Känsligt hjärta

När jag var liten så var jag en mycket känslig liten pojke. Jag grät ofta och blev väldigt berörd om någon var elak emot mig. Det gick liksom enda in i själen.
Men man växer och blir större, man fostras i en viss miljö, utåt sett skall man vara en stark man som reder sig själv. En stark man som är stabil i alla avseenden.
Men vad jag inte kunnat fly bort från, den är denna känslighet. Den finns fortfarande kvar. Det spelar liksom ingen roll hur cool och stark jag än utger mig från att vara. Mitt hjärta blöder likförbannat enda in i själen när jag blir utsatt för något som berör mig. Framörallt när det rör sig om ting som handlar om att vara en stark man. När det liksom blir uppenbart att jag inte är så stark som jag trodde mig vara. Då blir det väldigt jobbigt. Då känner jag mig väldigt ynklig.
När jag kom till tro och upplevde Gud, så var den lilla pojken som jag vågade blotta inför Gud.
Inför Guds ögon skall jag vara denna känsliga gråtande pojke. Och det häftiga är att det givit mig styrka att våga vara sådan. Det är sådan jag är, och med Guds hjälp så formas min personlighet utifrån detta. Jag kan inte fly bort ifrån detta. Sprit och droger tar inte bort denna känslighet annan än för stunden. Vad man än flyr in i så går det inte.
Det finns ju givetvis fördelar med att vara känslig, jag förstår att Gud lagt ner detta i mig. För denna känslighet gör att jag kan ”känna” mycket för andra människors situationer, denna känslighet blir en ”gåva” för mig. En andlig gåva. Förmågan att känna empati och tala profetiskt in i andra människors liv. Den gåvan tror jag Gud lagt i mitt liv, och jag uppfattar att det ”även” fungerar.
Det man inte kommer ifrån, är att denna känslighet är jobbig, det fick jag känna på förut.
I morse fick jag ett samtal där jag ”fick” kritik. Och denna kritik går så djupt in i mig att det blöder. Johanna rycker på axlarna åt denna kritik och blir inte alls berörd av det. (det är därför jag har henne vid min sida som stöd).
Vad vill jag egentligen ha sagt med detta inlägg? Njea egentligen inget annat är att jag blöder i själen just nu, och behöver skriva av mig. Men på något sätt så för detta mig närmare Jesus. Han led i getsemane på ett sätt som är svårt att begripa, men i detta lidande som känns hur jobbigt som helst. Så tror jag Gud låter mig genomlida det för att lära känna honom bättre. För mina böner handlar enbart om att Gud skall ta bort detta sår i själen som jag nu upplever, men han gör det inte….