Jag tittar närmare på resten av kapitlet 1 kor 1

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Inledningen kan tyckas vara ett retoriskt grepp, ett sätt att skapa en gemenskap, ett sätt att skilja ut oss ifrån de andra, där vi är bättre och smartare. Men är det bara det han avser? Jag tror inte riktigt det... Han fortsätter med att citera Jesaja, en passus ur en lång och krånglig historia, vars kärna är att alla kloka planer och klyftiga resonemang kommer till korta eftersom man inte förtror sig åt Herren. Historien handlar i övrigt om hotet inför den babyloniska fångenskapen, där man försökte klara sig genom olika allianser. Som bekant misslyckades dessa försök. Men hur kommer detta in i 1 kor? Med ledning av vad som stod närmast före kunde det handla om att de som orsakar splittring gör det med sina klyftiga argument, och att det är lika klyftigt som 600 år tidigare.

Texten fortsätter med att tala om visheten. Paulus var jude och tänkte som en jude. Visheten får alla judar att tänka på kung Salomo, Davids son, som byggde templet - det riktiga templet och inte det ofullständiga templet som fanns i Jerusalem då brevet skrevs. Visheten var det som Salomo åtrådde mest. Men Salomo är också tillsammans med sin far David den egentliga höjdpunkten i Israels historia. Han var den rikaste kungen av alla, och alla andra ville alliera sig med honom - han hade 700 hustrur och 300 konkubiner (politiska allianser). När Judar tänkte på att återupprätta riket, så var det Salomos rike och glans man hade i tankarna. När man inte sökte Gud genom visheten innebar det att man inte följde i Salmos spår, och alltså inte kunde påräkna något motsvarande resultat. Det är alltså Guds vishet mot mänsklig klokskap.

Resten av stycket sammanfattar jag så här: Judar & greker söker trygghet i sina läror och argument, och missar därmed det viktigaste.

I nästa stycke påminner aposteln sin församling om att de inte blivit kallade på grund av världsliga företräden eller framgångar, utan genom Guds nåd, för att vara hans redskap. Och han kommer fram till att citera Jeremia i ett avsnitt där han talar om en kommande dom. Kärnan är att allt man skaffat sig är värdelöst, och kommer att gå förlorat, och att det enda man har av värde är det man fått av Gud, dvs. kunskapen om honom, att man lärt känna honom - att han verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet, och att han har sin glädje i det.

Detta är ett tema som kommer att återkomma: att det som verkar värdefullt i själva verket är värdelöst, och att det som har ett värde är det man har fått av Gud, som man har hos Gud, som man har i gemenskap med Gud, som man har i Gud.

Detta är alltså fortfarande en del av en predikan mot splittring... Innebörden blir alltså att man bör söka värdesätta tron, och att de som kommer med sina egna läror, sina egna tolkningar och versioner, egentligen inte är bättre än hedningarna!!! De söker eller använder fel sorts vishet!