Kapitel 13 & 14 i Paulus 1:a brev till de kristna i Korinth.

Paulus går vidare med hur de firar gudstjänsten.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kapitel 12 verkar vara enklare...

I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap. Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma avgudarna. Därför vill jag att ni skall förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger: "Förbannelse över Jesus", och att ingen kan säga: "Jesus är herre", om han inte är fylld av den heliga anden.

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

1 kor 11 - en stötesten eller en snubbeltråd?

Detta kapitel kan man säga en hel del om ... men jag har i alla fall försökt att begräns mig!

Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.

Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det. Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är

1 Kor 10 - vari grundas enheten i församlingen???

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att

Det var ett tag sen

Hejsan kära läsare.
Det var ett tag sen jag skrev nu. Det har såklart sina skäl, till varför jag inte skrivit på ett tag.

1 kor 9 - kanske ändå inte så nytt?

Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår herre? Är inte ni det verk som jag har utfört för Herren? Om jag inte är apostel för andra är jag det åtminstone för er. Ni är ju Herrens egen bekräftelse på mitt uppdrag som apostel.

Detta är mitt svar till dem som kritiserar mig:

Kapitel 8 - om offerkött

Paulus fortsätter att besvara inkomna frågor. Denna gång om kött som offrats till avgudar.

I fråga om offerkött vet vi att vi alla har kunskap. Men kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken. Den som tror sig ha kunskap har ännu inte fått den rätta kunskapen, men den som har kärlek, han är känd av Gud. När det alltså gäller frågan om man får äta kött som har offrats åt avgudar, vet vi att det inte finns någon avgud i världen och ingen annan gud än den ende. Ty även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden - och det finns ju många gudar och många herrar - så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.

Kapitel 7 - om äktenskapet

Paulus fortsätter i sitt första brev till församlingen i Korinth:

Nu till det ni skrev. Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna. Men med tanke på all den otukt som finns skall mannen leva med sin hustru och kvinnan med sin man. Mannen skall ge hustrun vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen. Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Håll er inte ifrån varandra annat än för en tid, om ni har enats om det för att ostört kunna ägna er åt bön och sedan vara tillsammans igen. Annars kan Satan fresta er, eftersom ni inte förmår leva avhållsamt. Detta säger jag som ett medgivande, inte som en befallning. Helst ville jag att alla levde som jag. Men var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat.

Jag läser vidare i kapitel 5 & 6 i Paulus första brev till de kristna i Korinth

Man säger att det förekommer otukt bland er, till och med sådan otukt som inte finns ens bland hedningarna, nämligen att någon lever ihop med sin fars hustru. Men ni är sturska, fast ni borde ha blivit förtvivlade och stött ut den som gjort sig skyldig till detta. Själv har jag redan - som om jag hade varit där, frånvarande till kroppen men närvarande till anden - fällt domen över den skyldige, i vår herre Jesu Kristi namn, när ni och min ande kom samman och vår herre Jesu kraft var med oss: en sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag.

Ni har ingen anledning att skryta. Vet ni inte: lite surdeg får hela degen att jäsa. Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.

En liten reflektion över dagens evangelium ur Matteus 13:e kapitel

Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron."

I kap 4 verkar Paulus knyta ihop påsen

Det här med bibelläsning och bibeltolkning är inte alltid så lätt. Vad menar författaren egentligen? Vad uppfattade hans läsare? Det jag försöker att göra här är att leta efter ledtrådar i texten, så jag fortsätter med kapitel 4 i Paulus första brev till de kristna i Korinth:

Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig. Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Kapitel 3 i 1 kor...

Jag läser vidare... 1 kor 3:

Och jag kunde inte heller tala till er, bröder, som till andliga människor, jag fick tala till sådana som var kvar i sin köttsliga natur, till spädbarn i Kristus. Jag gav er mjölk, inte fast föda; den tålde ni ännu inte. Och ni tål den inte heller nu eftersom ni fortfarande har kvar er gamla natur. För om det finns ofördragsamhet och strid hos er, har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten. Den som planterar och den som vattnar är ett, men var och en skall få sin lön efter sitt arbete.

Jag läser vidare...

I det första kapitlet anger Paulus tonen i, och ärendet för, sitt brev. Efter den för sammanhanget retoriskt korrekta inledningen, där han anger relationen mellan honom själv och läsarna, talar han om splittringen i församlingen, och ställer den mot Kristi kors och Guds Vishet. Han gör det med tydliga allusioner till profeterna. Det är den tolkningsbotten som jag kommer att använda för att förstå resten av brevet - han skriver ett brev och inte t.ex. en tidning med skilda notiser utan något tydligt inbördes sammanhang.

Låt oss titta litet närmare på kapitel 2:

Jag tittar närmare på resten av kapitlet 1 kor 1

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.

Jag kom inte så långt

Jag brukar ibland försöka att läsa något ur bibeln litet mer noggrant, och tänka igenom vad som står där, och vad som menas... Av någon anledning kom det för mig att jag skulle läsa Paulus första brev till de kristna i Korinth. Jag har ofta en känsla av att en del kristna mest läser enstaka verser, och då helst ur romarbrevet, 1:a korintierbrevet, galaterbrevet eller efesierbrevet. Jag har aldrig hört dem referera till breven som helhet, utan alltid till korta brottstycken. Ofta har jag haft svårt att förstå hur de burit sig åt för att komma till de tolkningar de gör, men det får vara en annan historia. Jag började läsa (vers 1-3):
Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Kristi Jesu apostel, och från vår broder Sosthenes till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.
Paulus är inte ensam, utan har med sig Sosthenes. Han menar att de kristna i Korint är i gemenskap med alla andra kristna på alla andra platser. De har något gemensamt - att de kallats att vara heliga!

Lidande?

Visst är det lockande att tänka sig en värld utan lidande, som är helt perfekt. En värld där vi inte ens kan ramla, och Gud hindrar varje människas felsteg. En värld där ingen kan skadas..
En värd utan jordbävningar och andra katastrofer.

Kort citat kring helgon

De heligas förböner är starka redan medan de lever på jorden, men då de efter döden överflyttas till himmelen, blir de ännu starkare. Därför ärar och hyllar vi dem och ber dem om förböner och hjälp i våra egna böner.


Jag hittade en ortodox hemsida, som kortfattat beskrev vad förbönen till helgonen handlar om på ett bra sätt.
Jag funderar på att skriva en längre artikel kring detta med förbön till helgon.

Några tankar kring Johannesevangeliet

De flesta känner säkert till att Jesus framställs som överstepräst, men få kan peka på hur det hur till, förutom något citat ur Hebreerbrevet. Det viktigaste svaret finns i Johannesevangeliet, så jag tar mig friheten att skrapa litet på ytan av vad det evangeliet kan säga.

Inledningen ”i begynnelsen” leder tankarna till genesis, och räknar man dagarna i evangeliets början, fram till och med kalaset i Kana, så finner man att det är sju. Den sjunde dagen är det alltså bröllop i evangeliet, och motsvarande dag tar Adam (mannen) kvinnan till hustru. En man och en kvinna går att identifiera också i evangeliet, mannen är självklart Jesus, men kvinnan presenteras bara som Jesu mor. I genesis första tre kapitel finns två personer, och kvinnan får sitt namn, Eva, just genom att hon blir mor.

Maria nämns inte vid namn i hela evangeliet, och förekommer vid två tillfällen – dels vid kalaset, och dels vid korset. Vid kalaset säger Jesus att ”min tid har ännu inte kommit”, och strax därefter går han till Samarien. När några grekisktalande söker upp honom säger han att tiden är inne. Hela evangeliet brukar delas i två delar: book of signs respektive book of glory. De hänger samman. Johannes använder inte or som under eller mirakel, utan just tecken, och den andra delen, från kapitel 12, handlar om hur människosonen förhärligas.

Ytterligare en sak som är påfallande i texten är att Jesus ständigt verkar vara missförstådd. När han talar med den samariska kvinnan vid brunnen talar han om levande vatten, och hon tolkar det som rinnande vatten. När han talar med Nikodemus, så tolkar den senare honom som om han menar födas en gång till, när han menar att födas från ovan. Och så vidare. Nikodemus är också en figur som vi möter några gånger, dels i början då han söker upp Jesus på natten, dels när han avvärjer att rådet skulle ingripa i kapitel 7, och dels vid gravläggningen. Det finns alltså flera saker som knyter samman allt till en enda helhet. T.ex. vin. När Jesus vid kalaset bjuder på vin, så är det av bästa sort, men när människorna bjuder honom på vin, på korset, så är det surt.

Det att Jesus är missförstådd i de båda exemplen ovan beror på dubbeltydighet i de grekiska uttrycken, vilket är svårt att översätta. Men det är mer än så… När Jesus tvättar lärjungarnas fötter, så reagerar Petrus och tolkar det som en slavtjänst som Jesus inte borde behöva göra. Jesus svarar att han inte just då förstår vad som händer. Strax därefter ber Petrus att bli tvagen om såväl huvud som händer. Den enkla tolkningen är att hen blir entusiastisk… Den judiska tolkningen är mer entydig. När Jesus talar om att ha eller inte ha del i honom alluderar han på psalmen ”min del är Herren”, och ordet del betyder andel, och syftar på att leviterna vid intåget i det utlovade landet inte skulle få egen mark, utan i stället försörjas genom det som frambars som offer till Gud. Det handlar alltså om något prästerligt. Att det var så lärjungarna såg sig själva då ser vi också av att två bröder bad att få sitta närmast Jesus när riket upprättades. Ser vi tvagningen på det judiska sättet handlar det alltså om att förbereda prästerna för tjänstgöring. Det är det Petrus menar med den utökade tvagningen, och Jesus instämmer i tolkningen, men gör en annan bedömning av deras behov av rituell rening.

När Jesus håller sitt långa tal under den sista måltiden ber han enligt den struktur som var påbjuden för översteprästen för försoningsdagen, dvs. först för sig själv, sedan för sin familj (de andra prästerna), sedan… Det är svårt för en jude att inte se att Jesus gjort apostlarna till överstepräster. Men evangelisten framställer också Jesus som överstepräst. I det första kapitlet hör vi Johannes säga att Jesus är Guds lamm (som återkommer i Uppenbarelseboken) och att han sett Guds ande komma ner över honom. Bilden är lånad från invigningen av Salomos tempel, där anden kom ner och stannade över det allra heligaste. Det talar om Jesus som tempel. Temat återkommer vid templets rening, då Jesus säger att han skall resa templet på tre dagar om man river ner det. Ur judisk synvinkel är det helt klart vad han menar. Översteprästen representerar i sin person templet, vilket också markeras av att ämbetsdräktens symboler motsvarar de som anbringades i byggnaden. När soldaterna delade hans kläder och kastade lott om hans klädnad, eftersom klädnaden var vävd i ett stycke, så har vi endast ett annat exempel på ett sådant plagg ifrån hela den antika litteraturen, och det är en judisk krönikör som stolt berättar att deras överstepräst bar det.

Man kan se förhören med Jesus inför rådet och Pilatus som en kamp mellan överstepräster. Evangelisten säger att det var Kajafas som var överstepräst det året. Det uttrycker att ämbetet var korrumperat, eftersom det annars var på livstid. Så illa att man växlade varje år var det inte, utan Kajafas utsågs år 18, och avsattes år 37, men något var det som inte var bra… inför Pilatus sade Jesus att han kommit för att vittna om sanningen, medan Kajafas sade att han inte hade någon annan kung än kejsaren – en märklig trosbekännelse!

Det var några korta tankar. Kanske ni vill fylla på med fler? Även om det blev längre än avsett, så blev det inte lika illa som förra inlägget!

Det gamla vanliga...

För en tid sedan skrev någon en post på bloggen aletheia, med rubriken ”En sammanställning av Katolska kyrkans villoläror”. De hänvisar till en annan blogg som de kopierat till en del. De delar de utelämnat är några uttalanden av ett par påvar, och några uttalanden av ett par helgon. Det mesta av det handlar om Maria, och tar sin utgångspunkt i deras förnekelse av hennes roll i frälsningshistorien, medan annat handlar om mörkare sidor i kyrkans historia, där många människor – även i ledningen – tar avstånd ifrån judarna. Det kanske bör påpekas att det aldrig skedde i läran eller i liturgin. Jag har här roat mig med att kommentera deras påståenden, men utan att jag orkat med att göra de sedvanliga mer grundläggande undersökningarna, dvs. att läsa dokumenten och kommentarerna till dessa, eller att läsa katekesen och gå till de källor som den hänvisar till. Ändå tog det en hel kväll… Tag alltså detta som något ganska ofullständigt. Min kommentar följer i fetstil på vart och ett av deras påståenden.

Glad Påsk!

Vi firar Herrens uppståndelses högtid. Det är då han besegrar synden och döden. Det är ett av de teman som jag har svårast att skriva om. Vad jag än säger är det otillräckligt...

Då är det bättre att låta kyrkan tala med sina egna ord. Här sammanfattar jag läsningarna från påsknattens mässa mycket kort (efter varje läsning och psalm ur GT följer också en kollektbön):
1) Gen 1:1-2:2 skapelseberättelsen, Ps 104:1-2a, 5-6, 10, 12-14, 24, 35c
2) Gen 22:1-18, Abrahams offer av Isak, Ps 16:8-11 i septuagintans version
3) Ex 14:15-15:1, Israel räddas genom Röda havet, i st.f. psalm: Mose segersång, Ex 15:1-6, 16-18
4) Jes 54:5-14, om Gud & Israel i ett äktenskap, påminnelse om Noa, förnyat löfte, av Ps 30:2, 4-6, 11-12a, 13b
5) Jes 55:1-11, om det nya förbundet, i st.f. psalm, Jes 12:2-3, 4bcd, 5-6
6) Bar 3:9-15, 3:32-4:4, en uppmaning att söka visheten, PS 19:8-11
7) Hes 36:16-17a, 18-28, om att Israel övergivit förbundet, men att Gud skall återsamla dem, och ge dem ett nytt hjärta, PS 42:3, 5bc, 43:3-4 eller Jes 12:4-6, eller PS 51:12-15, 18-19.
8) Rom 6:3-11, om att vi i dopet förenas med Kristus i hans död, för att vi skall kunna få del i hans uppståndelse, och leva för Gud, PS 118:1-2, 16-17, 22-23
9) I år (A) Matt 29:1-10, nästa år (B) Mark 16:1-8, 2013 (C) Luk 24:1-12, alla om kvinnorna vid graven.

Det är ganska långt ... Men det är värt att läsa och fundera igenom. Det är klart att fokus ligger på själva uppståndelsen, men den har så många lager av innebörder, så många dimensioner. Kanske sammanfattas det ändå bäst i en sång från 600-talet som man brukar sjunga så snart man tänt påskljuset och kommit in i kyrkan. Här följer en version i två delar:

Del 1 och del 2. Var inte rädd för att det är på latin - texten rullas upp i engelsk översättning vartefter.