. Mot detta står Onan, vars synd var att han ville ha sex, men inte barn.

Den protestantiska kritiken utgår ifrån att äktenskapet inte är ett sakrament, eftersom det inte var Jesus som introducerade det. Dessutom strider det mot tanken att alla är lika om man framhåller äktenskapet som speciellt – hur är det då med de ogifta? Fram till mitten av 1900-talet var det i vardagen inte särskilt stora skillnader mellan protestantisk och katolsk praxis, men därefter har protestanterna ändrat en hel del. En variant har varit att framhålla att man blir frälst endast genom tron, eller endast genom Guds nåd, varför äktenskapet har kommit som något sekundärt. En annan variant har varit att påpeka att även Jesus sade att Moses gav människorna rätt att skiljas eftersom de var svaga, vilket också Paulus ansåg, varför också vi måste acceptera och anpassa oss till den mänskliga svagheten. En förenklad version har SvK:s läronämnd kommit med, där man i princip säger att kärleksbudet är störst, och att därför allt som kan kallas kärlek må vara välsignat.

Sammanfattningsvis ser katolikerna i prästerna Guds särskilda verktyg, i ordensfolket Guds särskilda utvalda och dem som gör kyrkan till Kristi brud, och i dem som lever i äktenskap de människor som på detta särskilda sätt återspeglar Guds kärlek, hans skapade och livgivande kärlek, hans djupa och innerliga förening med mänskligheten, de verkliga vittnena ute i världen. Den vanligaste protestantiska hållningen är att säga att det rör sig om människor och inte om Gud. Vi är tillbaks till helgonen, och frågan om de står i vägen för Gud, eller om Gud verkar genom dem. när det gäller synen på kyrkan som sådan ser katolikerna en kontinuitet, medan protestanterna ser att Jesu verk bestod i vad han gjorde själv plus vittnesbörden om detta, och att allt annat skymmer det centrala. En viktig orsak till oförståelse är alltså hur man besvarar frågan om ifall vi deltar i Kristi frälsningsverk, eller om vi tar del av det.

I nästa, och avslutande, artikel kommer jag att gå mer rakt på grundidéerna. Det är inte bara ”sola scriptura” som gör det svårt att förstå varandra, utan det finns mer. Meningen är inte att bygga murar, utan att identifiera diken, så att man kan ta sig över. Det finns alltså något hoppingivande…

Stefan Herczfeldt

fredag 12 mars 2010

Hur firarade den tidiga kyrkan nattvard?

Här är en gammal kristen text skriven av Justinus Martyren någon gång under år 100. Så här går eukaristin till katolska kyrkan även idag. Det är mäktigt!

"På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande
"

fredag 5 mars 2010

Bryta ett mönster?

Min kristna vandring är verkligen som en bergdalbana. Dvs den går upp och ner. Min tro känns som en fackla, som i vissa perioder lyser med en enorm kraft, för att sedan nästan slockna.
Jag har börjat se ett mönster kring hur mitt andliga liv ser ut. Det känns som om mitt gamla liv trycker sig på ibland. Jag har ju levt ett liv där jag festat mycket, och rökt cannabis. Orsaken till detta var ofta en slags tristess, eller rastlöshet, jag ville så säga ha ut något mer av livet.
Nu är jag kristen, och har lämnat detta bakom mig, jag har en trygghet i min tro som jag inte hade innan. Men det gamla ligger där och gnaver imellanåt, det infinner sig en slags rastlöshet.

Jag skall försöka förklara hur detta mönster brukar vara..

Jag kommer ofta till ett stadium, där jag verkligen lever nära Gud, och när jag säger nära Gud. Så menar jag, att jag prioriterar Gud, jag lever i anden, och ber mkt och ofta. Jag läser bibeln, och jag uppfyller mitt sinne med Guds ord. Under denna period så bryr jag mig mycket om mina medmänniskor, jag ber och handlar rent praktiskt för någon som jag känner en nöd för.

Men det sker alltid en vändning i denna period. När jag kommit hit så faller jag alltid. Mitt gamla liv gör sig påmint, jag faller i olika laster, porr är väl den vanligaste saken som jag faller dit för. Det är alltså en synd som inte försvinner för mig. Jag så att säga trotsar som en barnslig tonåring, och går emot det jag vet är rätt. jag bedrövar den helige ande, genom att släppa in massa skit i mitt sinne.. Min sikt blir grumlad, och jag dömer mig själv hårt. jag skäms,och tappar allt det som jag under en period byggt upp i min relation med Gud, jag blir mer egoistisk,och bryr mig inte om mina medmänniskor på samma sätt. Jag börjar leva destruktivt, det är som att mitt gamla jag är framme igen. Jag släpper in mer skit i mitt liv.

Jag vet att Gud aldrig lämnar mig, men det är jag som lämnar honom.. Jag väljer mitt egos begär före allt annat. och människor i min närhet blir sårade för att jag väljer egots väg. Jag kan när denna fas infunnit sig, knappt be till Gud. jag börjar också tvivla på om Gud verkligen finns. Sedan sker en process där jag måste bearbeta mig tillbaka till Gud. Det handlar inte om en prestation, dvs att jag måste prestera inför Gud. Men det handlar om en inre process där jag måste inse allvaret i min synd. jag måste ödmjuka mig och verkligen ångra mig.. Det är så att säga en omvändelseprocess.

Ni kanske då säger att jag har en felaktig Gudsbild. Gud är ingen Gud som dömer dig så. Det vet jag att han inte är. Men det gör ju inte processen mindre smärtsamt för det. Jag har släppt in något i mitt hjärta som gör att jag stegvis kommer längre bort från Gud. Det är enkelt att säga att man skall leva i nåden. Man att vilja leva i nåden i denna fas, är ett önsketänkande.
Det känns mer som att man knappt orkar följa Gud.
Givetvis så vänder det tillbaka efter ett tag.
Men jag kommer aldrig ur det, samma mönster återupprepar sig gång på gång.
Johanna kan ibland avundas mig, för att jag kommit till tro i vuxen ålder, och att jag haft ett konkret möte med Gud, som gjorde att jag valde den kristna tron. Men jag kan ibland avundas hennes barnatro. Den bygger på en stabil grund, hon tvivlar inte som jag gör. Guds finns alltid med henne. Min tro går upp och ner. Men det kanske är därför vi skall vara tillsammans.

Är detta något som ni känner igen er i? Dela gärna era ord, om hur man skall komma ur det här. Men en sak vet jag, jag behöver den katolska bikten. För jag är alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag behöver biktens och botens sakrament.
Det är synd att så många kyrkor förkastat bikten och bekänna synder för varandra. Det är något som jag saknar i frikyrkan. Jag undrar hur många som brottas med sådant här i sin ensamhet, jag undrar hur många som tappar sin tro pga av detta. Jag vet att jag varit nära flera gånger, med att bara ge upp. Men jag är också tacksam att jag har bra människor vid min sida som stöttar mig.
Det är inte alla som har det.