torsdag 24 februari 2011

Lite blandat

Vill först och främst nämna att min käre medskribent Stefan nu idagarna är på sjukhus för operation. Sänd gärna honom en bön.


Jag läste precis en intressant artikel om att män flyr kyrkan..
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249093

Jag vet inte om det är så i katolska kyrkan också?

söndag 20 februari 2011

Helvetet

Ni som följer kristna bloggar, kanske har märkt att diskussioner om helvetet varit på tapeten bland flera stora bloggar.
Det verkar som att detta ämne rör upp heta känslor.
För den som är intresserad så sammanfattar Ave Maris stella det hela bra här

Här är iaf mina tankar kring detta svåra ämne.

Bibeln talar om att de som blir dömda till helvetet, kommer bli det av sann rättvisa, ingen kan tvivla på den rättvisan (för annars vore vår Gud inte allsmäktig). För man skulle aldrig kunna vara i ett himmelrike om man samtidigt visste att det fanns bra och ärliga människor som plågades i evighet. För då vore kanske himmelriket mer ett helvete än helvetet i sig självt. Eller som att man startar demonstrationer i himmelriket mot vissa av Guds beslut.

Och då kommer vi till frågan vad helvetet är, det står väldigt lite om detta i skriften. Men vet heller inte riktigt vad dess motsats, dvs himmelriket är.
Jesus förklarar att himmelriket startar som ett frö i våra hjärtan här på jorden, när vi får trons gåva så startar himmelriket, och den helige ande tar sin boning i det mänskliga templet.
Mao börjar himmelriket redan här på jorden. Och det kanske innebär att helvetet kanske finns här också.
Jesus talar även om den bjudna festen som alla är inbjudna till. Men många tackar nej.. Festen står för himmelriket, och de som är utanför befinner sig i ett helvete. Men värt att notera så väljer folk att inte komma till festen. Och i detta fallet är det Judar som Jesus försöker predika budskapet till. Dvs Judar som vet att Gud finns, men förnekar Gud när han föds som människa och försöker nå sitt folk. Jesus talar om för dessa Judar att det är pga av detta förnekande av Gudasonen, kommer till helvetet. Det judiska folket tronar över förbundet och lagen. Men inser inte när deras Gud kommer till dem.

Vi har även olika symboliska bilder för detta ställe som kallas helvetet, eld för att visa att det är plågsamt att välja syndens väg i jämförelse med himmelrikets. Domens liknelse för att förstå allvaret. Och festen som alla är bjudna till och, den besvikelse som intar när gästerna inte kommer. De vill inte. De är upptagna med sitt.
Himmelriket kan ses som det ställe som är där människan fullt ut når sin fullhet i. Men när människan väljer sin egen väg, när hon lyder sitt jag. Då är denna plats helvetet. Ett ställe som inte är av Gud. Ett ställe som människan själv väljer att komma till.
När man kommer till detta ställe så gör man det för att man fullt ut vill vara där. Detta ställe är frukten av den jagets fåfänga. När man är där så är man heller inte medveten om att man är där. Det är det som är ett helvete, att vara fast i sitt eget självgoda jag. Där finns ingen Gud som hör bön. Bara ditt jag. Ensam. Ingen hjälp.

Men jag upplever inte att Jesus predikade till de hedningar (vi icke judar) han mötte, att det måste välja mellan honom och helvetet. Utan han hade ett skarpt budskapt till det judiska prästerna som var bjudna till måltiden, men trots detta ville döda honom.
När Jesus predikade till det stora massorna är hans främsta budskap, glädjens budskap. Omvändelse för det förryckta, lyfta upp de svaga osv. Han sträckte ut sin hand till de svagaste i samhället som många Judar föraktade. (läs exempelvis hur det skriftlärda reagerar på vilka Jesus hängde med)

Jag tror främst att helvetet är en plats för de som vet om att Jesus är Guds son, och verkligen vet att den kristna tron är sann.. Men trots denna vetskap så väljer man inte den vägen.. Exempelvis så är satan väldigt medveten om Guds existens och Jesus frälsningsverk. Men han väljer inte den vägen. Han har så att säga "hädat den helige ande" och går sin egen väg.. Bibeln beskriver att finns människor som går samma väg som satan. Som vet om Guds existens och ändå går sin egen.

Och när det gäller alla de som inte kommer till tro på Jesus kristus, och om de kommer helvetet i sin okunskap. Det har jag mycket svårt att tänka mig.. För det kan ju faktiskt vara så att många människor har fått en felaktig bild av kristna.. Exempelvis kanske man upplever kristna som hycklare som beter sig illa. Och utifrån denna vetskap så kan man aldrig tänka sig att bli kristen..
Och i såfall så hänger det ju på oss kristna om människor kommer till helvetet eller ej.. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå till så..
Jag tror att Guds nåd och kärlek är så långt mycket större än vad vi kan tänka oss. Jag menar jag är intet en bättre människa än någon annan, och det är enbart Guds nåd som jag sätter mitt hopp till. Att bli kristen handlar ju om att förstå att man är en syndare, och att man utifrån detta begriper hur stort tålamod Gud har med en storsyndare som mig.

En annan sida av myntet är:
För mig vore det orimligt om inte helvetet fanns. Någonstans måste det onda och förfärliga tillintetgöras. Någon måste förlora vid ett parti schack, så är det bara.

Jag anser att helvetet är av godo av samma anledning som jag anser att vi dömer människor till fängelse som utfört vidriga handlingar. För mig vore det absurt om inte allt vidrigt som människor utfört tillslut utmynnar i en universell upprättelse.
Och detta med kärlek. Det finns två sidor av kärleken. Jag anser att vi har domstolar och lagar pga kärlek till våra svaga i samhället. Vi skall skydda våra barn osv. Det gör vi av kärlek. Även om straffet blir hemskt för den som gör det. Det vore en brist på kärlek att inte ha en juridisk instans som dömer lagar till upprättelse.
En universell rättvisa måste skippas. En sann och rättvis dom kommer att dömas. Ingen kommer tvivla på denna rättvisa dom.
Guds kärlek är av det absolut renaste heligaste vi kan tänka oss.. När människor möter Guds änglar så faller de till marken av denna helighet, det blir knäsvaga.
Synd kan inte vara i Guds närhet, en syndig människa kommer att uppleva en enorm plågande kraft om hon möter Gud, om hennes synd inte är borttagen i Jesus Kristus.

fredag 11 februari 2011

Om dopet

Jag har sett att det har kommit en debatt om medlemskap i pingströrelsens församlingar, och att ett centralt tema för den debatten handlar om dopet. Olika människor verkar ha olika åsikter, och basera dessa på litet olika erfarenheter och reflektioner. Om jag förstått saken rätt, så är huvudlinjerna följande:
a) det finns aktiva människor som inte är troendedöpta
b) det finns troendedöpta som inte är aktiva, även bortsett från "legitima skäl" såsom ålderdom, sjukdom, att de flyttat etc.
c) det finns de som anser att barnadopet är tillåtet, och kanske rent av tillräckligt
d) man har släppt församlingstukten, vilket gör att man har medlemmar som samtidigt säger sig vara frälsta, och lever i synd.

Diskussionerna går vidare med diverse bibeltolkningar, där man utväljer olika passager, varav några kan ges ganska långtgående tolkningar och generaliseras ganska långt utöver vad texten direkt säger, medan andra avsnitt behandlas betydligt mer restriktivt, eller anses ha en endast andlig eller kraftigt specifik innebörd. Detta är ett generellt problem med "sola scriptura" - att var och en dels väljer sina verser, och hur de skall tolkas, och att friheten vidgas genom att man hänvisar till endast texten, dvs. antar att den inte tillkommit i något sammanhang, eller att detta sammanhang är lika oviktigt som de första mottagarnas förståelse av den. Till detta gör man ytterliggare två antaganden. Dels att sambandet mellan bibelns olika delar är oklart i meningen att det inte är säkert att de ger samma budskap, och dels att man identifierat några passager som mer grundläggande i den meningen att den egna tolkningen av dessa passager får utgöra tolkningsnyckel för resten av bibeln.

Allt detta må vara interna frågor för pingstvänner, och andra i motsvarande situation. Jag har inga ambitioner att lägga mig i deras diskussioner om medlemskap eller andra interna ordningar. Däremot ger det mig anledning att reflektera litet över dopet, vad det innebär, och vilken bakgrund det har.

Dopet är ett sakrament, dvs. ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. Den första frågan är vad Guds nåd är. De flesta brukar tänka på att Gud ser med "snälla" ögon på någon eller något, och det är inte fel, men heller inte tillräckligt. Nästa steg brukar vara att man pekar på särskilda gåvor - först och främst livet i sig, men också annat. Det är också riktigt, men det är vilseledande att stanna där, eftersom man då antingen skiljer mellan det som Gud ordnar, och det som jag fixat själv. Tanken leder till en olycklig separation mellan mig och Gud - han blir i bästa fall min samarbetspartner. Det är fel förhållande, eftersom det är jag som skall vara hans partner. Det är hans mål och ambitioner som är viktiga, medan mina är förgängliga. Kanske kan man reda ut det hela med många förklaringar och ord, men jag är tveksam till om det påverkar på djupet, eftersom den grundläggande strukturen finns där. Om nu detta inte räcker, så kvarstår frågan vad Guds nåd är. För att få det litet klarare måste man vända sig till GT. Där handlar det entydigt om Guds närvaro, framför allt i templet (tidigare i tältet), med härlighetens moln (och eld) som steg ner i det allra heligaste och tog sin boning där. Det är alltså Guds närvaro, hans totala närvaro och härlighet. Detta är utgångspunkten för alla Israels barn, det är vad som ger dem liv. Det är vad de ber om - att det skall återupprättas i templet.

Nu säger Paulus att vi, och våra kroppar, är Guds tempel. Det är alltså Guds närvaro som kommer in i oss genom dopet. Det har inget att skaffa med vad vi känner. Det är också vad Paulus menar när han säger att omskärelsen, och andra laggärningar, är viktiga och värdefulla, men att de saknar den kraft som Gud har givit sakramenten. Skillnaden är att laggärningarna bara är tecken, medan det är Gud som själv verkar i sakramenten. Dop fanns i många sammanhang bland judarna, men det står att Jesus döper med helig ande. Det är alltså en annan kraft. I Johannes 3 förklarar han för Nikodemus att det handlar om att bli född på nytt - inte genom att försöka att åter krypa in i mammas mage, utan genom vatten och helig ande. (Detta kan vara litet problematiskt om man har en för strikt hållning till "tro allena", men låt er inte avskräckas...) Det handlar alltså om att bli född på nytt. Det är inte med nödvändighet något som vi kan se, känna eller mäta, utan något som vi endast kan erfara genom "trons sinnen". Det är en verklighet som är mer verklig än det materiella som vi har omkring oss.

Detta är emellertid inte slutet, utan bara början. I Apg 8:14-17 läser vi Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.
. Här skall jag inte gå vidare in på den Helige Andes verkan, utan koncentrera mig på själva dopet. Det har en vidare innebörd än vad vi ofta tänker på. Det är det som gör oss till Guds barn. Det är vad som gör att vi får kalla Gud för Fader. Det är därför vi får be Fader Vår. För judar är och var det mycket känsligt - Gud är fader i allmänhet, och en fader för folket, men en vanligare bild är att det är ett äktenskap, och att folket är den kvinnliga parten, vilket ändå gör gud till fader. I övrigt står det att Gud skulle vara Salomos fader, så han, och hans barn kunde kanske säga något personligt, men för alla oss andra är det något mer allmänt. För muslimer och är det en hädelse att säga att Gud är fader. De har inte den relationen, utan det är endast en relation mellan skapare och den skapade. Skillnaden ligger just i dopet!

När vi ser på Gud som Fader kan det vara värt att göra en liten utvikning. Gud är alltings ursprung och förebild. Han är Fader, och våra fäder är bleka kopior som försöker att göra det bästa möjliga. Annars är det lätt att tänka tvärtom: vi har våra fäder, och tror att Gud kan beskrivas som om han skulle vara något åt det hållet, fast utan de fel som ...

Om nu dopet innebär att vi blir Guds barn, och att Gud tar sin boning i oss, hur såg då den tidiga kyrkan på saken? Vad skriver evangelisterna, vad står det i breven, och vad säger de tidiga kyrkofäderna och koncilierna?

Alla evangelister har ordentliga avsnitt om dopet, så det står bortom varje tvivel att det är viktigt. I Apostlagärningarna säger Petrus att det är där, tillsammans med att ångra sina synder, som det kristna livet börjar. Vid några tillfälle döps en hel familj. Med tanke på hur familjerna fungerade då kan man dra några slutsatser:
1) det finns inget undantag för barn
2) det är inte säkert att alla var särskilt entusiastiska, men det var omöjligt att hålla samman om inte alla hängde med, och nu skulle man tro dels att Jesus är Messias, och dels att man inte bara behövde be om syndernas förlåtelse, utan att man kunde vara säker på att få den.
3) de som döpte var säkra på dopets verkan, även om inte alla var entusiastiska, eller helt förstod vad det handlade om - de döptes in i det nya livet!
4) eftersom dopet är en pånyttfödelse, att man därigenom blir Guds barn, innebär det också en rening ifrån synden - inget orent kan komma inför Gud.

Den som kan tolkas på litet olika sätt, om man tar ut enstaka verser, är Paulus. På ett ställe skriver han t.ex. att han inte kommit för att döpa, utan för att förkunna evangeliet. Den klassiska tolkningen är att han gör vad han kan och vad han skall, och att den Helige Ande gör resten (dvs. väcker tron), medan en del modernare tolkningar menar att dopet inte är så viktigt, utan att det är själva budskapet som står i centrum. En del människor är också obekväma med att han jämför dopet med omskärelsen.

Hur var det då i den tidiga kyrkan, dvs. vad säger de tidiga utombibliska författarna? Ett sätt att tolka dem är att de skriver flera texter i andra ämnen, varför dopet inte är så viktigt. Ett annat är att se efter vad de verkligen skriver, och det ligger helt i linje med vad som framgår ur bibeln. Vid några tillfällen under 100- och 200-talen tar man upp frågan om man skall döpa barnen på 8:e dagen, med hänvisning till bestämmelser om omskärelse, men avvisas eftersom man i praktiken aldrig väntar så länge.

När kommer då vuxendop in i bilden? Svaret är: redan från början, eftersom de som döptes kom "för egen maskin", sånär som på dem som ingick i någons hushåll. Den mer relevanta frågan blir i stället när man började att avstå ifrån att döpa barnen. Den frågan är ganska lätt att besvara. Det var på 300-talet, och resonemangen handlade om förlåtelsen. Man trodde sedan länge att små synder blev förlåtna relativt automatiskt, och att litet större synder krävde någon form av bekännelse och botgöring. (Man kom snart underfund med att det inte skulle ske öppet, eftersom det lockade till sig folk som var nyfikna.) De största synderna - t.ex. avfall ifrån tron - kämpade man emellertid länge med. Man undrade om de var förlåtliga över huvud taget. Någon föreslog en eller max två gånger. Då drog en del människor slutsatsen att det var bättre att vänta med dopet till dess att man var så "vuxen" att man kommit förbi de flesta frestelserna och verkligen bestämt sig för att man ville leva ett kristet liv, eller till dödsbädden, för att vara säker på att få alla synder förlåtna. Ganska snart blev problemen uppenbara. Dels gav det en fribiljett att synda bäst man ville innan man döptes, och dels hände det att folk dog utan att bli döpta. Lösningen blev i stället att förbehålla rätten att förlåta vissa synder för biskopen (utom i omedelbar dödsfara), och att införa ordentliga botgöringar.

Jag hoppas att denna reflektion kan väcka några tankar... Och, som sagt, den är inte avsedd att försöka lösa något inom något, eller några, kristna samfund.

lördag 5 februari 2011

Jesu första frestelse

Det var ett tag sen jag skrev något nu.. Jag har tagit ett beslut att spendera mindre tid på internet, har avsagt mig en del uppdrag, tex avsagt mig moderatorskapet på flashback. Det är en del i en process som handlar om att utvecklas i min tro. Jag har valt att fördjupa mig i min tro, och studera lite mer konkret om vad kyrkan lär. Vi får se hur detta kommer att gestalta sig.
Jag har iaf börjat med att läsa Påvens bok om "Jesus från Nazareth"
Det är verkligen en fantastisk bok. Vilken lärd påve vi har.

Boken handlar ju om Jesu liv, och påven tar med oss på en djupare förståelse av innebörden av allt Jesus gör. Mycket i ljuset av GT. Boken börjar med Jesu dop, av Johannes döparen. Och sedan leds det in på Jesu frestelse.
Jag tänkte att jag skulle försöka återge dessa aspekter av Jesu frestelser i öknen. Och kommer att skriva ett inlägg av varje frestelse.

Jag börjar med den första frestelsen från Matteus.

"Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd." Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."

Vi börjar med att titta på siffran 40. Jesus befinner sig i öknen i 40 dagar. Symboliken finner vi GT, där Israels folk vandrade i öknen i 40 dagar, även Moses befann sig på på Sinai berg i 40 dagar.
Det är Jesus som ännu en gång vandrar genom Israels historia, han går igenom Exodus, och på samma gång vandrar han igenom hela mänsklighetens historia. Han måste bli lik människan på alla plan, och lida som oss. (Heb 4:15)

Men vad är det som händer sen? Han blir hungrig. Ja det är verkligen förståeligt. Det är ju inte bara en symbolik, man blir verkligen hungrig 40 dagar utan mat.
Nu kommer satans sluga frestelse.
Inte kan väl Gud tillåta att den helige Gudasonen är hungrig. Satan försöker förvrida Gudsbilden för Jesus. Och själva frestelsen går på ett djupare plan till hela mänskligheten. Inte kan väl Gud tillåta att världen drabbas av fattigdom och lidande. Hur kan vår sanne skapare tillåta att människor lider av hunger. Och hur kan han t.om tillåta att sin egen evige son får lida. Det är teodiceproblematikens kärna.
Messias måste enligt satan rädda världen från hunger och misär.
Kan någon med rätta kallas frälsare om han inte lever upp till dessa kraven? Hur har inte andra stora ledare sett sig som världens frälsare, med de dem gjort i världen. Romerska kejsare såg sig som "frälsare" de ansåg att de gjorde världen till en bättre plats. Många ansåg dessutom att det var utsända av en gudomlighet, eller var Gudar själva.
Hela den "antikristliga" messias aspekten handlar om just detta. Dvs räddaren som skall göra världen till en bättre plats för fred och välstånd.

Jesu frestelse handlar också om att inte bli trodd. Något som han får vara med om senare i sitt liv också. Man anser att han inte har legitimerat sig tillräckligt. Man vill att han skall visa mer. Ja även när han hänger på korset, så haglar dessa
frestelser mot honom. "Om han är Guds son, kan han väl be honom att ner honom osv"

Eller Petrus ord till Jesus när Jesus talar om sitt lidande.. "Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors"

Som jag sade i inledningen, så försöker satan förvrida Gudsbilden, och framställa en Gud som förhidnrar lidande för oss. Dvs när han förhindrar vårt lidande, så är det ett tecken på hans närhet, och när vi lider så är det ett tecken på hans frånvaro.

Men den sanna Gudsbilden, är ju tvärtom. Gud finns med oss i alla livets aspekter. Även när Jesus hungrar i 40 dagar, så finns Gud där, även när Jesus hänger på korset, och folket undrar varför han inte kan ta ner sig själv, så finns Gud där. Vi känner väl alla igen oss i dessa fresteler. Det är enkelt att bara se Gud när han "välsignar" oss, och när vi mår bra. Men när mörkret kommer över, när sorgen och lidandet drabbar oss.. Var är du då Gud.. Varför hjälper du oss inte att ta bort det jobbiga.
Ja inte ens för Guds son, på korset så tog Gud bort det jobbiga. Jesu väg var att vandra igenom allt detta, lidandets väg, en väg som väcker anstöt. Även bland hans egna lärjungar. Inte kan väl den gudomligen sonen dö eller lida. Men hans rike är av en annan kaliber. Men just kring vad som är hans rike, handlar senare frestelser om, så ja lämnar den aspekten just nu.

När vi lyder Guds kallelse i våra liv, så kommer han inte att radera ut vårt lidande. Det kan vi se på apostlarnas liv,martyrernas liv. Det är inga sockersöta historier. De fick dö och lida för sin tro. De följde Kristus, men fick döden lida, de följde honom men blev fångade och torterade. Ja att följa Gud handlar därför om att förtrösta på honom vad som än händer. Man skall vara beredd att ta på sig korset och följa honom. Paulus skriver: "Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan." (Kol 1:24)
Jag kan inte påstå att jag direkt lider för min tro på detta sätt. Kanske är min tro i vissa aspekter ljummen, och ofta väljer man den enkla vägen. Men jag har en längan att på ett radikalt sätt följa honom, och ta på mig korset på allvar. Men det är en annan debatt.

Det finns också en djupare förståelse av "brödet".. Vi skall inte enbart leva av det materiella, utan av det heliga djupa Gudsordet. Alltså Jesus själv. Det är hans som är vårt hopp och vår föda. Alltså den kopplingen till eukaristin, där vår herre kommer till oss och föder oss.
Det finns många djup på detta, som jag inte just nu går in på.
Men jag kan rekomendera er att läsa boken för en djupare förståelsen för det jag skriver.