Kyrkan för alla?

Jag har träffat en hel del människor som varit uppväxta i frikyrkomiljöer, av någon anledning just den senaste tiden. De flesta har varit i 30-40 års åldern. Många talar att de har sin tro på Gud , men är extremt trötta på den "frikyrkliga" miljön. Och vill inte alls ta del av kyrkans liv. Många talar om att det finns ett hyckleri, där man uppvisar en fasad på söndagar. En sorts kristendom som bara handlar om att visa upp hur bra man lever typ. Har kyrkan misslyckats med att sprida sitt budskap, eftersom många resonerar så här? Är det så att frikyrkan enbart passar vissa typer av personligheter? Jag vet tex att det kan vara svårt som singel och lite till "åldern" att passa in i en församling. Många församlingar har mycket evenemang för "barnfamiljer", och det är inget negativt i sig. Men det finns en stor grupp människor som lever som singlar, som är mellan 20-40 år. Och denna stora målgrupp passar helt enkelt inte in i en församlingsmiljö, och har man dessutom inte en kristen bakgrund innan så kan det bli en smärre chock att gå med i en församling.
Så upplevde jag det som singel och nyfrälst. Jag kände mig väldigt klämd i församlingen, och ena sidan så hängde man med det ungdomar som alltid varit kristna, och dom hänger enbart med andra kristna. Det var en svår krock där för mig som kommer utifrån. Det som var den stora chocken var att det var väldigt lite samtal om Gud. Vilket är/var det viktiga i min kristna tro. Det kan ju bero på att man alltid varit i en kyrklig miljö och Gud finns alltid med. Men för mig som brinnande nyfrälst så var detta inte alls kul. Jag upplevde att dessa ungdomar var precis som vem som helst, varför skall man då kalla sig kristen kan man fråga sig? Eller så kanske det var jag som var överdrivet ”hungrig”, vem vet.. Vill inte döma någons tro.
Och sedan över till de vuxna människorna i församlingen då, och här är jag väldigt tacksam för människor som Lars-Göran och Anneli som verkligen såg mig där jag befann mig. Och visade Jesu kärlek och erbjud mig att börja i deras bönegrupp. Jag är väldigt tveksam till om jag överhuvudtaget skulle fortsatt att vara medlem i kyrkan utan denna hjälp från bönegruppen.
Och då skall jag ändå påpeka att jag älskar min församling på alla sätt, och jag känner verkligen massa med folk i församlingen, men det hjälper liksom inte att mingla runt lite på söndagar. Det måste finnas en bestående styrka, och något mer än bara Gudstjänster med socialt mingel med handskakning och dialoger som:
"- Hur mår du"
"- Jo det är bra"
För man kan känna sig väldigt ensam i kyrkan ibland trots detta "sociala mingel"Anser ni att det ligger någon sanning i det jag talar om?