1 Kor 10 - vari grundas enheten i församlingen???

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade. Bli inte avgudadyrkare som många av dem blev. Om dem står det i skriften: Folket slog sig ner för att äta och dricka och steg sedan upp och förlustade sig. Låt oss inte heller begå otukt som många av dem gjorde; så dödades också 23 000 på en enda dag. Och låt oss inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde; de föll offer för ormar. Knota inte som många av dem gjorde; de dödades av Förgöraren. Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Se på israeliterna: har inte de som äter av offren gemenskap med offeraltaret? Vad vill jag säga med detta? Att det som offras till avgudar är något i sig eller att avgudar är något? Nej, men att det som de offrar offrar de åt demoner och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha gemenskap med demonerna. Ni kan inte dricka både ur Herrens bägare och ur demonernas bägare, inte äta både vid Herrens bord och vid demonernas bord. Eller skall vi väcka Herrens svartsjuka? Är vi starkare än han?

Allt är tillåtet - men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet - men allt bygger inte upp. Sök inte ert eget bästa utan andras. Allt som säljs i köttstånden kan ni äta utan att undersöka det för ert samvetes skull - jorden är Herrens med allt den rymmer. Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: "Det här är offerkött", ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull - jag menar inte det egna samvetet utan den andres. Varför då? Skall jag låta min frihet bestämmas av en annans samvete? Äter jag med tacksamhet, varför skall jag klandras för det som jag tackar Gud för? Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade.

Det är några saker i denna text (första stycket) som direkt faller i ögonen. Varför tar Paulus in en så kort sammanfattning av vad som hände under ökenvandringen? Vad vill han ha sagt? Tänker man efter ett varv, så ser man att det inte räcker med att tillhöra de utvalda, att vara en del i Guds folk, utan man måste också hålla sig till Gud och till hans bud, till förbundet. Han skriver det i anslutning till att han berättat hur han vänder ut och in på sig själv för att helt och fullt ge sitt liv till Gud. Och han skriver så att det står klart att han använder traditionen framför skriften: de 23 000 som dödades på en dag var enligt skriften 24 000, men traditionen sade att 1 000 av dem dog på ett annat sätt än de övriga. En annan sak som inte kunde gå någon jude förbi är ”molnet”. Det är Shekinah, som också återkom t.ex. vid invigningen av Salomos tempel. Molnet förknippas naturligt med vatten, men just detta moln innehåller också rök och eld: när de gick genom havet var det en molnpelare på dagen, och en eldpelare på natten. Det finns med vid ytterligare ett antal tillfällen. Som nutida kristna läser vi gärna om det nämnda dopet med Johannes evangelium i åtanke, och då närmast med passagen i början, där Jesus säger till Nikodemus att man måste bli född från ovan med vatten och helig ande, men det skulle dröja 50 år innan det evangeliet skulle komma att skrivas, så varken Paulus eller de kristna i staden hade något sådant att tillgå. I en annan passus hos Johannes säger Jesus att hans kropp är verklig föda, respektive att han skall ge vatten som ger liv i överflöd. Många människor menar att det som verkar fördolt hos Johannes blir uppenbart hos Paulus, så det kan vara en ledtråd…

Det andra stycket inleds med en uppmaning att avstå ifrån avgudadyrkan, vilket också våra moderna rubriksättare tar fasta på. Men vari ligger budskapets kärna och klo? Paulus hittar vad som var den gemensamma nämnaren för sin tids Korinth och för ökentidens avgudadyrkan: fest och gamman, mycket mat och dricka, samt en hel del prostitution. Säkert fanns det också de som var genuint osäkra på vilken gud som hade makten på den enskilda platsen, och det var om dem som han oroade sig i förra kapitlet. Här ger han i alla fall ett alternativ: den kristna liturgin! Välsignelsens kalk är inte vilken bägare som helst, utan den 3:e bägaren från påskens seder-måltid, dvs. något mycket bestämt – den bägare som Jesus hade givit till de 12 efter att ha förklarat att det var hans blod.

Blodet är i sig ett centralt element i antika förbund – liksom vinet! Här är det Jesu blod, det sanna offerlammet. Han skriver också att vi, fast vi är många, är en enda kropp – Kristi kropp – eftersom vi äter ett enda bröd (han avser inte någon jätte-limpa). Här är det dags att stanna upp en smula. Har Jesus flera olika kroppar? En i kyrkan, en i brödet, en i himmelen, och en som han begagnade när han gick omkring på jorden? Det blir inte meningsfullt med mindre än att ordet kropp blir något synnerligen mångtydigt. Vi kan också komma ihåg att han hade den gammaltestamentliga synen på gemenskap genom generationerna. Eftersom judarna var ättlingar till patriarkerna, så var patriarkerna fortfarande levande genom dem. Det är därför de kallas Jakob, eller Israel, eller Abrahams barn. Nu var de alla Guds barn, Jesus bröder och systrar, genom att ha blivit födda på nytt (eller från ovan) genom vatten och helig ande (dop och konfirmation, jfr. apg. 8). Vi har på så sätt blivit en ny familj, ett nytt folk. Det är genom att vara lemmar i Kristus som de blir delaktiga i hans offer, och i hans seger. Man kan också återföra tanken till Paulus upplevelse på vägen till Damaskus, där rösten frågar ”varför förföljer du mig?”, och inte ”varför förföljer du mina vänner?”. Gemenskapen som Paulus talar om är alltså något mer djupgående än vad man först kommer att tänka på när man ser ordet.

I sammanhanget kan det vara på sin plats att påminna om att detta inte tog bort, eller ändrade, förbundet. Jesus kom, med egna ord, inte för att upphäva utan för att fullborda eller fullkomna. Paulus fortsatte att vara Jude. Löftena skulle välsigna alla folk, vilket redan Abraham fått höra.

Eftersom hela brevets tema är enheten i församlingen, och enheten i Kristus, tål nog det andra stycket att begrundas mer än en gång. Han är inte otydlig med vari enheten grundas. Det vilar ingenting av symbolhandlingar eller allmänna minnesakter över det. För några av oss kan det verka förvånande att han inte ser några trossatser som grunden...

Det tredje stycket är kanske lättast att förstå. Det viktiga är inte formalia, utan varför man gör det man gör. I detta fall att man bör undvika att provocera andra. Oavsett vilka de andra är, och vad som provocerar dem.