tisdag 27 oktober 2009

Koncilium

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ett inlägg kring ett specifikt ämne rörande koncilium. Men jag har liksom aldrig tid känns det som. men nu fanns det lite tid över för en gångs skull.
Jag har massa inlägg i mitt huvud som vill ut, men det får ta sin tid.. :)

Här kommer iaf detta:
En del människor säger att den kristna tron, blev förstörd pga av alla kyrkliga koncilier. Men är det verkligen ett vettigt utalande som grunder sig på skriften?
Men det man glömmer då att skriften själv innehåller sådant.
Vi kan ta och titta lite på det koncilium som utspelar sig i Apostlagärningarna 15 (Klicka här för att läsa)

Det var allvarliga problem vid just denna tiden som beskrivs, det var några som lärde ut att man inte kunde bli frälst, om man inte lät omskära sig enligt seden från Mose.
Det hela leder till att Paulus och Barnabas inte på egen hand kan avgöra denna stridfråga. Församlingen beslutar då att Paulus och Barnabas skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att överlägga kring detta fråga.
När Paulus och Barnabas sedan anlänt till Jerusalem sker en lång utläggning kring omskärelsens betydelse för frälsningen.
Det verkar som om man inte riktigt kommer överens under detta möte. Man kunde troligtvis inte söka i Nya testamentets skrifter kring detta, eftersom dessa skrifter inte existerade. Det innebär alltså att sola scriptura inte existerade i den tidiga kyrkan..
Hade allt varit solklart kring detta, och om man kunnat finna det i skriften, så hade inte denna konflikt ägt rum. Man måste alltså överlägga med dessa som levt nära herren och kan den muntliga traditionen. Och inte ens för det som levt nära herren, vad det helt solklart för vad som gällde.
Den som inte helt oväntat tar till orda är, Petrus, som herren ju gav ett specifikt uppdrag att leda kyrkan, (Matt 16:18-19, Joh 21:15-17)

Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade till dem:
-Bröder, ni vet att Gud för länge sedan bestämde, att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd." Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om hur stora tecken och under Gud hade utfört genom dem bland hedningarna.”
(Apg 15:8-12)

När Petrus sagt detta, så fattas ett beslut med kyrkans ofelbara auktoritet på ledning av Petrus ord. Beslutet är att hedningar inte behöver omskära sig och en hel del annat också. Man beslutar även att skicka med ett brev som är undertecknat av apostlarna, som Paulus och Barnabas skall ta med sig och berätta det glada budskapet.

Detta stod som sagt inte i skriften på något konkret ställe vad som gällde kring omskärelse och frälsningen, annat än det ställe som Jacob senare i vers 16-18 citerar, där det står att hedningar skall söka herren. Fast det rörde ju ändå inte konkreta beslut rörande omskärelse.
Utan det är den helige ande som ledde kyrkan till nya beslut. Detta är startskottet för den katolska kyrkans beslutfattande organ.
Sedan fattar kyrkan en rad andra beslut på samma premisser, exempelvis trosbekännelser, treenigheten, biblisk kanonisering, Marias status (Theotokos, "Gudaföderska" Efesos år 431) gentemot gnostikerna som gjorde narr av inkarnationen, samt Judarnas tal om att hon bara var otrogen, och en hel del andra trosfrågor. Eftersom det uppstod tvister under tidens gång, som inte alltid kunde lösas genom skriften allena. Man var tvungen att fatta beslut med en auktoritet och andens ofelbara ledning. Petrus lade grunden för detta i det första konciliet vi kan läsa om i NT. Den som säger att kyrkliga koncilium är obibliska, bör läsa Apg 15.

Det var allt så länge..

11 kommentarer:

  1. Ett av de löjligaste argumenten mot koncilierna - åtminstone mot Nicaea - är att biskoparna skall ha varit några slags maktgalna, giriga, glupska diktatorer som bara lydde kejsar Konstantins minsta vink. Ett fullkomligt ohistoriskt påstående, mer grundat i den folkliga fantasin formad av diverse böcker á Brown.

    Biskoparna på den tiden hade ju dels inte alls samma makt som de fick senare. Dels kunde inte kejsar Konstantin säga något om vad konciliet skulle besluta; han var bara intresserad av att enhet skulle nås, vare sig det var en ortodox eller heretisk sådan. (faktum är ju att han, som inte direkt hade några teologiska kunskaper, faktiskt - åtminstone ibland - verkar ha lutat åt att stödja arianerna, snarare än de ortodoxa).

    Men det främsta argumentet, tycker jag, är att de som deltog i konciliet var martyrer. När St Theodoretos kulle beskriva konciliet, var han så imponerad att han använde just det ordet: "det var som en armé av martyrer". Nästan alla hade lidit under förföljelsen som avslutats bara något decenium sedan. Någon hade inga ögon, en var utan ben, en annan hade inga händer, några hade slitit i gruvorna etc. Skulle dessa bekännare, som var redo att lida för sin tro, verkligen bra över en kväll, hux flu, bestämma att "jaha, ja, Jesus kanske är Gud istället" bara för att ytterligare en kejsare hotade dem? Knappast. Här var en skara av bekännare som åter bekände sin frälsare inför ett nytt hot - inte ett kroppsligt, men ett andligt hot; arianismen.

    Hur som helst. Det finns mycket att säga om koncilierna. Bra inlägg, hoppas det kommer fler!

    SvaraRadera
  2. Riktigt bra skrivet... Jag håller på och läser Eusebius kyrkohistoria just nu.. Och den bilden som framkommer där kring det tidiga biskoparna, går helt i linje med det du säger kring, människor som fick lida för sin kristna tro..

    Det är nästan lite chockerande att läsa hur torterade många av de kristna biskoparna blev..

    Tack för dina ord..

    SvaraRadera
  3. En liten komisk sidonot: detta är för övrigt anledningen till varför ortodoxa munkar, präster och biskopar har de hattar som de har, med en slags "mantel" som väer ut ur den täcker delar av kroppen. Numera är den bara symboliska, för ödmjukhet, men på den tiden var det praktiskt; många ansåg nämligen att en människa som var vanställd inte hade något att säga till om; och eftersom så många av biskoprna var så skadade, klädde de sig så att man inte skulle se alla skador. Det är lite roligt. Men också, på något sätt, vackert. Man kan tänka sig att de inte ville skryta med sina skador.

    SvaraRadera
  4. Det är en grundläggande, minst sagt aktuell och mycket viktig poäng.
    Hur ska de som kallar sig kristi efterföljare fatta beslut i olika frågor?
    Och kan trosbekännelsen ha något med saken att göra? Att man så att säga tror på betydelsen av det som man som gemmenskap/församling och Kyrka kommer fram till?

    - Jag tror ock på... den heliga, allmänneliga/katolska kyrkan, de heligas samfund.

    Fast i mitt inre kan jag redan höra tex SvK:s invändning:
    - Vi tror inte på trosbekännelsen. Vi tror på Gud.

    Vilket naturligtvis är sant, men också ett sätt att tömma denna gudstro på innehåll, konsekvens och mening.

    Pax
    Tobias J.

    SvaraRadera
  5. Tobias;

    dina sista ord om invändning är träffande. För inte länge sedan träffade jag en konservativ präststuderande, som är väl ansedd bland ungdomar, och jag hörde hur han och några andra pratade om trosbekännelsen. De klagade inte bara över de tyckte Anden inte nämndes tillräckligt, dessutom lade de till att "sen nämns iställigt en massa oväsentligheter". SIC!

    SvaraRadera
  6. Omorphia:
    Aj då, en konservativ präststuderande , säger du.
    Då vill jag inte ens tänka på vad en nytänkande, utmanande och liberal präststuderande skulle säga(?).
    Frågan är väl snarare hur länge trosbekännelsen över huvud taget kommer att läsas i vissa kyrkor?

    Eller vilken kyrka som först tar bort den?
    Med motiveringen att den utesluter de som inte är kristna, att folk inte förstår den, inte tycker om den, att man nu är en modern kyrka som inte sätter så stor vikt vid -gammal historisk bråte- etc etc.

    Det är lite som när ett företag sparar sig till konkurs. Man tar bort och tar bort, ända tills ingenting finns kvar.

    - Tobias J.

    SvaraRadera
  7. Stefan Herczfeld14 nov. 2009 23:44:00

    När jag tittar på de tidiga koncilierna framstår naturligtvis apostlamötet i apg 15 vid en första anblick som en milstolpe. Samtidigt kommer jag inte förbi att även detta hade en bakgrund... Några kapitel tidigare hade Petrus fått försvara sitt, med modern terminologi, "obibliska" tilltag att predika för, och till och med döpa, en hedning när han var nere vid medelhavskusten (i princip ville man inte ha med oomskurna att göra, och ansåg dem orena)... Även det sammanträdet förefaller ha varit stormigt... Men ännu tidigare fattade man, på egen hand, ytterliggare ett viktigt beslut. I kap 1 bestämmer man att ersätta Judas. Det innebär att apostlaskapet är ett ämbete, och inte bara något personligt. Senare utökade man antalet, när missionen spred sig, och så småningom fick de ansvar för olika församlingar eller områden. Inte heller detta hade Jesus instruerat dem om...

    Bakgrunden måste nog ändå sökas hos mästaren själv. Först säger han till Petrus (och något kapitel senare till de 12), att allt vad de binder på jorden skall vara bundet i himmelen, och allt vad de löser på jorden skall vara löst i himmelen. Kommentaren till B2000 säger att det inte bara innefattar synder, utan innebär en fullmakt att besluta om vad som är rätt och fel. Detta är ett djupt uttryck för hur Gud samarbetar med, och verkar genom människor. Fullmakten är ju genomgripande för hela skapelsen! Den kan kanske bäst förstås om man dels betänker att Jesus blev lydig intill döden, döden på ett kors, och dels Paulus ord om att man skall underordna sig varandra, eller Jesu variant att man skall vara varandras tjänare (t.ex. den som är störst... eller när han gör slavtjänsten vid den sista måltiden).

    Mot den här bakgrunden kan det vara en smula komplicerat att förklara varför de senare koncilierna, och deras beslut, kan betraktas som historisk kuriosa eller som "avvikelser"...

    SvaraRadera
  8. Tack Stefan för intressanta tankar..

    SvaraRadera