torsdag 20 maj 2010

Överheten!

Hur skall man egentligen tolka Paulus ord i Romarbrevet 13? Är tex en kommunistisk regim given från Gud osv.. Eller vad menar Paulus egentligen. Jag vet att många missbrukat dessa verser till dåliga ändamål.

Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

tisdag 18 maj 2010

Gästblogg:Om pingst

Det är nio dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst. Nio dagar av bön, enligt apostlagärningarna. Urtypen för alla novenor – en förberedelse som behövs för att ta emot något riktig stort, något gudomligt. Jesus undervisade i tre år, och säkert hade de lärt sig en hel del, men vad hade de förstått? Påsken hade skapat en blandning av glädje, hopp och av oro. Vad de inte förstod var att de 40 följande dagarna hade förankrat tron på uppståndelsen, tron på att han faktiskt lever. Dessa dagar var nödvändiga, men denna tro, denna övertygelse, ledde dem ingenstans: den fråga de hade efter de 40 dagarna var om tiden nu var inne för att upprätta det nya Israel, dvs. att kasta ut ockupanterna och att göra slut på allt käbbel om hur lagen, men också profeterna, skulle tolkas. Kanske inte minst viktigt var att få sätta sig intill makten – minns hur några av dem försökte att få platserna till höger och vänster…

Kristi himmelsfärd grusade, eller åtminstone förvirrade, lärjungarnas materiella förhoppningar, och, i bästa fall, befriade dem ifrån deras alltför snäva perspektiv. Hur viktigt och värdefullt är inte detta för att pingstens ande skulle kunna börja verka? Vart skulle anden kunnat leda dem om de varit kvar i sina fåfängligheter? Handlar kanske pingsten i lika hög grad om att vi skall ställa frågan vad vi är beredda till, vilka perspektiv och förhoppningar som vi har och lever med? Handlar den om att vi måste fråga vilka fördomar och färdiga uppfattningar som vi håller fast vid? Om vad vi egentligen – innerst inne – tror är möjligt eller nödvändigt?

Var pingsten något helt nytt? Är den något separat, eller är den i själva verket en del i Kristi frälsningsverk? Om vi tittar på den första påsken, så var händelseförloppet ungefär följande: Gud besegrar de egyptiska avgudarna en efter en genom plågorna som drabbade deras ”maktsfärer”, han visade sig till slut som Herre över liv och död, och räddade Israel ur slavlägret, varefter han gav dem sitt förbund, sitt löfte, sitt ord. Detta gjorde han just på pingstdagen, och judarna firar än i dag veckofesten 7x7 dagar efter påsk. Det är alltså förbundets dag, då allt återupprätts, och det nya startar, men det är också en skördens dag, det var så första gången, det är en skördefest för judarna i dag, och de första av andens frukter skördades då folk anslöt sig till apostlarna i tusental. Det hela var förutsagt… jag skall ta ut hjärtat av sten … göra er levande… etc. Det var bara det att ingen hade riktigt förstått…

Nu innehåller pingstens texter ännu mer. Den Helige Ande kom som eldslågor och talde genom apostlarna, Gud talade till Moses genom en brinnande buske. Det förklarar en del av att kyrkan är Kristi kropp, och varför det kan vara värt att lyssna till kyrkan mer än till tidsandan, eller aldrig så intelligenta, belästa och bibelsprängda människor.

Men det kanske mest förvånande var att folk från alla håll hörde sitt språk talas. Vad Gud gjorde var alltså att ”reversera” straffet efter tornet i Babylon, då han såg till att människorna inte längre skulle förstå varandra. Tornet byggdes av människor till sin ära, medan apostlarnas förkunnelse och verksamhet sker till Guds ära. I stället för att bygga ett torn av trä och sten, bygger de en kyrka av levande människor. På så sätt fullbordar pingsten vår befrielse ifrån synd och straff. Frågan till oss är oundviklig: till vems ära, med vilka medel och på vilka villkor tar vi emot, och ger vidare, det glada budskapet – budskapet om syndernas förlåtelse? Sker det till Guds ära, eller vill vi gärna själva vara i centrum? Accepterar vi det hela som det är, eller kompletterar vi med allehanda egna goda idéer – om hur det var då, hur det borde vara eller något annat? När vi ger budskapet vidare kan man undra om vi är den Helige Andes redskap, eller om vi har alltför bestämda uppfattningar om hur det skall gå till. Det finns en innebörd av att överlåta sig helt och hållet till Gud…

Stefan Herczfeldt

söndag 9 maj 2010

Bibelvers

En bibelvers kring Paulus syn på nattvarden som jag finner intressant.

"Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd (1 Kor 10:14-17)

torsdag 6 maj 2010

Gästblogg:Om Kristi himmelsfärd

Det skrivs, tänks och mediteras mycket kring våra stora högtider och deras innebörd. Få kristna har missat vad julen, påsken eller pingsten vill säga, även om lika få, eller kanske ännu ingen (?), helt har förstått innebörden i hela dess vidd och djup. Jag har en känsla av att Kristi himmelsfärds högtid hamnar litet vid sidan av… De flesta känner till den historiska händelsen, men vad vill de säga oss?

Texterna i den katolska kyrkan är: Apg. 1:1-11, Ps 47:2-3,6-9 (resp = v9 alt ”halleluja” ), Heb 9:24-28, 10:19-23, Vers före evangeliet: Matt 28:19a, 20b (Gå ut och gör alla folk till lärjungar – Jag är med er alla dagar till tidens slut), samt Luk 24:46-53.

Som så ofta läser olika människor ut olika saker ur texterna, liksom man läser in olika saker. Naturligtvis kan vi ”sätta in dem i sitt sammanhang” och säga att det är en viktig passus mellan de två stora händelserna: påsk & pingst. Jag vill inte avfärda det synsättet, eftersom jag tror att det innehåller en del sanning. Det var nödvändigt för Jesus att stanna 40 dagar för att förankra tron på uppståndelsen. Det var också, enligt honom själv, nödvändigt att återvända till Fadern för att han skulle sända den Helige Ande. Så här långt är det en bekräftelse av det nödvändiga, men ändå bara en historisk notering – den berör inte mig, den förändrar inte mitt liv, den är inte någon väsentlig del i min relation till Gud.

Det kommer mig litet närmare när jag ser att Jesu verksamhet ”i den gamla formen” är över, och att lärjungarna skall vittna om honom. En viktig tanke finns i texten ur hebreerbrevet, där Paulus säger ” Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.”
På ett annat ställe säger han att kyrkan är Kristi kropp. För att mitt hjärta inte skall veta av någon synd krävs att jag fullständigt förenar det med Jesu hjärta – för egen maskin är jag knappast fri ifrån någon synd, något som skiljer mig från Gud. Då blir plötsligt meningen med himmelsfärden litet klarare: hade han varit kvar, så hade det bara varit han själv så att säga… Det är inte bara en fråga om effektivitet, att lärjungarna skulle predika på olik platser, utan det är inledningen till, och förutsättningen för, att han skall vara ”helt och hållet närvarande”, i och genom kyrkan. Han försvinner inte efter en visit, utan han blir så mycket större!

Bibeln säger inte endast något till oss, utan även något om oss. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vad lärjungarna sade strax innan han lyftes upp: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?". Är det inte så även med oss, att våra förväntningar är ganska materiella? Det är inte oviktigt. Även Jesus blev trött och hungrig. Även Jesus gick på kalas. Men planerna och målen är större. Några lärjungar hade nog sett för sig att de skulle hamna på fina positioner i det nya kungariket. Få såg för sig hur de skulle sluta sina dagar (alla utom Johannes mördades). Ingen hade någon idé om vad de verkligen var kallade till, och vad de verkligen skulle uträtta. Ingen kunde ana vad som skulle hända bara några dagar senare: att de troendes antal skulle växa från ca 120 till flera tusen. Kan det vara så även med oss – att vi försöker att planera och förutse, men att Guds planer är större? När de kände igen Jesus i Emmaus bad de honom ”bliv kvar hos oss”, men han försvann ur deras åsyn. Det gjorde han också vid himmelsfärden. Är det inte så även med oss, att vi vill ”ha kvar honom” och ”hålla i honom”, att vi vill ha kontroll? Är vi på djupet beredda att släppa den, och att släppa in den Helige Ande – att verkligen be ”ske din vilja…”?

Stefan Herzcfeldt