lördag 18 september 2010

Litet avkortad fortsättning kring Maria

Jag funderade tidigare på att skriva litet kring Maria, utifrån vad det innebär att vara människa. Jag har vänt och vridit på frågan några varv, och kommit fram till att det just nu blir litet för omfattande att utveckla en antropologi så långt att vi kan dra bestämda slutsatser.

Frågan vad det innebär att vara människa kan i alla fall vara värd att fundera kring. Att människan är ett djur, med egenskaper som gör att vi kan jämföras med andra djur är klart, men det säger ingenting om innebörden av att vara människa. Samma sak kan sägas om alla naturvetenskapliga sätt att närma sig frågan. Om vi vänder på det och undrar vad som skiljer oss från andra blir det inte heller helt enkelt. Många försök att gå den vägen landar på intellektuella förmågor, och strandar på att inte alla människor besitter dem. Anledningarna varierar, men den kanske tydligaste situationen är att betrakta en människa som ligger i koma.

Som kristna vet vi att det hela beror på att Gud har skapat oss till något annat än djur. Vi har något gudomligt i oss. Vi kan söka djupare mening i tillvaron. Vi kan i viss utsträckning bemästra den. Vi har också en moral, dvs. en uppfattning om gott och ont, rätt och fel i djupare mening. Vi kan försöka forma vår omgivning och våra relationer efter detta. I Psaltaren 8:6 står det ”du gjorde honom (människan) nästan till en Gud”. Samtidigt är det en oöverstiglig skillnad mellan att vara skapare och att vara skapad. Vi finner oss alltså i denna svårtydbara situation. Att vara nästan som Gud, men samtidigt oändligt långt ifrån att vara som Gud. Man frestas att frustrerat fråga: ”hur är det egentligen?”. Vissa kristna betonar skillnaden, medan de traditionella svarar både och.

Vi är skapade till att vara Guds avbild. Till man och kvinna skapade han oss. Men historien visar att det är alltför lätt att mena att det egentligen i första hand är ”till man” som avses, och att kvinnan är ett nödvändigt komplement, on ofullständig nästan-man, dvs. egentligen inte fullt ut människa. Tanken har seglat fram också i katolska kretsar. Visserligen ger bibeln några tydliga passager som säger att det synsättet är fel, men när man bläddrar igenom skrifterna hittar man män, män och ännu fler mer eller mindre gamla gubbar. Läser man litet närmare så finner man att varje gång Gud uppenbarar sig, så är det i mansgestalt, så det är kanske inte omöjligt att förstå varför tanken har uppkommit. I det sammanhanget är det värt att fundera över varför den främsta av alla skapade är en kvinna. Ingen annan har haft en så stor uppgift: att bära Jesus inom sig, att ta hand om honom och fostra honom, och att lida med honom. Hon är den som allra djupast är förenad med honom. Det innebär att hon är en förebild för oss alla, och kanske allra mest för prästerna (sic!).

Det innebär vidare att vi inte fullt ut kan förstå vad det innebär att vara människa enbart genom att fundera över Jesus som förebild. De flesta kommer förr eller senare till att det inte fungerar, eftersom han hade andra förutsättningar, eller liknande argument. Det är då Maria ger fullheten. Hon är den som först, och främst av alla, ger sig helt och hållet, och av fri vilja, åt Gud. Utan henne kan vi alltså inte tillfredsställande förstå vad vi är skapade till att vara…

1 kommentar:

  1. En del menar ju att vi katoliker "övervärderar" Marias roll i det hela..
    Kan du förstå den kritiken?

    SvaraRadera