måndag 22 mars 2010

Gästblogg: De särskilda kallelserna (del 4)

I denna artikel tänkte jag gå litet djupare in i varför katoliker och protestanter inte förstår varandra, med ett fokus på kyrkan och de särskilda kallelserna. Med de särskilda kallelserna menar man i allmänhet kallelser till präst- och ordensliv. Jag kommer att lägga till ett avsnitt om äktenskapet, eftersom det blivit en smula problematiskt i samtalen under senare år. Jag inleder jag med att ge den katolska förståelsen, och sedan den protestantiska kritiken, varefter jag avslutar med att försöka att peka på var man talar förbi varandra.

Dessa kallelser har naturligtvis en social bakgrund och inramning, men också en kyrklig och biblisk. Det finns helt olika rötter till dem, även om de till synes emellanåt löper samman. Bakgrunden till prästämbetet ligger naturligtvis i GT, där Gud kallar sina präster. Den först nämnde är Melki-Sedek, genom vilken Abraham skulle frambära sitt offer, och senare kallade han Levi stam, och bland dem särskilt Aron. Genom hela GT har prästerna en väl beskriven uppgift. Det är till och med så att Gud talar till folket genom dem, och att de har företräde när det gäller att tolka lagen, vilket gör att deras ansvar inför Gud är särskilt stort (se t.ex. Malakis bok). När det gäller att tolka lagen var det en central uppgift genom hela den judiska historien. Därför tillsattes domarna efter Moses, och därför samlade man ihop Talmud vid ungefär samma tid som Jesus levde. De flesta rabbiner menade att man inte kunde förstå lagen om man inte frågade hur den tillämpats och förståtts. Ett exempel kan vara ”öga för öga…”: för den oinvigde kan det framstå som om man stympade varandra på ett barbariskt sätt. Den rabbinska traditionen säger att innebörden är att det är värdet som skall ersättas, och att det alltså sätter en gräns för hämnden om den skadade är starkare och mäktigare, samtidigt som det ger en rätts-garanti om styrkeförhållandet är det motsatta. Det visar alltså lagens gudomliga rättvisa, och pekar således på dess ursprung! Att domarna kan vara korrupta är en annan sak.

I NT är det ställt utom all tvekan att Jesus kallade de 12 till ett särskilt uppdrag. I Apg. 1 framgår att de betraktade det som ett ämbete. Först skulle de återställa antalet, och senare behövde de viga nya människor till detta uppdrag, t.ex. Paulus. Det framgår också i NT att de snabbt skaffade en struktur som vi fortfarande känner igen, där de kallade människor till att delvis dela ämbetet och avlasta apostlarna. Fullständig fullmakt fick bara tillsyningsmännen, biskoparna (epi = över, skopus = tittare). De tillsatte äldste (presbyteros) i församlingarna (apg.14:23), vilka de anförtrodde de troende, och de utvalde diakoner till att i första hand avlasta med det praktiska. Den katolska synen är att uppdraget och ämbetet står fast, och att det fortfarande finns i ämbetena som diakon, präst och biskop. Det innebär att vi har att lyssna till biskoparnas beslut liksom till apostlarnas, och att vi har förmånen att höra Gud röst genom prästerna. Liksom han talade genom prästerna och domarna i GT, och genom apostlarna och diakonerna i NT, talar han till oss ännu i dag. Han handlar genom dem, genom kyrkan, t.ex. när han i bikten förlåter oss våra synder, eller när någon döps i hans namn (motsvarande att en tjänsteman, t.ex. polis eller diplomat, gör något i sin uppdragsgivares namn och inte på eget bevåg). Det finns gott om vittnesmål om hur Gud på ett särskilt sätt talar till enskilda t.ex. i bikten. Det är präster som inte vet hur och varför en viss tanke kom till dem i en viss situation, och det är biktande som plötsligt får höra något utan sammanhang, och som prästen inte kunde veta, men som är högst relevant och träffar direkt i hans eller hennes liv. Kristi kropp är inte ett lik, utan han talar och handlar ännu i dag.

Den protestantiska hållningen är allt annat än enhetlig. Några har en syn som liknar den katolska, medan andra hävdar att det hela är obibliskt. En vanlig infallsvinkel kan vara att apostlarnas uppdrag var personligt snarare än ett ämbete, och tog slut med dem. En annan kan vara att Gud talade genom dem, och att vi skall lyssna på dem genom bibeln, varav följer att senare generationers präster kan ha kloka tankar och åsikter, men att de inte får stå som förmedlare av (”i vägen för”) Guds ord. En tredje variant är att vi alla är lika inför Gud, och alltså har apostlarnas kallelse och fullmakter, medan en fjärde är att de skall utses i församlingarna och få fullmakter genom deras böner. Jag vet inte om det är meningsfullt att försöka att hitta en gemensam nämnare, eftersom den riskerar att bli så allmän att den blir meningslös. Den grundläggande skiljelinjen förefaller gå vid om kyrkan har någon struktur, eller om den bara består av enskilda kallade människor, och vad som menas med kyrkan och församlingen. Katoliker menar att kyrkan är Kristi kropp, medan de protestantiska åsikterna går isär. En del menar att det är oberoende församlingar, medan andra är än mer radikala och menar att församlingarna bara är en samling individer som gör något tillsammans. De äldre protestantiska kyrkorna har oftast någon mellan-hållning, som oftast slutar i att vi till sist kommer att stå ensamma inför Gud som domare. En vanlig protestantisk hållning är att kyrkan är Kristi kropp i en abstrakt mening, men att den inte kan eller bör få någon meningsfull konkretion i denna världen, eftersom det leder till organisationstvister eller att vi försöker att bygga ett himmelrike på egen hand här på jorden. Tanken på att förenas med Gud i kyrkan, i hans församling, är i motsvarande grad svårbestämd och flytande.

När det gäller kallelser till ordenslivet ser katolikerna på det ungefär så här. I GT avskildes nasirer till Guds särskilda tjänst, och det är fullt av ställen som lovprisar jungfrur som omger konungen i hans hov. I NT säger Jesus att en del skall göra sig könlösa för himmelrikets skull, och liknelsen med de jungfrur som förberett sig och de som inte hade det är väl känd. Paulus menar att det är bättre att vara ogift och ge sig helt och hållet till Gud och för evangeliets tjänst. Det är alltså människor som ger sig, och sina liv, på ett särskilt sätt till Gud. Enligt GT har han ett särskilt behag till dem. Katoliker menar ofta att det är deras, tillsammans med helgonens, böner och förböner som bär kyrkan. Utan dem hade vi varit långt mer sårbara för den ondes attacker. De protestantiska hållningarna är till innehållet lika spridda som när det gäller prästerna, men till numerären är den dominerande åsikten att det hela är obibliskt, och man hänvisar i stället till texter som handlar om äktenskapet. Annars förekommer kloster inom både den anglikanska och den lutherska kyrkofamiljen, även om de, av olika anledningar, inte alltid är särskilt väl sedda.

När det gäller äktenskapet menar katoliker att Jesus är tydlig när han säger att det Gud förenar får människor inte skilja åt. Sedan går meningarna litet isär. I väst menar man att döden innebär att Gud skiljer makarna ifrån varandra, medan man i öst menar att den efterlevande fortfarande är bunden. Paulus hållning är kanske litet mer praktisk. Han menar att unga änkor skall gifta om sig, och att det över huvud taget är bättre att vara gift än att vara frustrerad, även om det är bäst för dem som kan att helt avstå ifrån äktenskapet. Om man blev övergiven för trons skull var det också bättre att gifta om sig. I väst är tolkningen restriktiv, medan man i öst säger att Paulus ger en öppning för en sorts ”omgifte av pastorala skäl”, vilket innebär att det inte är ett vanligt bröllop, utan en bot andakt som tillåts för att inte betunga människor i onödan. Man är annars överens om GTs uppdrag, att de tu skall vara ett, att de skall vara öppna för att ta emot barn etc. Man är också överens om att det med Jesu ord är Gud som förenar, och att de därför förverkligar, och på så sätt uppenbarar och förkunnar, Guds kärlek, som de ger varandra. Genom föreningen samverkar de på ett speciellt sätt med Gud i hans fortlöpande skapelse, då de medverkar till att nytt liv kommer till världen. Mot detta står Onan, vars synd var att han ville ha sex, men inte barn.

Den protestantiska kritiken utgår ifrån att äktenskapet inte är ett sakrament, eftersom det inte var Jesus som introducerade det. Dessutom strider det mot tanken att alla är lika om man framhåller äktenskapet som speciellt – hur är det då med de ogifta? Fram till mitten av 1900-talet var det i vardagen inte särskilt stora skillnader mellan protestantisk och katolsk praxis, men därefter har protestanterna ändrat en hel del. En variant har varit att framhålla att man blir frälst endast genom tron, eller endast genom Guds nåd, varför äktenskapet har kommit som något sekundärt. En annan variant har varit att påpeka att även Jesus sade att Moses gav människorna rätt att skiljas eftersom de var svaga, vilket också Paulus ansåg, varför också vi måste acceptera och anpassa oss till den mänskliga svagheten. En förenklad version har SvK:s läronämnd kommit med, där man i princip säger att kärleksbudet är störst, och att därför allt som kan kallas kärlek må vara välsignat.

Sammanfattningsvis ser katolikerna i prästerna Guds särskilda verktyg, i ordensfolket Guds särskilda utvalda och dem som gör kyrkan till Kristi brud, och i dem som lever i äktenskap de människor som på detta särskilda sätt återspeglar Guds kärlek, hans skapade och livgivande kärlek, hans djupa och innerliga förening med mänskligheten, de verkliga vittnena ute i världen. Den vanligaste protestantiska hållningen är att säga att det rör sig om människor och inte om Gud. Vi är tillbaks till helgonen, och frågan om de står i vägen för Gud, eller om Gud verkar genom dem. när det gäller synen på kyrkan som sådan ser katolikerna en kontinuitet, medan protestanterna ser att Jesu verk bestod i vad han gjorde själv plus vittnesbörden om detta, och att allt annat skymmer det centrala. En viktig orsak till oförståelse är alltså hur man besvarar frågan om ifall vi deltar i Kristi frälsningsverk, eller om vi tar del av det.

I nästa, och avslutande, artikel kommer jag att gå mer rakt på grundidéerna. Det är inte bara ”sola scriptura” som gör det svårt att förstå varandra, utan det finns mer. Meningen är inte att bygga murar, utan att identifiera diken, så att man kan ta sig över. Det finns alltså något hoppingivande…

Stefan Herczfeldt

5 kommentarer:

  1. Intressant som alltid!

    En liten detalj bara: Om äktenskapssynen har kommit att skiljas åt allt mer och mer under senare tid mellan katoliker och vissa protestantiska samfund, så har vi nog i synen på ordensfolk kommit allt närmare varandra på senare år. Inte minst mellan frikyrkan och Katolska Kyrkan. Inte minst är ju framväxten av kommuniteten på Bjärka-Säby ett tecken på det. Nu är det ju långtifrån okontroversiellt, men det är förhoppningsvis ett första steg i rätt riktning!

    SvaraRadera
  2. kloka tankar Stefan..
    Här kommer lite mer tankar kring celibatet

    Kyrkans präster viger sina liv åt Gud, på ett liknande sätt som Judiska nasirer.
    Det är en tradition som växt fram helt naturligt då tex Jesus, Johannes döparen och Paulus levde i celibat. Alltså våra stora andliga förebilder levde i celibatet, finns all anledning att ta dessa förebilders levnadssätt på allvar.

    En Nasir var helgad åt HERREN. ”Så länge hans nasirtid varar är han helgad åt HERREN”
    Jesus säger i Matt. 19:10-12 “Det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig”. Paulus argumenterade i 1 Kor 7:7-8 för idealet att leva ogift, och såg det som en gåva från Gud.

    Bibeln kanske inte helt klart bokstavligen skriver att präster måste leva i celibat, men det är också en tolkningsfråga kring Jesu och Paulus ord ovanför här. Kyrkan kan ju bestämma att endast det som har kallelsen att ägna sitt liv åt herren, skall få vigas som präster. Men gör man det på en biblisk grund? Kanske till vis del, så gör man inte det, det kan jag hålla med om. Det är som sagt en tolkningsfråga.

    Dogmen om celibatet beslutades nån gång på 300 talet vill jag mig minnas. En av anledningarna var när kyrkan började utstå förföljelser, så gav man sig ofta på prästerna först. Att ha en familj gör att ämbetet mer sårbart, då vi alla vet hur mkt vi älskar våra barn, om prästens barn råkar illa så kan det innebära att prästen inte klarar av sitt arbete. Även ur en arvsynpunkt så uppstod det problem, dvs att barnen blir favoriserade att överta sin fars prästtjänst osv..


    Men apostlarna var ju gifta kanske en del säger?

    Många av apostlarna hade säkerligen fruar, Petrus fru nämns i 1 Kor 9:5.
    Petrus var dessutom gift innan han träffade Jesus, vilket vi kan se i Matt 8:14. Han kan tex inte begå äktenskaps brott, för att följa Jesus.
    De flesta av lärljungarnana var ju vanliga arbetare, vanliga judiska män gifte sig som regel rätt unga.. Det var så att säga konstigt att inte gifta sig.
    Problemen uppstår senare, när kyrkan växt sig större. Blir en massa arvstjafs och annat svartsjukedrama som kan hända. En präst skall fokusera hela sitt liv på sin kallelse. Jag finner det inte konstigt att Rkk väljer att följa Paulus ideal om att inte gifta sig.

    SvaraRadera
  3. Stefan Herczfeld23 mars 2010 10:39:00

    Johanna!
    Jag tycker att det är mycket glädjande att man bland protestanter har "återupptäckt" värdet i ett liv som särskilt helgats åt Gud och åt bönen!

    Sleepaz!
    Jag tror att det finns fler dimensioner i det du skriver.
    En viktig aspekt är det helgade och vigda livet, och en annan är den sakramentala.

    Det vigda livet är för dem som är särskilt kallade till det. Det är en särskild nåd. Naturligtvis för dem, men också för oss - deras böner och förböner är ryggraden i kyrkan, och därigenom förvår gemenskap med Gud. Som du skriver finns det gott om bibliska förebilder.

    Prästämbetet är litet annorlunda. Celibatet har vuxit fram både med de bibliska förebilderna, och med den praktiska erfarenheten som bakgrund.

    Den sakramentala aspekten ligger i att Gud verkar genom vigningarna, och därmed genom de vigda personerna, vilket inte gör dem syndfria, utan snarare till än mer utsatta för den ondes angrepp, eftersom han hatar dem ännu mer...

    En stötesten ligger i synen på lidandet, och det egna offret, där en del protestanter verkar vilja gå runt det som katten kring het gröt, vilket inte hindrar att många protestanter i praktiken lever ett efterföljansvärt och uppoffrande liv... Liksom att många katoliker ser ganska teoretiskt på det där med frälsningen, och iakttar buden, om än "på distans".

    SvaraRadera
  4. Stefan. Angående det vi talade om kring "dogm" kring celibatet. Så var det givetvis fel av mig att skriva dogm..

    Men som jag förstår det, så fattades ett beslut, om vad som skulle gälla, så vad kallas det då? En ordning?

    SvaraRadera
  5. Stefan Herczfeld24 mars 2010 11:05:00

    Den starkaste bibliska grunden för kyrkans ställningstaganden, och för att införa regler, t.ex. om celibat för präster, är Jesu ord först till Petrus, och sedan till de 12, att "allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himmelen, och allt vad bi löser på jorden skall vara löst i himmelen". Vidare utgör apostlagärningarnas beskrivningar av hur de 12 hanterade uppkommande situationer (att återbesätt ämbetet med en ny efter Judas, att hednakrisna inte skull behöva omskäras etc.) en auktoritet som fortfarande finns kvar.

    Präst-celibatet är en ordnings- eller lag-fråga. Det finns flera undantag. För de flesta kyrkor (även ortodoxa) gäller att man inte kan viga biskopar annat än om de är celibatärer.

    SvaraRadera