Här kommer ett gammalt inlägg som jag skrev på flashback för ett tag sen. Det handlar lite om "andliga möten"Samt varför jag tror att "kristendomens" andlighet leder mig till Gud.
I alla religioner så upplever människor en form av andlighet som gör ett dem på något vis uppfattar det finns en andlig värld. Alla har inre upplevelser som de upplever som frid och glädje. Vi ser det hos Sufister, Kundalini samt andra mystiker och även vid meditation samt New-age. Även hos satanister så förekommer en stark andlig kraft. Alla olika religioner har dessa andliga kickar. Man skall inte tro att “sin” tro har monopol på andliga möten.
Om vi tänker oss detta Gudomliga möte vid jämförelse med en kryssning på havet. Det är ofta en fantastisk upplevelse att åka båt i havet. Det är något man helst måste uppleva för att förstå det. Men vi har också en karta över havet, alltså samlad information som sjömän genom hundratals år har sammanförts för att enklare kunna navigera på havet. Att se en karta över havet förklarar inte i sig själv hur havet är, eller dvs. man kan inte uppskatta havets skönhet om man aldrig sett och upplevt/åkt båt på havet. Men samtidigt så kan det vara farligt att att vistas på havet utan en karta. Kartan förlorar sin egentliga innebörd om man aldrig varit på havet och upptäckt dess skönhet/faror. Man säga att kartan symboliserar en teologisk religiös skrift. Teologin kring en skrift fungerar på ett liknande sätt. Människor har under flera tusen år upplevt möten med Gud, och man har samlat dessa kunskaper i en bok som vi kallar bibeln, Koranen, Vedaskrifter osv. Givetvis så finns det olika religiösa skrifter som människor uppfattar som sina kartor. Och för mig handlar det inte om att alla andras kartor är fel. Jag kan inte säga att alla andras “kartor” är fel. Men för mig så känns min karta (bibeln) rimlig och relevant för det hav jag befinner mig på. Den navigerar mitt liv på ett sätt som mitt hjärta blir berört på. Jag märker att skriften talar mitt hjärtas språk.
Men för att sammanfatta det jag vill ha sagt då:
De flesta religioner leder till en form av upplysning för människans inre, eller förklarar människans inre lust till något mer än livet i sig självt. Inget snack om den saken. Men enligt mig visar Jesus den slutgiltiga vägen till Gud, människan kan inte av egen kraft bli upplyst och gå hela vägen Gud. Det är befriande och upplyftande. Den kristna tron är alltså något mer än att bara söka en andlighet som berör oss.
Leder inte Gudsupplevelsen till en omvändelse från synden och att följa Kristus samt att vilja följa Guds lagar, då är det inte den helige ande.
När herrens ande ingjuts i människan skall hon följa herrens bud. Anden skall leda människor till Jesus Kristus och syndernas omvändelse.
"Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom" (Joh 16:8)
"Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem." (Hesekiel 36)
Jag håller med dig. Det finns emellertid två stora skillnader.
SvaraRaderaFör judarna är det att de har fått höra guds röst. De har hört hans ord, hans lag och hans löfte. De har utvalts, och skona inte från någon vedermöda, eftersom de är Guds brud, som han har kallat från tvåflodslandet (Abraham frpn Ur i Mesopotamien), och som han har hämtat från enflodslandet (Mose från Egypten), och det är genom dem som Gud skall uppenbara sig för världen, och återställa skapelsen.
För kristna går det ett steg till. Vi har uppdraget att förkunna evangelium. Vi har fått del av Guds nåd genom dopet, och det hopp som vi förkunnar är syndernas förlåtelse och det eviga livet.
Inga andra religioner kan mäta sig med detta. Att konkret ha Guds närvaro. Att ha tagit emot och att tro på hans löften.
Din kartmetafor påminner en hel del om vad jag själv börjat komma in på i ett par poster. Hur vi har vår egna "karta och kompass" inom oss, vilken vi uppdaterar gentemot de erfarenheter av den yttre verkligheten. Samtidgit är vi oförmögna att hantera detta korrekt utan hjälp. Vi behöver religion/Gud/Jesus för att att göra det. Alla former av genuina uppenbarelser är alltså "kartor till vår egen karta" över verkligheten så att säga.
SvaraRaderaJag är övertygad om att den antropologiska aspekten av kristendom är oerhört viktig (och enastående i världen) därför att kristendom/Jesus lär oss vilka vi själva är, så att vi bättre skall kunna veta vem Gud är.
Jag delar era åsikter.. Tack för svar.
SvaraRadera