Vill först och främst nämna att min käre medskribent Stefan nu idagarna är på sjukhus för operation. Sänd gärna honom en bön.
Jag läste precis en intressant artikel om att män flyr kyrkan..
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249093
Jag vet inte om det är så i katolska kyrkan också?
torsdag 24 februari 2011
söndag 20 februari 2011
Helvetet
Ni som följer kristna bloggar, kanske har märkt att diskussioner om helvetet varit på tapeten bland flera stora bloggar.
Det verkar som att detta ämne rör upp heta känslor.
För den som är intresserad så sammanfattar Ave Maris stella det hela bra här
Här är iaf mina tankar kring detta svåra ämne.
Bibeln talar om att de som blir dömda till helvetet, kommer bli det av sann rättvisa, ingen kan tvivla på den rättvisan (för annars vore vår Gud inte allsmäktig). För man skulle aldrig kunna vara i ett himmelrike om man samtidigt visste att det fanns bra och ärliga människor som plågades i evighet. För då vore kanske himmelriket mer ett helvete än helvetet i sig självt. Eller som att man startar demonstrationer i himmelriket mot vissa av Guds beslut.
Och då kommer vi till frågan vad helvetet är, det står väldigt lite om detta i skriften. Men vet heller inte riktigt vad dess motsats, dvs himmelriket är.
Jesus förklarar att himmelriket startar som ett frö i våra hjärtan här på jorden, när vi får trons gåva så startar himmelriket, och den helige ande tar sin boning i det mänskliga templet.
Mao börjar himmelriket redan här på jorden. Och det kanske innebär att helvetet kanske finns här också.
Jesus talar även om den bjudna festen som alla är inbjudna till. Men många tackar nej.. Festen står för himmelriket, och de som är utanför befinner sig i ett helvete. Men värt att notera så väljer folk att inte komma till festen. Och i detta fallet är det Judar som Jesus försöker predika budskapet till. Dvs Judar som vet att Gud finns, men förnekar Gud när han föds som människa och försöker nå sitt folk. Jesus talar om för dessa Judar att det är pga av detta förnekande av Gudasonen, kommer till helvetet. Det judiska folket tronar över förbundet och lagen. Men inser inte när deras Gud kommer till dem.
Vi har även olika symboliska bilder för detta ställe som kallas helvetet, eld för att visa att det är plågsamt att välja syndens väg i jämförelse med himmelrikets. Domens liknelse för att förstå allvaret. Och festen som alla är bjudna till och, den besvikelse som intar när gästerna inte kommer. De vill inte. De är upptagna med sitt.
Himmelriket kan ses som det ställe som är där människan fullt ut når sin fullhet i. Men när människan väljer sin egen väg, när hon lyder sitt jag. Då är denna plats helvetet. Ett ställe som inte är av Gud. Ett ställe som människan själv väljer att komma till.
När man kommer till detta ställe så gör man det för att man fullt ut vill vara där. Detta ställe är frukten av den jagets fåfänga. När man är där så är man heller inte medveten om att man är där. Det är det som är ett helvete, att vara fast i sitt eget självgoda jag. Där finns ingen Gud som hör bön. Bara ditt jag. Ensam. Ingen hjälp.
Men jag upplever inte att Jesus predikade till de hedningar (vi icke judar) han mötte, att det måste välja mellan honom och helvetet. Utan han hade ett skarpt budskapt till det judiska prästerna som var bjudna till måltiden, men trots detta ville döda honom.
När Jesus predikade till det stora massorna är hans främsta budskap, glädjens budskap. Omvändelse för det förryckta, lyfta upp de svaga osv. Han sträckte ut sin hand till de svagaste i samhället som många Judar föraktade. (läs exempelvis hur det skriftlärda reagerar på vilka Jesus hängde med)
Jag tror främst att helvetet är en plats för de som vet om att Jesus är Guds son, och verkligen vet att den kristna tron är sann.. Men trots denna vetskap så väljer man inte den vägen.. Exempelvis så är satan väldigt medveten om Guds existens och Jesus frälsningsverk. Men han väljer inte den vägen. Han har så att säga "hädat den helige ande" och går sin egen väg.. Bibeln beskriver att finns människor som går samma väg som satan. Som vet om Guds existens och ändå går sin egen.
Och när det gäller alla de som inte kommer till tro på Jesus kristus, och om de kommer helvetet i sin okunskap. Det har jag mycket svårt att tänka mig.. För det kan ju faktiskt vara så att många människor har fått en felaktig bild av kristna.. Exempelvis kanske man upplever kristna som hycklare som beter sig illa. Och utifrån denna vetskap så kan man aldrig tänka sig att bli kristen..
Och i såfall så hänger det ju på oss kristna om människor kommer till helvetet eller ej.. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå till så..
Jag tror att Guds nåd och kärlek är så långt mycket större än vad vi kan tänka oss. Jag menar jag är intet en bättre människa än någon annan, och det är enbart Guds nåd som jag sätter mitt hopp till. Att bli kristen handlar ju om att förstå att man är en syndare, och att man utifrån detta begriper hur stort tålamod Gud har med en storsyndare som mig.
En annan sida av myntet är:
För mig vore det orimligt om inte helvetet fanns. Någonstans måste det onda och förfärliga tillintetgöras. Någon måste förlora vid ett parti schack, så är det bara.
Jag anser att helvetet är av godo av samma anledning som jag anser att vi dömer människor till fängelse som utfört vidriga handlingar. För mig vore det absurt om inte allt vidrigt som människor utfört tillslut utmynnar i en universell upprättelse.
Och detta med kärlek. Det finns två sidor av kärleken. Jag anser att vi har domstolar och lagar pga kärlek till våra svaga i samhället. Vi skall skydda våra barn osv. Det gör vi av kärlek. Även om straffet blir hemskt för den som gör det. Det vore en brist på kärlek att inte ha en juridisk instans som dömer lagar till upprättelse.
En universell rättvisa måste skippas. En sann och rättvis dom kommer att dömas. Ingen kommer tvivla på denna rättvisa dom.
Guds kärlek är av det absolut renaste heligaste vi kan tänka oss.. När människor möter Guds änglar så faller de till marken av denna helighet, det blir knäsvaga.
Synd kan inte vara i Guds närhet, en syndig människa kommer att uppleva en enorm plågande kraft om hon möter Gud, om hennes synd inte är borttagen i Jesus Kristus.
Det verkar som att detta ämne rör upp heta känslor.
För den som är intresserad så sammanfattar Ave Maris stella det hela bra här
Här är iaf mina tankar kring detta svåra ämne.
Bibeln talar om att de som blir dömda till helvetet, kommer bli det av sann rättvisa, ingen kan tvivla på den rättvisan (för annars vore vår Gud inte allsmäktig). För man skulle aldrig kunna vara i ett himmelrike om man samtidigt visste att det fanns bra och ärliga människor som plågades i evighet. För då vore kanske himmelriket mer ett helvete än helvetet i sig självt. Eller som att man startar demonstrationer i himmelriket mot vissa av Guds beslut.
Och då kommer vi till frågan vad helvetet är, det står väldigt lite om detta i skriften. Men vet heller inte riktigt vad dess motsats, dvs himmelriket är.
Jesus förklarar att himmelriket startar som ett frö i våra hjärtan här på jorden, när vi får trons gåva så startar himmelriket, och den helige ande tar sin boning i det mänskliga templet.
Mao börjar himmelriket redan här på jorden. Och det kanske innebär att helvetet kanske finns här också.
Jesus talar även om den bjudna festen som alla är inbjudna till. Men många tackar nej.. Festen står för himmelriket, och de som är utanför befinner sig i ett helvete. Men värt att notera så väljer folk att inte komma till festen. Och i detta fallet är det Judar som Jesus försöker predika budskapet till. Dvs Judar som vet att Gud finns, men förnekar Gud när han föds som människa och försöker nå sitt folk. Jesus talar om för dessa Judar att det är pga av detta förnekande av Gudasonen, kommer till helvetet. Det judiska folket tronar över förbundet och lagen. Men inser inte när deras Gud kommer till dem.
Vi har även olika symboliska bilder för detta ställe som kallas helvetet, eld för att visa att det är plågsamt att välja syndens väg i jämförelse med himmelrikets. Domens liknelse för att förstå allvaret. Och festen som alla är bjudna till och, den besvikelse som intar när gästerna inte kommer. De vill inte. De är upptagna med sitt.
Himmelriket kan ses som det ställe som är där människan fullt ut når sin fullhet i. Men när människan väljer sin egen väg, när hon lyder sitt jag. Då är denna plats helvetet. Ett ställe som inte är av Gud. Ett ställe som människan själv väljer att komma till.
När man kommer till detta ställe så gör man det för att man fullt ut vill vara där. Detta ställe är frukten av den jagets fåfänga. När man är där så är man heller inte medveten om att man är där. Det är det som är ett helvete, att vara fast i sitt eget självgoda jag. Där finns ingen Gud som hör bön. Bara ditt jag. Ensam. Ingen hjälp.
Men jag upplever inte att Jesus predikade till de hedningar (vi icke judar) han mötte, att det måste välja mellan honom och helvetet. Utan han hade ett skarpt budskapt till det judiska prästerna som var bjudna till måltiden, men trots detta ville döda honom.
När Jesus predikade till det stora massorna är hans främsta budskap, glädjens budskap. Omvändelse för det förryckta, lyfta upp de svaga osv. Han sträckte ut sin hand till de svagaste i samhället som många Judar föraktade. (läs exempelvis hur det skriftlärda reagerar på vilka Jesus hängde med)
Jag tror främst att helvetet är en plats för de som vet om att Jesus är Guds son, och verkligen vet att den kristna tron är sann.. Men trots denna vetskap så väljer man inte den vägen.. Exempelvis så är satan väldigt medveten om Guds existens och Jesus frälsningsverk. Men han väljer inte den vägen. Han har så att säga "hädat den helige ande" och går sin egen väg.. Bibeln beskriver att finns människor som går samma väg som satan. Som vet om Guds existens och ändå går sin egen.
Och när det gäller alla de som inte kommer till tro på Jesus kristus, och om de kommer helvetet i sin okunskap. Det har jag mycket svårt att tänka mig.. För det kan ju faktiskt vara så att många människor har fått en felaktig bild av kristna.. Exempelvis kanske man upplever kristna som hycklare som beter sig illa. Och utifrån denna vetskap så kan man aldrig tänka sig att bli kristen..
Och i såfall så hänger det ju på oss kristna om människor kommer till helvetet eller ej.. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå till så..
Jag tror att Guds nåd och kärlek är så långt mycket större än vad vi kan tänka oss. Jag menar jag är intet en bättre människa än någon annan, och det är enbart Guds nåd som jag sätter mitt hopp till. Att bli kristen handlar ju om att förstå att man är en syndare, och att man utifrån detta begriper hur stort tålamod Gud har med en storsyndare som mig.
En annan sida av myntet är:
För mig vore det orimligt om inte helvetet fanns. Någonstans måste det onda och förfärliga tillintetgöras. Någon måste förlora vid ett parti schack, så är det bara.
Jag anser att helvetet är av godo av samma anledning som jag anser att vi dömer människor till fängelse som utfört vidriga handlingar. För mig vore det absurt om inte allt vidrigt som människor utfört tillslut utmynnar i en universell upprättelse.
Och detta med kärlek. Det finns två sidor av kärleken. Jag anser att vi har domstolar och lagar pga kärlek till våra svaga i samhället. Vi skall skydda våra barn osv. Det gör vi av kärlek. Även om straffet blir hemskt för den som gör det. Det vore en brist på kärlek att inte ha en juridisk instans som dömer lagar till upprättelse.
En universell rättvisa måste skippas. En sann och rättvis dom kommer att dömas. Ingen kommer tvivla på denna rättvisa dom.
Guds kärlek är av det absolut renaste heligaste vi kan tänka oss.. När människor möter Guds änglar så faller de till marken av denna helighet, det blir knäsvaga.
Synd kan inte vara i Guds närhet, en syndig människa kommer att uppleva en enorm plågande kraft om hon möter Gud, om hennes synd inte är borttagen i Jesus Kristus.
fredag 11 februari 2011
Om dopet
Jag har sett att det har kommit en debatt om medlemskap i pingströrelsens församlingar, och att ett centralt tema för den debatten handlar om dopet. Olika människor verkar ha olika åsikter, och basera dessa på litet olika erfarenheter och reflektioner. Om jag förstått saken rätt, så är huvudlinjerna följande:
a) det finns aktiva människor som inte är troendedöpta
b) det finns troendedöpta som inte är aktiva, även bortsett från "legitima skäl" såsom ålderdom, sjukdom, att de flyttat etc.
c) det finns de som anser att barnadopet är tillåtet, och kanske rent av tillräckligt
d) man har släppt församlingstukten, vilket gör att man har medlemmar som samtidigt säger sig vara frälsta, och lever i synd.
Diskussionerna går vidare med diverse bibeltolkningar, där man utväljer olika passager, varav några kan ges ganska långtgående tolkningar och generaliseras ganska långt utöver vad texten direkt säger, medan andra avsnitt behandlas betydligt mer restriktivt, eller anses ha en endast andlig eller kraftigt specifik innebörd. Detta är ett generellt problem med "sola scriptura" - att var och en dels väljer sina verser, och hur de skall tolkas, och att friheten vidgas genom att man hänvisar till endast texten, dvs. antar att den inte tillkommit i något sammanhang, eller att detta sammanhang är lika oviktigt som de första mottagarnas förståelse av den. Till detta gör man ytterliggare två antaganden. Dels att sambandet mellan bibelns olika delar är oklart i meningen att det inte är säkert att de ger samma budskap, och dels att man identifierat några passager som mer grundläggande i den meningen att den egna tolkningen av dessa passager får utgöra tolkningsnyckel för resten av bibeln.
Allt detta må vara interna frågor för pingstvänner, och andra i motsvarande situation. Jag har inga ambitioner att lägga mig i deras diskussioner om medlemskap eller andra interna ordningar. Däremot ger det mig anledning att reflektera litet över dopet, vad det innebär, och vilken bakgrund det har.
Dopet är ett sakrament, dvs. ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. Den första frågan är vad Guds nåd är. De flesta brukar tänka på att Gud ser med "snälla" ögon på någon eller något, och det är inte fel, men heller inte tillräckligt. Nästa steg brukar vara att man pekar på särskilda gåvor - först och främst livet i sig, men också annat. Det är också riktigt, men det är vilseledande att stanna där, eftersom man då antingen skiljer mellan det som Gud ordnar, och det som jag fixat själv. Tanken leder till en olycklig separation mellan mig och Gud - han blir i bästa fall min samarbetspartner. Det är fel förhållande, eftersom det är jag som skall vara hans partner. Det är hans mål och ambitioner som är viktiga, medan mina är förgängliga. Kanske kan man reda ut det hela med många förklaringar och ord, men jag är tveksam till om det påverkar på djupet, eftersom den grundläggande strukturen finns där. Om nu detta inte räcker, så kvarstår frågan vad Guds nåd är. För att få det litet klarare måste man vända sig till GT. Där handlar det entydigt om Guds närvaro, framför allt i templet (tidigare i tältet), med härlighetens moln (och eld) som steg ner i det allra heligaste och tog sin boning där. Det är alltså Guds närvaro, hans totala närvaro och härlighet. Detta är utgångspunkten för alla Israels barn, det är vad som ger dem liv. Det är vad de ber om - att det skall återupprättas i templet.
Nu säger Paulus att vi, och våra kroppar, är Guds tempel. Det är alltså Guds närvaro som kommer in i oss genom dopet. Det har inget att skaffa med vad vi känner. Det är också vad Paulus menar när han säger att omskärelsen, och andra laggärningar, är viktiga och värdefulla, men att de saknar den kraft som Gud har givit sakramenten. Skillnaden är att laggärningarna bara är tecken, medan det är Gud som själv verkar i sakramenten. Dop fanns i många sammanhang bland judarna, men det står att Jesus döper med helig ande. Det är alltså en annan kraft. I Johannes 3 förklarar han för Nikodemus att det handlar om att bli född på nytt - inte genom att försöka att åter krypa in i mammas mage, utan genom vatten och helig ande. (Detta kan vara litet problematiskt om man har en för strikt hållning till "tro allena", men låt er inte avskräckas...) Det handlar alltså om att bli född på nytt. Det är inte med nödvändighet något som vi kan se, känna eller mäta, utan något som vi endast kan erfara genom "trons sinnen". Det är en verklighet som är mer verklig än det materiella som vi har omkring oss.
Detta är emellertid inte slutet, utan bara början. I Apg 8:14-17 läser vi Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.
. Här skall jag inte gå vidare in på den Helige Andes verkan, utan koncentrera mig på själva dopet. Det har en vidare innebörd än vad vi ofta tänker på. Det är det som gör oss till Guds barn. Det är vad som gör att vi får kalla Gud för Fader. Det är därför vi får be Fader Vår. För judar är och var det mycket känsligt - Gud är fader i allmänhet, och en fader för folket, men en vanligare bild är att det är ett äktenskap, och att folket är den kvinnliga parten, vilket ändå gör gud till fader. I övrigt står det att Gud skulle vara Salomos fader, så han, och hans barn kunde kanske säga något personligt, men för alla oss andra är det något mer allmänt. För muslimer och är det en hädelse att säga att Gud är fader. De har inte den relationen, utan det är endast en relation mellan skapare och den skapade. Skillnaden ligger just i dopet!
När vi ser på Gud som Fader kan det vara värt att göra en liten utvikning. Gud är alltings ursprung och förebild. Han är Fader, och våra fäder är bleka kopior som försöker att göra det bästa möjliga. Annars är det lätt att tänka tvärtom: vi har våra fäder, och tror att Gud kan beskrivas som om han skulle vara något åt det hållet, fast utan de fel som ...
Om nu dopet innebär att vi blir Guds barn, och att Gud tar sin boning i oss, hur såg då den tidiga kyrkan på saken? Vad skriver evangelisterna, vad står det i breven, och vad säger de tidiga kyrkofäderna och koncilierna?
Alla evangelister har ordentliga avsnitt om dopet, så det står bortom varje tvivel att det är viktigt. I Apostlagärningarna säger Petrus att det är där, tillsammans med att ångra sina synder, som det kristna livet börjar. Vid några tillfälle döps en hel familj. Med tanke på hur familjerna fungerade då kan man dra några slutsatser:
1) det finns inget undantag för barn
2) det är inte säkert att alla var särskilt entusiastiska, men det var omöjligt att hålla samman om inte alla hängde med, och nu skulle man tro dels att Jesus är Messias, och dels att man inte bara behövde be om syndernas förlåtelse, utan att man kunde vara säker på att få den.
3) de som döpte var säkra på dopets verkan, även om inte alla var entusiastiska, eller helt förstod vad det handlade om - de döptes in i det nya livet!
4) eftersom dopet är en pånyttfödelse, att man därigenom blir Guds barn, innebär det också en rening ifrån synden - inget orent kan komma inför Gud.
Den som kan tolkas på litet olika sätt, om man tar ut enstaka verser, är Paulus. På ett ställe skriver han t.ex. att han inte kommit för att döpa, utan för att förkunna evangeliet. Den klassiska tolkningen är att han gör vad han kan och vad han skall, och att den Helige Ande gör resten (dvs. väcker tron), medan en del modernare tolkningar menar att dopet inte är så viktigt, utan att det är själva budskapet som står i centrum. En del människor är också obekväma med att han jämför dopet med omskärelsen.
Hur var det då i den tidiga kyrkan, dvs. vad säger de tidiga utombibliska författarna? Ett sätt att tolka dem är att de skriver flera texter i andra ämnen, varför dopet inte är så viktigt. Ett annat är att se efter vad de verkligen skriver, och det ligger helt i linje med vad som framgår ur bibeln. Vid några tillfällen under 100- och 200-talen tar man upp frågan om man skall döpa barnen på 8:e dagen, med hänvisning till bestämmelser om omskärelse, men avvisas eftersom man i praktiken aldrig väntar så länge.
När kommer då vuxendop in i bilden? Svaret är: redan från början, eftersom de som döptes kom "för egen maskin", sånär som på dem som ingick i någons hushåll. Den mer relevanta frågan blir i stället när man började att avstå ifrån att döpa barnen. Den frågan är ganska lätt att besvara. Det var på 300-talet, och resonemangen handlade om förlåtelsen. Man trodde sedan länge att små synder blev förlåtna relativt automatiskt, och att litet större synder krävde någon form av bekännelse och botgöring. (Man kom snart underfund med att det inte skulle ske öppet, eftersom det lockade till sig folk som var nyfikna.) De största synderna - t.ex. avfall ifrån tron - kämpade man emellertid länge med. Man undrade om de var förlåtliga över huvud taget. Någon föreslog en eller max två gånger. Då drog en del människor slutsatsen att det var bättre att vänta med dopet till dess att man var så "vuxen" att man kommit förbi de flesta frestelserna och verkligen bestämt sig för att man ville leva ett kristet liv, eller till dödsbädden, för att vara säker på att få alla synder förlåtna. Ganska snart blev problemen uppenbara. Dels gav det en fribiljett att synda bäst man ville innan man döptes, och dels hände det att folk dog utan att bli döpta. Lösningen blev i stället att förbehålla rätten att förlåta vissa synder för biskopen (utom i omedelbar dödsfara), och att införa ordentliga botgöringar.
Jag hoppas att denna reflektion kan väcka några tankar... Och, som sagt, den är inte avsedd att försöka lösa något inom något, eller några, kristna samfund.
a) det finns aktiva människor som inte är troendedöpta
b) det finns troendedöpta som inte är aktiva, även bortsett från "legitima skäl" såsom ålderdom, sjukdom, att de flyttat etc.
c) det finns de som anser att barnadopet är tillåtet, och kanske rent av tillräckligt
d) man har släppt församlingstukten, vilket gör att man har medlemmar som samtidigt säger sig vara frälsta, och lever i synd.
Diskussionerna går vidare med diverse bibeltolkningar, där man utväljer olika passager, varav några kan ges ganska långtgående tolkningar och generaliseras ganska långt utöver vad texten direkt säger, medan andra avsnitt behandlas betydligt mer restriktivt, eller anses ha en endast andlig eller kraftigt specifik innebörd. Detta är ett generellt problem med "sola scriptura" - att var och en dels väljer sina verser, och hur de skall tolkas, och att friheten vidgas genom att man hänvisar till endast texten, dvs. antar att den inte tillkommit i något sammanhang, eller att detta sammanhang är lika oviktigt som de första mottagarnas förståelse av den. Till detta gör man ytterliggare två antaganden. Dels att sambandet mellan bibelns olika delar är oklart i meningen att det inte är säkert att de ger samma budskap, och dels att man identifierat några passager som mer grundläggande i den meningen att den egna tolkningen av dessa passager får utgöra tolkningsnyckel för resten av bibeln.
Allt detta må vara interna frågor för pingstvänner, och andra i motsvarande situation. Jag har inga ambitioner att lägga mig i deras diskussioner om medlemskap eller andra interna ordningar. Däremot ger det mig anledning att reflektera litet över dopet, vad det innebär, och vilken bakgrund det har.
Dopet är ett sakrament, dvs. ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. Den första frågan är vad Guds nåd är. De flesta brukar tänka på att Gud ser med "snälla" ögon på någon eller något, och det är inte fel, men heller inte tillräckligt. Nästa steg brukar vara att man pekar på särskilda gåvor - först och främst livet i sig, men också annat. Det är också riktigt, men det är vilseledande att stanna där, eftersom man då antingen skiljer mellan det som Gud ordnar, och det som jag fixat själv. Tanken leder till en olycklig separation mellan mig och Gud - han blir i bästa fall min samarbetspartner. Det är fel förhållande, eftersom det är jag som skall vara hans partner. Det är hans mål och ambitioner som är viktiga, medan mina är förgängliga. Kanske kan man reda ut det hela med många förklaringar och ord, men jag är tveksam till om det påverkar på djupet, eftersom den grundläggande strukturen finns där. Om nu detta inte räcker, så kvarstår frågan vad Guds nåd är. För att få det litet klarare måste man vända sig till GT. Där handlar det entydigt om Guds närvaro, framför allt i templet (tidigare i tältet), med härlighetens moln (och eld) som steg ner i det allra heligaste och tog sin boning där. Det är alltså Guds närvaro, hans totala närvaro och härlighet. Detta är utgångspunkten för alla Israels barn, det är vad som ger dem liv. Det är vad de ber om - att det skall återupprättas i templet.
Nu säger Paulus att vi, och våra kroppar, är Guds tempel. Det är alltså Guds närvaro som kommer in i oss genom dopet. Det har inget att skaffa med vad vi känner. Det är också vad Paulus menar när han säger att omskärelsen, och andra laggärningar, är viktiga och värdefulla, men att de saknar den kraft som Gud har givit sakramenten. Skillnaden är att laggärningarna bara är tecken, medan det är Gud som själv verkar i sakramenten. Dop fanns i många sammanhang bland judarna, men det står att Jesus döper med helig ande. Det är alltså en annan kraft. I Johannes 3 förklarar han för Nikodemus att det handlar om att bli född på nytt - inte genom att försöka att åter krypa in i mammas mage, utan genom vatten och helig ande. (Detta kan vara litet problematiskt om man har en för strikt hållning till "tro allena", men låt er inte avskräckas...) Det handlar alltså om att bli född på nytt. Det är inte med nödvändighet något som vi kan se, känna eller mäta, utan något som vi endast kan erfara genom "trons sinnen". Det är en verklighet som är mer verklig än det materiella som vi har omkring oss.
Detta är emellertid inte slutet, utan bara början. I Apg 8:14-17 läser vi Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.
. Här skall jag inte gå vidare in på den Helige Andes verkan, utan koncentrera mig på själva dopet. Det har en vidare innebörd än vad vi ofta tänker på. Det är det som gör oss till Guds barn. Det är vad som gör att vi får kalla Gud för Fader. Det är därför vi får be Fader Vår. För judar är och var det mycket känsligt - Gud är fader i allmänhet, och en fader för folket, men en vanligare bild är att det är ett äktenskap, och att folket är den kvinnliga parten, vilket ändå gör gud till fader. I övrigt står det att Gud skulle vara Salomos fader, så han, och hans barn kunde kanske säga något personligt, men för alla oss andra är det något mer allmänt. För muslimer och är det en hädelse att säga att Gud är fader. De har inte den relationen, utan det är endast en relation mellan skapare och den skapade. Skillnaden ligger just i dopet!
När vi ser på Gud som Fader kan det vara värt att göra en liten utvikning. Gud är alltings ursprung och förebild. Han är Fader, och våra fäder är bleka kopior som försöker att göra det bästa möjliga. Annars är det lätt att tänka tvärtom: vi har våra fäder, och tror att Gud kan beskrivas som om han skulle vara något åt det hållet, fast utan de fel som ...
Om nu dopet innebär att vi blir Guds barn, och att Gud tar sin boning i oss, hur såg då den tidiga kyrkan på saken? Vad skriver evangelisterna, vad står det i breven, och vad säger de tidiga kyrkofäderna och koncilierna?
Alla evangelister har ordentliga avsnitt om dopet, så det står bortom varje tvivel att det är viktigt. I Apostlagärningarna säger Petrus att det är där, tillsammans med att ångra sina synder, som det kristna livet börjar. Vid några tillfälle döps en hel familj. Med tanke på hur familjerna fungerade då kan man dra några slutsatser:
1) det finns inget undantag för barn
2) det är inte säkert att alla var särskilt entusiastiska, men det var omöjligt att hålla samman om inte alla hängde med, och nu skulle man tro dels att Jesus är Messias, och dels att man inte bara behövde be om syndernas förlåtelse, utan att man kunde vara säker på att få den.
3) de som döpte var säkra på dopets verkan, även om inte alla var entusiastiska, eller helt förstod vad det handlade om - de döptes in i det nya livet!
4) eftersom dopet är en pånyttfödelse, att man därigenom blir Guds barn, innebär det också en rening ifrån synden - inget orent kan komma inför Gud.
Den som kan tolkas på litet olika sätt, om man tar ut enstaka verser, är Paulus. På ett ställe skriver han t.ex. att han inte kommit för att döpa, utan för att förkunna evangeliet. Den klassiska tolkningen är att han gör vad han kan och vad han skall, och att den Helige Ande gör resten (dvs. väcker tron), medan en del modernare tolkningar menar att dopet inte är så viktigt, utan att det är själva budskapet som står i centrum. En del människor är också obekväma med att han jämför dopet med omskärelsen.
Hur var det då i den tidiga kyrkan, dvs. vad säger de tidiga utombibliska författarna? Ett sätt att tolka dem är att de skriver flera texter i andra ämnen, varför dopet inte är så viktigt. Ett annat är att se efter vad de verkligen skriver, och det ligger helt i linje med vad som framgår ur bibeln. Vid några tillfällen under 100- och 200-talen tar man upp frågan om man skall döpa barnen på 8:e dagen, med hänvisning till bestämmelser om omskärelse, men avvisas eftersom man i praktiken aldrig väntar så länge.
När kommer då vuxendop in i bilden? Svaret är: redan från början, eftersom de som döptes kom "för egen maskin", sånär som på dem som ingick i någons hushåll. Den mer relevanta frågan blir i stället när man började att avstå ifrån att döpa barnen. Den frågan är ganska lätt att besvara. Det var på 300-talet, och resonemangen handlade om förlåtelsen. Man trodde sedan länge att små synder blev förlåtna relativt automatiskt, och att litet större synder krävde någon form av bekännelse och botgöring. (Man kom snart underfund med att det inte skulle ske öppet, eftersom det lockade till sig folk som var nyfikna.) De största synderna - t.ex. avfall ifrån tron - kämpade man emellertid länge med. Man undrade om de var förlåtliga över huvud taget. Någon föreslog en eller max två gånger. Då drog en del människor slutsatsen att det var bättre att vänta med dopet till dess att man var så "vuxen" att man kommit förbi de flesta frestelserna och verkligen bestämt sig för att man ville leva ett kristet liv, eller till dödsbädden, för att vara säker på att få alla synder förlåtna. Ganska snart blev problemen uppenbara. Dels gav det en fribiljett att synda bäst man ville innan man döptes, och dels hände det att folk dog utan att bli döpta. Lösningen blev i stället att förbehålla rätten att förlåta vissa synder för biskopen (utom i omedelbar dödsfara), och att införa ordentliga botgöringar.
Jag hoppas att denna reflektion kan väcka några tankar... Och, som sagt, den är inte avsedd att försöka lösa något inom något, eller några, kristna samfund.
måndag 7 februari 2011
lördag 5 februari 2011
Jesu första frestelse
Det var ett tag sen jag skrev något nu.. Jag har tagit ett beslut att spendera mindre tid på internet, har avsagt mig en del uppdrag, tex avsagt mig moderatorskapet på flashback. Det är en del i en process som handlar om att utvecklas i min tro. Jag har valt att fördjupa mig i min tro, och studera lite mer konkret om vad kyrkan lär. Vi får se hur detta kommer att gestalta sig.
Jag har iaf börjat med att läsa Påvens bok om "Jesus från Nazareth"
Det är verkligen en fantastisk bok. Vilken lärd påve vi har.
Boken handlar ju om Jesu liv, och påven tar med oss på en djupare förståelse av innebörden av allt Jesus gör. Mycket i ljuset av GT. Boken börjar med Jesu dop, av Johannes döparen. Och sedan leds det in på Jesu frestelse.
Jag tänkte att jag skulle försöka återge dessa aspekter av Jesu frestelser i öknen. Och kommer att skriva ett inlägg av varje frestelse.
Jag börjar med den första frestelsen från Matteus.
"Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd." Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."
Vi börjar med att titta på siffran 40. Jesus befinner sig i öknen i 40 dagar. Symboliken finner vi GT, där Israels folk vandrade i öknen i 40 dagar, även Moses befann sig på på Sinai berg i 40 dagar.
Det är Jesus som ännu en gång vandrar genom Israels historia, han går igenom Exodus, och på samma gång vandrar han igenom hela mänsklighetens historia. Han måste bli lik människan på alla plan, och lida som oss. (Heb 4:15)
Men vad är det som händer sen? Han blir hungrig. Ja det är verkligen förståeligt. Det är ju inte bara en symbolik, man blir verkligen hungrig 40 dagar utan mat.
Nu kommer satans sluga frestelse.
Inte kan väl Gud tillåta att den helige Gudasonen är hungrig. Satan försöker förvrida Gudsbilden för Jesus. Och själva frestelsen går på ett djupare plan till hela mänskligheten. Inte kan väl Gud tillåta att världen drabbas av fattigdom och lidande. Hur kan vår sanne skapare tillåta att människor lider av hunger. Och hur kan han t.om tillåta att sin egen evige son får lida. Det är teodiceproblematikens kärna.
Messias måste enligt satan rädda världen från hunger och misär.
Kan någon med rätta kallas frälsare om han inte lever upp till dessa kraven? Hur har inte andra stora ledare sett sig som världens frälsare, med de dem gjort i världen. Romerska kejsare såg sig som "frälsare" de ansåg att de gjorde världen till en bättre plats. Många ansåg dessutom att det var utsända av en gudomlighet, eller var Gudar själva.
Hela den "antikristliga" messias aspekten handlar om just detta. Dvs räddaren som skall göra världen till en bättre plats för fred och välstånd.
Jesu frestelse handlar också om att inte bli trodd. Något som han får vara med om senare i sitt liv också. Man anser att han inte har legitimerat sig tillräckligt. Man vill att han skall visa mer. Ja även när han hänger på korset, så haglar dessa
frestelser mot honom. "Om han är Guds son, kan han väl be honom att ner honom osv"
Eller Petrus ord till Jesus när Jesus talar om sitt lidande.. "Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors"
Som jag sade i inledningen, så försöker satan förvrida Gudsbilden, och framställa en Gud som förhidnrar lidande för oss. Dvs när han förhindrar vårt lidande, så är det ett tecken på hans närhet, och när vi lider så är det ett tecken på hans frånvaro.
Men den sanna Gudsbilden, är ju tvärtom. Gud finns med oss i alla livets aspekter. Även när Jesus hungrar i 40 dagar, så finns Gud där, även när Jesus hänger på korset, och folket undrar varför han inte kan ta ner sig själv, så finns Gud där. Vi känner väl alla igen oss i dessa fresteler. Det är enkelt att bara se Gud när han "välsignar" oss, och när vi mår bra. Men när mörkret kommer över, när sorgen och lidandet drabbar oss.. Var är du då Gud.. Varför hjälper du oss inte att ta bort det jobbiga.
Ja inte ens för Guds son, på korset så tog Gud bort det jobbiga. Jesu väg var att vandra igenom allt detta, lidandets väg, en väg som väcker anstöt. Även bland hans egna lärjungar. Inte kan väl den gudomligen sonen dö eller lida. Men hans rike är av en annan kaliber. Men just kring vad som är hans rike, handlar senare frestelser om, så ja lämnar den aspekten just nu.
När vi lyder Guds kallelse i våra liv, så kommer han inte att radera ut vårt lidande. Det kan vi se på apostlarnas liv,martyrernas liv. Det är inga sockersöta historier. De fick dö och lida för sin tro. De följde Kristus, men fick döden lida, de följde honom men blev fångade och torterade. Ja att följa Gud handlar därför om att förtrösta på honom vad som än händer. Man skall vara beredd att ta på sig korset och följa honom. Paulus skriver: "Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan." (Kol 1:24)
Jag kan inte påstå att jag direkt lider för min tro på detta sätt. Kanske är min tro i vissa aspekter ljummen, och ofta väljer man den enkla vägen. Men jag har en längan att på ett radikalt sätt följa honom, och ta på mig korset på allvar. Men det är en annan debatt.
Det finns också en djupare förståelse av "brödet".. Vi skall inte enbart leva av det materiella, utan av det heliga djupa Gudsordet. Alltså Jesus själv. Det är hans som är vårt hopp och vår föda. Alltså den kopplingen till eukaristin, där vår herre kommer till oss och föder oss.
Det finns många djup på detta, som jag inte just nu går in på.
Men jag kan rekomendera er att läsa boken för en djupare förståelsen för det jag skriver.
Jag har iaf börjat med att läsa Påvens bok om "Jesus från Nazareth"
Det är verkligen en fantastisk bok. Vilken lärd påve vi har.
Boken handlar ju om Jesu liv, och påven tar med oss på en djupare förståelse av innebörden av allt Jesus gör. Mycket i ljuset av GT. Boken börjar med Jesu dop, av Johannes döparen. Och sedan leds det in på Jesu frestelse.
Jag tänkte att jag skulle försöka återge dessa aspekter av Jesu frestelser i öknen. Och kommer att skriva ett inlägg av varje frestelse.
Jag börjar med den första frestelsen från Matteus.
"Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd." Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."
Vi börjar med att titta på siffran 40. Jesus befinner sig i öknen i 40 dagar. Symboliken finner vi GT, där Israels folk vandrade i öknen i 40 dagar, även Moses befann sig på på Sinai berg i 40 dagar.
Det är Jesus som ännu en gång vandrar genom Israels historia, han går igenom Exodus, och på samma gång vandrar han igenom hela mänsklighetens historia. Han måste bli lik människan på alla plan, och lida som oss. (Heb 4:15)
Men vad är det som händer sen? Han blir hungrig. Ja det är verkligen förståeligt. Det är ju inte bara en symbolik, man blir verkligen hungrig 40 dagar utan mat.
Nu kommer satans sluga frestelse.
Inte kan väl Gud tillåta att den helige Gudasonen är hungrig. Satan försöker förvrida Gudsbilden för Jesus. Och själva frestelsen går på ett djupare plan till hela mänskligheten. Inte kan väl Gud tillåta att världen drabbas av fattigdom och lidande. Hur kan vår sanne skapare tillåta att människor lider av hunger. Och hur kan han t.om tillåta att sin egen evige son får lida. Det är teodiceproblematikens kärna.
Messias måste enligt satan rädda världen från hunger och misär.
Kan någon med rätta kallas frälsare om han inte lever upp till dessa kraven? Hur har inte andra stora ledare sett sig som världens frälsare, med de dem gjort i världen. Romerska kejsare såg sig som "frälsare" de ansåg att de gjorde världen till en bättre plats. Många ansåg dessutom att det var utsända av en gudomlighet, eller var Gudar själva.
Hela den "antikristliga" messias aspekten handlar om just detta. Dvs räddaren som skall göra världen till en bättre plats för fred och välstånd.
Jesu frestelse handlar också om att inte bli trodd. Något som han får vara med om senare i sitt liv också. Man anser att han inte har legitimerat sig tillräckligt. Man vill att han skall visa mer. Ja även när han hänger på korset, så haglar dessa
frestelser mot honom. "Om han är Guds son, kan han väl be honom att ner honom osv"
Eller Petrus ord till Jesus när Jesus talar om sitt lidande.. "Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors"
Som jag sade i inledningen, så försöker satan förvrida Gudsbilden, och framställa en Gud som förhidnrar lidande för oss. Dvs när han förhindrar vårt lidande, så är det ett tecken på hans närhet, och när vi lider så är det ett tecken på hans frånvaro.
Men den sanna Gudsbilden, är ju tvärtom. Gud finns med oss i alla livets aspekter. Även när Jesus hungrar i 40 dagar, så finns Gud där, även när Jesus hänger på korset, och folket undrar varför han inte kan ta ner sig själv, så finns Gud där. Vi känner väl alla igen oss i dessa fresteler. Det är enkelt att bara se Gud när han "välsignar" oss, och när vi mår bra. Men när mörkret kommer över, när sorgen och lidandet drabbar oss.. Var är du då Gud.. Varför hjälper du oss inte att ta bort det jobbiga.
Ja inte ens för Guds son, på korset så tog Gud bort det jobbiga. Jesu väg var att vandra igenom allt detta, lidandets väg, en väg som väcker anstöt. Även bland hans egna lärjungar. Inte kan väl den gudomligen sonen dö eller lida. Men hans rike är av en annan kaliber. Men just kring vad som är hans rike, handlar senare frestelser om, så ja lämnar den aspekten just nu.
När vi lyder Guds kallelse i våra liv, så kommer han inte att radera ut vårt lidande. Det kan vi se på apostlarnas liv,martyrernas liv. Det är inga sockersöta historier. De fick dö och lida för sin tro. De följde Kristus, men fick döden lida, de följde honom men blev fångade och torterade. Ja att följa Gud handlar därför om att förtrösta på honom vad som än händer. Man skall vara beredd att ta på sig korset och följa honom. Paulus skriver: "Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan." (Kol 1:24)
Jag kan inte påstå att jag direkt lider för min tro på detta sätt. Kanske är min tro i vissa aspekter ljummen, och ofta väljer man den enkla vägen. Men jag har en längan att på ett radikalt sätt följa honom, och ta på mig korset på allvar. Men det är en annan debatt.
Det finns också en djupare förståelse av "brödet".. Vi skall inte enbart leva av det materiella, utan av det heliga djupa Gudsordet. Alltså Jesus själv. Det är hans som är vårt hopp och vår föda. Alltså den kopplingen till eukaristin, där vår herre kommer till oss och föder oss.
Det finns många djup på detta, som jag inte just nu går in på.
Men jag kan rekomendera er att läsa boken för en djupare förståelsen för det jag skriver.
onsdag 19 januari 2011
Jesus, Paulus och Jacob, olika läror
Ibland när jag debatterar med vissa protestanter, så får jag ofta höra att "katoliker behöver göra gärningar, för att bli frälsta"
Ofta citerar tex, dessa rader: "Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar." (Romarbrevet 3:21–28)
Och då kan katoliken kontra med vissa andra bibelverser som dessa:
"Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ‘Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död." (Jak 2:14-16)
"Jesus sade till sina lärjungar: "Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar". (Matt 16:27)
’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv." (Matt 25:45-46)
Och då är väl frågan om Jesus och Jacob har samma lära, medans Paulus har en annan? För Jesus och Jacob så verkar gärningarna, vara något som är en del av frälsningen. Medans Paulus kommer med en helt annan lära, där man "bara" behöver tro, så är man frälst..
Frågan är väl om Paulus verkligen lär ut så?
Givetvis är det inte så… Paulus uppmanar vid flera tillfällen sina församlingar, hur de skall leva ett rätt liv.. Man kan inte vara en troende kristen och hålla på med otukt, och annat ogudaktigt. Det finns därför regler som man bör följa.. Att följa dessa regler är icke gärningar.. Trots det är det en nödvändighet för det kristna livet, mao även påverkar hur man lever frälsningen. Annars skulle ju Paulus inte påvisa detta.. Ef 5:3, 1 Kor 5:11, Kol 3:5,, 1 Thess 4:3
Det finns ju också andra bibelverser som visar att Paulus undervisning, är i symbios med Matteus 25, Där vi en gång skall stå inför Herren, som för räkenskap för det vi gjort i våra liv.. Är det hur mycket vi ”trott” på Gud som vi skall rannsakas utifrån? Eller är det frukten av det vi gjort för herren i vårt liv? .
”Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.
Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud.” (Rom 14:10-12)
”Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen – håll ditt uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst” (1 Tim 6:12-14)
Vad har ni för tankar kring detta? Kan man vara frälst utan att göra gärningar för herren? Kan man verkligen applicera Paulus ord från Romarbrevet på detta sättet? Enligt min uppfattning så läser man inte bibelns helhet. En av anledningarna till att jag blivit katolik, är just genom grundlig bibeläsning.
Ofta citerar tex, dessa rader: "Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar." (Romarbrevet 3:21–28)
Och då kan katoliken kontra med vissa andra bibelverser som dessa:
"Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ‘Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död." (Jak 2:14-16)
"Jesus sade till sina lärjungar: "Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar". (Matt 16:27)
’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv." (Matt 25:45-46)
Och då är väl frågan om Jesus och Jacob har samma lära, medans Paulus har en annan? För Jesus och Jacob så verkar gärningarna, vara något som är en del av frälsningen. Medans Paulus kommer med en helt annan lära, där man "bara" behöver tro, så är man frälst..
Frågan är väl om Paulus verkligen lär ut så?
Givetvis är det inte så… Paulus uppmanar vid flera tillfällen sina församlingar, hur de skall leva ett rätt liv.. Man kan inte vara en troende kristen och hålla på med otukt, och annat ogudaktigt. Det finns därför regler som man bör följa.. Att följa dessa regler är icke gärningar.. Trots det är det en nödvändighet för det kristna livet, mao även påverkar hur man lever frälsningen. Annars skulle ju Paulus inte påvisa detta.. Ef 5:3, 1 Kor 5:11, Kol 3:5,, 1 Thess 4:3
Det finns ju också andra bibelverser som visar att Paulus undervisning, är i symbios med Matteus 25, Där vi en gång skall stå inför Herren, som för räkenskap för det vi gjort i våra liv.. Är det hur mycket vi ”trott” på Gud som vi skall rannsakas utifrån? Eller är det frukten av det vi gjort för herren i vårt liv? .
”Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.
Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud.” (Rom 14:10-12)
”Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen – håll ditt uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst” (1 Tim 6:12-14)
Vad har ni för tankar kring detta? Kan man vara frälst utan att göra gärningar för herren? Kan man verkligen applicera Paulus ord från Romarbrevet på detta sättet? Enligt min uppfattning så läser man inte bibelns helhet. En av anledningarna till att jag blivit katolik, är just genom grundlig bibeläsning.
fredag 14 januari 2011
En predikan
En väldigt bra predikan av Simon Pilgrim Rosèn. Som jag vill tipsa er att läsa.
http://pilgrimafkorpasen.blogspot.com/2011/01/sondagens-predikan-vardagsrapport.html
http://pilgrimafkorpasen.blogspot.com/2011/01/sondagens-predikan-vardagsrapport.html
onsdag 12 januari 2011
En julklapp
Jag fick en tidig dubbel julklapp år 2010. Familjen Backman kom på besök, och de hade med sig en bok: "Lammets måltid" av Scott Hahn.
Boken rekommenderas starkt! Den finns att köpa t.ex. på katolsk bokhandel
Författaren är både solklar och slagfärdig, vilket gör att boken är samtidigt både lättläst och djupt tänkvärd. Den består av två huvuddelar: en genomgång av den katolska mässans delar, och en där han visar hur mässan i sig blir uppenbarad genom bibelns sista bok.
Jag kan inte ge texten någon rättvisa, utan återger här endast några tankar. Först om mässan som sådan. När man går in i kyrkan tar man litet vigvatten och gör ett korstecken. Det påminner oss om dopet. Det är genom dopet som vi är lemmar i Kristi kropp... Sedan kommer syndabekännelsen. Om dopets vatten kan är en liten yttre rening, så behövs det en inre också. Därefter får vi höra Guds ord. Först ur Gamla testamentet, och sedan hur det fullbordas genom Jesus i evangeliet, som följs av predikan och trosbekännelsen. Så här långt är det ordets liturgi, nu tar eukaristins liturgi vid, och den börjar med offergåvornas beredande, deras frambärande och, som höjdpunkt, förvandlingen. Därefter kommer kommunionen, då vi får del i måltiden. Varefter mässan slutar med att vi sänds ut. Vad Hahn gör i denna del är att peka på hur hela uppbyggnaden är hämtad ur bibeln.
I den andra delen fokuserar han på att uppenbarelseboken just uppenbarar vad vi får vara med om. Allt ifrån att kyrkans inredning till olika hymner och acklamationer. I centrum står att Jesus är lammet, som återkommer ett 20-tal gånger i just uppenbarelseboken (och i övrigt bara i Johannes evangelium). Han antyder, vilket sannolikt är bekant för de flesta, att lammet kommer ifrån den sista måltiden i Egypten. Men det viktigaste är att uppenbarelseboken förklarar för oss vad som pågår i himmelen, vad vi får vara med om, när vi deltar i mässan. Saker som vi inte kan känna, se, mäta eller väga, utan bara få kunskap om genom tron.
Boken är en utmärkt inledning till vad mässan är, och samtidigt ett bra sätt att börja med att läsa och förstå uppenbarelseboken. Han har med en del spännande historiska fakta, som belyser inte bara den boken, utan också en del av vad Jesus förutsåg skulle hända.
Jag tror inte att jag skall avslöja mer om innehållet just nu, utan i stället rekommendera läsning! Bara ett par avslutande ord om mässan. Den innehåller flera skikt av betydelse. Man kan se den som en sammanfattning av GT och NT, där GT motsvaras av orden och löftena i ordets liturgi, och NT av det mer konkreta i eukaristins liturgi, och att det till slut når fram också till oss. Ordet mässa bettyder uppdrag, och man kan undra vems uppdrag det är. Ett svar är att se på strukturen igen. Det som inledde Jesu verksamhet var hans dop. Det viktigaste som han gjorde, och som visade vem han är var att förlåta synder. Därefter förkunnade och förklarade han ordet, och strax innan han gick sitt lidande till mötes gav han sig själv som mat och dryck till apostlarna, med uppmaningen att ge det vidare till oss. Hans verksamhet på jorden avslutas med att han sänder ut apostlarna att förkunna det glada budskapet intill jordens yttersta gräns. Mässan är på så sätt också Kristi konkreta närvaro här, ibland oss.
Boken rekommenderas starkt! Den finns att köpa t.ex. på katolsk bokhandel
Författaren är både solklar och slagfärdig, vilket gör att boken är samtidigt både lättläst och djupt tänkvärd. Den består av två huvuddelar: en genomgång av den katolska mässans delar, och en där han visar hur mässan i sig blir uppenbarad genom bibelns sista bok.
Jag kan inte ge texten någon rättvisa, utan återger här endast några tankar. Först om mässan som sådan. När man går in i kyrkan tar man litet vigvatten och gör ett korstecken. Det påminner oss om dopet. Det är genom dopet som vi är lemmar i Kristi kropp... Sedan kommer syndabekännelsen. Om dopets vatten kan är en liten yttre rening, så behövs det en inre också. Därefter får vi höra Guds ord. Först ur Gamla testamentet, och sedan hur det fullbordas genom Jesus i evangeliet, som följs av predikan och trosbekännelsen. Så här långt är det ordets liturgi, nu tar eukaristins liturgi vid, och den börjar med offergåvornas beredande, deras frambärande och, som höjdpunkt, förvandlingen. Därefter kommer kommunionen, då vi får del i måltiden. Varefter mässan slutar med att vi sänds ut. Vad Hahn gör i denna del är att peka på hur hela uppbyggnaden är hämtad ur bibeln.
I den andra delen fokuserar han på att uppenbarelseboken just uppenbarar vad vi får vara med om. Allt ifrån att kyrkans inredning till olika hymner och acklamationer. I centrum står att Jesus är lammet, som återkommer ett 20-tal gånger i just uppenbarelseboken (och i övrigt bara i Johannes evangelium). Han antyder, vilket sannolikt är bekant för de flesta, att lammet kommer ifrån den sista måltiden i Egypten. Men det viktigaste är att uppenbarelseboken förklarar för oss vad som pågår i himmelen, vad vi får vara med om, när vi deltar i mässan. Saker som vi inte kan känna, se, mäta eller väga, utan bara få kunskap om genom tron.
Boken är en utmärkt inledning till vad mässan är, och samtidigt ett bra sätt att börja med att läsa och förstå uppenbarelseboken. Han har med en del spännande historiska fakta, som belyser inte bara den boken, utan också en del av vad Jesus förutsåg skulle hända.
Jag tror inte att jag skall avslöja mer om innehållet just nu, utan i stället rekommendera läsning! Bara ett par avslutande ord om mässan. Den innehåller flera skikt av betydelse. Man kan se den som en sammanfattning av GT och NT, där GT motsvaras av orden och löftena i ordets liturgi, och NT av det mer konkreta i eukaristins liturgi, och att det till slut når fram också till oss. Ordet mässa bettyder uppdrag, och man kan undra vems uppdrag det är. Ett svar är att se på strukturen igen. Det som inledde Jesu verksamhet var hans dop. Det viktigaste som han gjorde, och som visade vem han är var att förlåta synder. Därefter förkunnade och förklarade han ordet, och strax innan han gick sitt lidande till mötes gav han sig själv som mat och dryck till apostlarna, med uppmaningen att ge det vidare till oss. Hans verksamhet på jorden avslutas med att han sänder ut apostlarna att förkunna det glada budskapet intill jordens yttersta gräns. Mässan är på så sätt också Kristi konkreta närvaro här, ibland oss.
måndag 3 januari 2011
God fortsättning!
Jag antar att alla läsare vet varför vi firar den stundande trettonhelgen. I samhället i stort är det kanske ändå inte så... För några år sedan fick jag del av förslaget att vi den 5/1 skulle fira trettondagsafton, den 6/1 trettondagen och den 7/1 annandag tretton... De flesta förknippar nog ändå fortfarande festen med de tre vise männen, även om jag också sett det skrivas de tre vice männen... Ursprungligen firade man tre saker på en gång: de vise männen, Jesu dop och bröllopet i Kana (Jesu första under). Alla tre handlar om att Jesus visar sig som Guds son för världen (de magerna som kommer och ger sin hyllning representerar de tre då kända världsdelarna).
Oavsett vilket tänkte jag inleda året med en liten reflektion över Johannes evangelium. I den katolska kyrkan fördelas söndagsläsningarna över tre år, då man går igenom de synoptiska evangelierna, medan Johannes kommer i korta klipp på särskilda festdagar. De tre andra innehåller i stort sett samma historier om Jesus, men sorterade i litet olika ordning. Johannes berättelse har nästan ingenting gemensamt med de andra, även om det inte går att missa att det är samme Jesus som det handlar om.
Varför skrev han på det viset? Frågan kanske endast kan förstås om man tänker efter varför de andra är så lika. En teori som varit i svang de senaste drygt 100 åren är att de egentligen bygger på en "originalkälla", Q. Jag tror att det endast delvis är sant, och att det närmaste är att man ganska snart gjorde erfarenheter om vilka historier som var viktigast i förkunnelsen, och att alla apostlarna i stort sett höll sig till dem, även om de säkert hade egna personliga utvikningar. Det är därför som Paulus, som aldrig träffat Jesus, kunde säga att han kom med samma budskap. I nästa led memorerade man historierna som sådana. Evangelierna skrevs ner av litet olika skäl, och det verkar vara mellan åren 60 och strax efter 70. De tänkta målgrupperna verkar ha varit olika.
När Johannes skrev sitt evangelium hade det gått ytterliggare omkring 20 år. Det fanns ingen anledning att upprepa det som redan var känt och spritt. Men situationen hade ändrats. Judarna hade kastat ut de kristna ifrån synagogorna, och den första tidens entusiasm, och åtföljande missförstånd, var sedan länge förbi. I stället hade det kommit fram nya uttolkare, med diverse olika åsikter och inriktningar. Johannes hade med all säkerhet redan hört debatterna. Han hade hört dem som rakt av inte trodde, dem som trodde och hade idéer om hur budskapet skulle förbättras, eller vad det egentligen innebar, eller vad som egentligen var viktigt. Det är då han ger sitt eget personliga vittnesbörd.
När man läser texten, så verkar den djupt filosofisk. "I begynnelsen var ordet..." Det har utvunnits mycket visdom ur det evangeliet... Av texten, dvs. det att han endast omnämner sig själv i 3:e person, verkar det som om han berättar för någon som hjälper till med att skriva ner och redigera det. Det kan förklara likheten med de brev som tillskrivs honom, liksom olikheten gentemot uppenbarelseboken, där han skriver om sig själv som "jag", och med en enligt experter ganska dålig grekiska. Samtidigt kan man läsa texten som den enklaste. Det är t.ex. inte svårt att räkna ut att ordet är Jesus.
Men hur gör man då med allt som är olikt de andra evangelierna? Är det kanske fråga om en komplettering, eftersom Johannes tyckte att det fattades en del i de andra evangelierna? Vid den tiden fanns det betydligt fler än de tre versioner som vi har i våra biblar, och därutöver många andra berättelser, så det är kanske inte så troligt. Det kan också ses som ett debattinlägg, eftersom diskussionerna sannolikt var vildare då än nu. Han är t.ex. tydlig med att Jesus är både Gud och människa. Men det finns mer...
Inledningen är en skapelseberättelse. Den börjar med samma ord som 1 mos (en arche, ἐν ἀρχῇ). Han forsätter med att allt finns till genom ordet, och att inget finns till utom genom det. När han kommer fram till Johannes döparen verkar hela GT sammanfattas i denna person. Han tar fram det viktigaste: "Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt." Räknar man vidare, så finner man att bröllopet i Kana var den 7:e dagen - samma dag som Adam fick Eva, och kallade henne för "kvinna". Den dagen kallade Jesus Maria för "kvinna". Osv.
Johannes är den ende som inte återger instiftelsen ifrån den sista måltiden. Det verkar vara viktigt för de andra tre, och så viktigt att Paulus återger det i ett brev till de kristna i Korint. Man undrar varför... Förklaringen är kanske att hela evangeliet framställer Jesus som Guds lamm. Det börjar med att Johannes döparen kallar Jesus så, och fortsätter hela vägen, kanske mest bekant i kapitel 6, där han först föder ett par tusen människor, för att sedan jämföra sig med Moses i öknen, och komma fram till att man skall äta hans kött. Men innan dess har han träffat på en kvinna vid Jakobs brunn i Samarien. Parallellen med Rebecka vid brunnen är påfallande: när hon berättade kom de som hörde henne till tro. Rebecka är Israels mor...
Johannes "bevisar" att Jesus är Guds lamm när han säger att inget ben skulle krossas (då han hänger på korset) för att skriftens ord skulle gå i uppfyllelse. Skriftens ord är ingen förutsägelse, utan helt enkelt föreskrifterna för påskmåltiden som inledde befrielsen ur Egypten. Detta sätt att läsa bibeln, att GT fullbordas och fullkomnas i NT, är ganska främmande för många människor i dag. NT:s övriga författare använder det flitigt, liksom Jesus själv, t.ex. när han säger att Johannes döparen är Elia, som skulle komma åter.
Nu är Jesus inte bara lamm, utan också herde (kap 10). Här anspelar han på Hesekiel kap 34. I slutet av evangeliet, efter uppståndelsen, ger han herde-uppdraget till Petrus med samma allusion. Där, liksom i avskedstalet, är ordningen klar: Fadern har givit ett uppdrag till sonen, och sonen ger uppdraget vidare, vilket inte ändrar vem som är huvudman. Han säger att Petrus skall vakta & föda hans får - inte att han skall ge sig ut och starta nya hjordar på olika platser, och inte heller att de andra apostlarna skall starta sina egna hjordar. Det är klart vems fåren är...
Hela evangeliet talar alltså om vem Jesus egentligen är. Samtidigt så enkelt och så djupt. De andra huvudfigurerna, förutom Johannes döparen, som jag nämnt, är Petrus, Johannes själv, och Maria. Johannes framstår i alla sammanhang som vittne. Han är allas våra ögon och öron. Petrus framstår däremot som den främste av apostlarna. I detta evangelium får han namnet direkt vid kallelsen. Att få sitt namn ändrat, eller snarare att få sitt gudomliga namn uppenbarat, visste alla judar vad det innebar. De kunde sitt GT med Abram - Abraham, Jakob - Israel, och de andra... Maria.
Att Petrus var den främste framgår t.ex. av hur det gick till när de skulle titta på den tomma graven: Johannes var snabbare, och tittade in, men väntade på Petrus som fick gå före in i graven. Maria finns bara med två gånger. När han börjar sin verksamhet (i Kana), och när han slutar den (på Golgata).
Den första gången är parallellen klar med 1 mos 3:15, dvs. domen över ormen, eller det första evangeliet som det också brukar kallas, eftersom det står att kvinnans avkomma skall trampa på hans huvud, dvs. besegra honom. (den 7:e dagen, "kvinna" etc.)
Den andra gången säger Jesus till henne och Johannes att de är mor och son (vilket skulle ha varit en skymf och ett lagbrott om hon haft andra barn). Johannes tog henne hem till sig. Man har tolkat det så att frågan till oss är om vi tar henne hem till oss... Men det påminner åter om Rebecka - Israels moder... Om vi är Jesu bröder och systrar, och får kalla Gud för vår fader, vem är då vår moder?
Evangeliet slutar med att det sprids rykten om hur det skall gå för Johannes. Folk var ivriga att övertolka och missförstå redan då... Den lärjunge som Jesus älskade har i alla fall vittnat, och hans vittnesbörd är sant.
Oavsett vilket tänkte jag inleda året med en liten reflektion över Johannes evangelium. I den katolska kyrkan fördelas söndagsläsningarna över tre år, då man går igenom de synoptiska evangelierna, medan Johannes kommer i korta klipp på särskilda festdagar. De tre andra innehåller i stort sett samma historier om Jesus, men sorterade i litet olika ordning. Johannes berättelse har nästan ingenting gemensamt med de andra, även om det inte går att missa att det är samme Jesus som det handlar om.
Varför skrev han på det viset? Frågan kanske endast kan förstås om man tänker efter varför de andra är så lika. En teori som varit i svang de senaste drygt 100 åren är att de egentligen bygger på en "originalkälla", Q. Jag tror att det endast delvis är sant, och att det närmaste är att man ganska snart gjorde erfarenheter om vilka historier som var viktigast i förkunnelsen, och att alla apostlarna i stort sett höll sig till dem, även om de säkert hade egna personliga utvikningar. Det är därför som Paulus, som aldrig träffat Jesus, kunde säga att han kom med samma budskap. I nästa led memorerade man historierna som sådana. Evangelierna skrevs ner av litet olika skäl, och det verkar vara mellan åren 60 och strax efter 70. De tänkta målgrupperna verkar ha varit olika.
När Johannes skrev sitt evangelium hade det gått ytterliggare omkring 20 år. Det fanns ingen anledning att upprepa det som redan var känt och spritt. Men situationen hade ändrats. Judarna hade kastat ut de kristna ifrån synagogorna, och den första tidens entusiasm, och åtföljande missförstånd, var sedan länge förbi. I stället hade det kommit fram nya uttolkare, med diverse olika åsikter och inriktningar. Johannes hade med all säkerhet redan hört debatterna. Han hade hört dem som rakt av inte trodde, dem som trodde och hade idéer om hur budskapet skulle förbättras, eller vad det egentligen innebar, eller vad som egentligen var viktigt. Det är då han ger sitt eget personliga vittnesbörd.
När man läser texten, så verkar den djupt filosofisk. "I begynnelsen var ordet..." Det har utvunnits mycket visdom ur det evangeliet... Av texten, dvs. det att han endast omnämner sig själv i 3:e person, verkar det som om han berättar för någon som hjälper till med att skriva ner och redigera det. Det kan förklara likheten med de brev som tillskrivs honom, liksom olikheten gentemot uppenbarelseboken, där han skriver om sig själv som "jag", och med en enligt experter ganska dålig grekiska. Samtidigt kan man läsa texten som den enklaste. Det är t.ex. inte svårt att räkna ut att ordet är Jesus.
Men hur gör man då med allt som är olikt de andra evangelierna? Är det kanske fråga om en komplettering, eftersom Johannes tyckte att det fattades en del i de andra evangelierna? Vid den tiden fanns det betydligt fler än de tre versioner som vi har i våra biblar, och därutöver många andra berättelser, så det är kanske inte så troligt. Det kan också ses som ett debattinlägg, eftersom diskussionerna sannolikt var vildare då än nu. Han är t.ex. tydlig med att Jesus är både Gud och människa. Men det finns mer...
Inledningen är en skapelseberättelse. Den börjar med samma ord som 1 mos (en arche, ἐν ἀρχῇ). Han forsätter med att allt finns till genom ordet, och att inget finns till utom genom det. När han kommer fram till Johannes döparen verkar hela GT sammanfattas i denna person. Han tar fram det viktigaste: "Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt." Räknar man vidare, så finner man att bröllopet i Kana var den 7:e dagen - samma dag som Adam fick Eva, och kallade henne för "kvinna". Den dagen kallade Jesus Maria för "kvinna". Osv.
Johannes är den ende som inte återger instiftelsen ifrån den sista måltiden. Det verkar vara viktigt för de andra tre, och så viktigt att Paulus återger det i ett brev till de kristna i Korint. Man undrar varför... Förklaringen är kanske att hela evangeliet framställer Jesus som Guds lamm. Det börjar med att Johannes döparen kallar Jesus så, och fortsätter hela vägen, kanske mest bekant i kapitel 6, där han först föder ett par tusen människor, för att sedan jämföra sig med Moses i öknen, och komma fram till att man skall äta hans kött. Men innan dess har han träffat på en kvinna vid Jakobs brunn i Samarien. Parallellen med Rebecka vid brunnen är påfallande: när hon berättade kom de som hörde henne till tro. Rebecka är Israels mor...
Johannes "bevisar" att Jesus är Guds lamm när han säger att inget ben skulle krossas (då han hänger på korset) för att skriftens ord skulle gå i uppfyllelse. Skriftens ord är ingen förutsägelse, utan helt enkelt föreskrifterna för påskmåltiden som inledde befrielsen ur Egypten. Detta sätt att läsa bibeln, att GT fullbordas och fullkomnas i NT, är ganska främmande för många människor i dag. NT:s övriga författare använder det flitigt, liksom Jesus själv, t.ex. när han säger att Johannes döparen är Elia, som skulle komma åter.
Nu är Jesus inte bara lamm, utan också herde (kap 10). Här anspelar han på Hesekiel kap 34. I slutet av evangeliet, efter uppståndelsen, ger han herde-uppdraget till Petrus med samma allusion. Där, liksom i avskedstalet, är ordningen klar: Fadern har givit ett uppdrag till sonen, och sonen ger uppdraget vidare, vilket inte ändrar vem som är huvudman. Han säger att Petrus skall vakta & föda hans får - inte att han skall ge sig ut och starta nya hjordar på olika platser, och inte heller att de andra apostlarna skall starta sina egna hjordar. Det är klart vems fåren är...
Hela evangeliet talar alltså om vem Jesus egentligen är. Samtidigt så enkelt och så djupt. De andra huvudfigurerna, förutom Johannes döparen, som jag nämnt, är Petrus, Johannes själv, och Maria. Johannes framstår i alla sammanhang som vittne. Han är allas våra ögon och öron. Petrus framstår däremot som den främste av apostlarna. I detta evangelium får han namnet direkt vid kallelsen. Att få sitt namn ändrat, eller snarare att få sitt gudomliga namn uppenbarat, visste alla judar vad det innebar. De kunde sitt GT med Abram - Abraham, Jakob - Israel, och de andra... Maria.
Att Petrus var den främste framgår t.ex. av hur det gick till när de skulle titta på den tomma graven: Johannes var snabbare, och tittade in, men väntade på Petrus som fick gå före in i graven. Maria finns bara med två gånger. När han börjar sin verksamhet (i Kana), och när han slutar den (på Golgata).
Den första gången är parallellen klar med 1 mos 3:15, dvs. domen över ormen, eller det första evangeliet som det också brukar kallas, eftersom det står att kvinnans avkomma skall trampa på hans huvud, dvs. besegra honom. (den 7:e dagen, "kvinna" etc.)
Den andra gången säger Jesus till henne och Johannes att de är mor och son (vilket skulle ha varit en skymf och ett lagbrott om hon haft andra barn). Johannes tog henne hem till sig. Man har tolkat det så att frågan till oss är om vi tar henne hem till oss... Men det påminner åter om Rebecka - Israels moder... Om vi är Jesu bröder och systrar, och får kalla Gud för vår fader, vem är då vår moder?
Evangeliet slutar med att det sprids rykten om hur det skall gå för Johannes. Folk var ivriga att övertolka och missförstå redan då... Den lärjunge som Jesus älskade har i alla fall vittnat, och hans vittnesbörd är sant.
fredag 24 december 2010
God Jul
Detta är en tid, då vi får tillfälle att reflektera litet över att Gud kommer till oss. Han vill vara oss nära. Men vi har svårt att förstå riktigt hur nära, även om den heliga skrift är tydlig:
Johannes 5:4-5
Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. 5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.
Vad menas med att bli kvar i honom? Paulus ger svaret på många ställen. Kristi kropp är kyrkan.
Men hur skall man då bära sig åt för att bli kvar i honom? Är det bara att betala medlemsavgiften? Kanske inte... Jesus säger i Johannes 6:56-57
Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig.
Det ger oss också hoppet om det eviga livet. Men är det bara att äta och dricka? Ja nästan... Jesus säger i Matteus 5:21-26
Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.
Också Jesus är vår broder... Vi får tillsammans med honom kalla Gud för vår Fader. I Psulus version låter det så här (1 Kor 11:7):
Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod.
Har vi syndat måste vi först se till att göra upp det. Vi har alla möjligheter till detta. Ett av de viktigaste uppdragen till apostlarna ger Jesus i Johannes 20:21-23
Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."
Makten är stor. Vi fokuserar vanligen endast på att förlåta synder, men makten gäller också att inte förlåta. Jesus är tydlig med att makten kommer ifrån Fadern, och är given till honom själv, och att han ger den vidare till apostlarna. Vi kan se vilka till människor han sade att deras synder var förlåtna: de som kom till honom och i tro bad honom om hjälp. Till andra sade han att de inte hade något trevligt att vänta. Detta gäller också oss. När vi verkligen ångar, och är ledsna för, våra synder så kan vi få förlåtelse, men om vi egentligen inte på djupet ber om förlåtelsen, så skall prästen inte heller ge den. Det gäller t.ex. om man lever i synd, eller har dåliga vanor som man inte vill göra något åt.
På något sätt måste vi vilja närma oss honom, och om vi gör det, så gör han resten! Det är därför han kommer till oss. Det är sannerligen något att fira! God Jul tillönskas alla läsare!
Johannes 5:4-5
Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. 5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.
Vad menas med att bli kvar i honom? Paulus ger svaret på många ställen. Kristi kropp är kyrkan.
Men hur skall man då bära sig åt för att bli kvar i honom? Är det bara att betala medlemsavgiften? Kanske inte... Jesus säger i Johannes 6:56-57
Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig.
Det ger oss också hoppet om det eviga livet. Men är det bara att äta och dricka? Ja nästan... Jesus säger i Matteus 5:21-26
Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.
Också Jesus är vår broder... Vi får tillsammans med honom kalla Gud för vår Fader. I Psulus version låter det så här (1 Kor 11:7):
Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod.
Har vi syndat måste vi först se till att göra upp det. Vi har alla möjligheter till detta. Ett av de viktigaste uppdragen till apostlarna ger Jesus i Johannes 20:21-23
Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."
Makten är stor. Vi fokuserar vanligen endast på att förlåta synder, men makten gäller också att inte förlåta. Jesus är tydlig med att makten kommer ifrån Fadern, och är given till honom själv, och att han ger den vidare till apostlarna. Vi kan se vilka till människor han sade att deras synder var förlåtna: de som kom till honom och i tro bad honom om hjälp. Till andra sade han att de inte hade något trevligt att vänta. Detta gäller också oss. När vi verkligen ångar, och är ledsna för, våra synder så kan vi få förlåtelse, men om vi egentligen inte på djupet ber om förlåtelsen, så skall prästen inte heller ge den. Det gäller t.ex. om man lever i synd, eller har dåliga vanor som man inte vill göra något åt.
På något sätt måste vi vilja närma oss honom, och om vi gör det, så gör han resten! Det är därför han kommer till oss. Det är sannerligen något att fira! God Jul tillönskas alla läsare!
måndag 20 december 2010
Inrtressant tanke
Jag tog del av en intressant tanke, som jag gärna vill förmedla, och eventuellt läsa era reaktioner kring.
Tanken är följande: protestanter har, om än i varierande grad, tagit avstånd ifrån prästämbetet. Därav följer att man antingen hoppar över, eller diffunderar (späder ut) det som står om särskilda kallelser, och särskilda uppdrag med tillhörande befogenheter, i NT (liksom, givetvis, i GT). Det leder till två saker. Det ena är uppenbart och omedelbart - att den sakramentala grunden för tron försvinner och ersätts av något sätt att använda bibeln (vilket sätt varierar starkt).
Det andra, som katoliker (och ortodoxa trosbekännare) blir förvirrade inför, är att lidandet antingen försvinner, eller blir förvirrat. Ofta menar man att Jesus led för oss, varefter det är avklarat. Paulus lidande hanteras som en tvål, liksom att Jesus lovar de båda bröderna att få dricka samma bägare och döpas med samma dop som han själv. Till detta kommer diverse missuppfattningar om vad katoliker menar med lidande, liksom varför det finns.
För att klara ut eventuella missförstånd ger jag här en kort sammanfattning av den katolska synen:
1) Gud tillåter det onda för att utvinna något större gott
2) Jesu offer är fullkomligt
3) Jesu offer upprepas INTE, utan frambärs ständigt inför Fadern
4) Genom Guds nåd får vi en möjlighet att ta del i hans offer genom dels
4a) nattvarden
4b) att ge våra offer och lidanden till honom, vilket också ger dem en särskild mening
5) När vi offrar oss för honom ger vi honom möjlighet att verka genom oss
6) Detta gäller särskilt det vigda livet som präst eller i en orden, dvs. att ge hela sitt liv till honom
7) Äktenskapet har en annan karaktär: de två skall bli ett kött återspeglar att kyrkan, enligt Efesierbrevet,samtidigt är Kristi kropp och Kristi brud - Paulus talar inte om två (eller fler) kyrkor)
Tanken är följande: protestanter har, om än i varierande grad, tagit avstånd ifrån prästämbetet. Därav följer att man antingen hoppar över, eller diffunderar (späder ut) det som står om särskilda kallelser, och särskilda uppdrag med tillhörande befogenheter, i NT (liksom, givetvis, i GT). Det leder till två saker. Det ena är uppenbart och omedelbart - att den sakramentala grunden för tron försvinner och ersätts av något sätt att använda bibeln (vilket sätt varierar starkt).
Det andra, som katoliker (och ortodoxa trosbekännare) blir förvirrade inför, är att lidandet antingen försvinner, eller blir förvirrat. Ofta menar man att Jesus led för oss, varefter det är avklarat. Paulus lidande hanteras som en tvål, liksom att Jesus lovar de båda bröderna att få dricka samma bägare och döpas med samma dop som han själv. Till detta kommer diverse missuppfattningar om vad katoliker menar med lidande, liksom varför det finns.
För att klara ut eventuella missförstånd ger jag här en kort sammanfattning av den katolska synen:
1) Gud tillåter det onda för att utvinna något större gott
2) Jesu offer är fullkomligt
3) Jesu offer upprepas INTE, utan frambärs ständigt inför Fadern
4) Genom Guds nåd får vi en möjlighet att ta del i hans offer genom dels
4a) nattvarden
4b) att ge våra offer och lidanden till honom, vilket också ger dem en särskild mening
5) När vi offrar oss för honom ger vi honom möjlighet att verka genom oss
6) Detta gäller särskilt det vigda livet som präst eller i en orden, dvs. att ge hela sitt liv till honom
7) Äktenskapet har en annan karaktär: de två skall bli ett kött återspeglar att kyrkan, enligt Efesierbrevet,samtidigt är Kristi kropp och Kristi brud - Paulus talar inte om två (eller fler) kyrkor)
Hur uppfattade man detta?
"Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: "Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss." (Apg 4:8-12)
Satt och läste bibeln förut.
Och något som slog mig, är just ordet frälsningen här i detta kapitel.
När vi idag läser ordet, så innefattar ordet en rad olika betydelser. Vi kallar oss frälsta, och Jesu offer på korset frälser.
Men hur uppfattar dessa judar som Petrus talar till, frälsningen? Frälsningen innebär ju en "räddning". Var det en "jordisk" räddning från romarriket och återupprättandet av Israels som gick in i deras hjärtan iom Petrus ord.. Eller vad betydde frälsningen för dem. Jag undrar om de verkligen begrepp hela betydelsen med Jesu offer på korset.
Det finns ju mycket som tyder i breven i NT, att man väntade på Jesu ankomst inom en snart framtid. Betydde frälsningen även annorlunda för apostlarna? Om Jesus kommer snart enligt apostlarnas tro, så innefattar ju frälsningen en något annorlunda form, än den vi har idag.
Vad har ni för tankar?
Satt och läste bibeln förut.
Och något som slog mig, är just ordet frälsningen här i detta kapitel.
När vi idag läser ordet, så innefattar ordet en rad olika betydelser. Vi kallar oss frälsta, och Jesu offer på korset frälser.
Men hur uppfattar dessa judar som Petrus talar till, frälsningen? Frälsningen innebär ju en "räddning". Var det en "jordisk" räddning från romarriket och återupprättandet av Israels som gick in i deras hjärtan iom Petrus ord.. Eller vad betydde frälsningen för dem. Jag undrar om de verkligen begrepp hela betydelsen med Jesu offer på korset.
Det finns ju mycket som tyder i breven i NT, att man väntade på Jesu ankomst inom en snart framtid. Betydde frälsningen även annorlunda för apostlarna? Om Jesus kommer snart enligt apostlarnas tro, så innefattar ju frälsningen en något annorlunda form, än den vi har idag.
Vad har ni för tankar?
måndag 13 december 2010
Yttrandefrihet kontra etik?
Ja det är väl ingen som undgått nyheten om självmordsbombaren. En del fundamentalistiska muslimer tog tydligen illa vid sig kring Lars Vilks karikatyrer.
Att mörda någon för dess åsikter kan aldrig vara rätt. Men jag tycker o andra sidan att svensk media, ibland saknar förståelse och respekt för religösa människors åskådning.
Man har svårt att förstå innebörden av vad muslimerna tycker om sin profet. Är det verkligen etiskt rätt att håna Muhammed på detta sättet? Och är det etiskt rätt för tidningar att publicera bilder av detta slaget? Jag är skeptiskt till om det egentligen handlar om yttrandefrihet.
Frågan om yttrandefrihet kan såklart diskuteras vad det egentligen innebär.
Jag skall försöka med en liknelse för hur det kan bli, när det gäller vissa känsliga saker, som många svenskar kan ta till sig.
Skulle tex svensk media göra ett satirprogram och förlöjliga Anna Lind dagen efter att hon blev mördad? Eller vore det rätt av svensk media att göra karikatyrer av judar på minnesdagar för koncentrationslägren osv?
Eller vilken dagstidning skulle ha mage att publicera karikatyrer dagen efter tsunami-katastrofen?
Givetvis skulle media få göra det. Men är det moraliskt rätt att göra det? Handlar det egentligen om yttrandefrihet? Vi får ju givetvis göra sådan satir. Givetvis får vi även göra liknande satir av Muhammed. Men vilket syfte tjänar det annat är att såra och provocera? Varför avstår vi en viss typ av satir i känsliga situationer, liknande de exempel jag sade ovanför, och i andra fall så är det ok att såra stora grupperingar av människor? Har vår media ingen förståelse för muslimsk tro?
Många tycker ju att Muslimerna minsann får tåla karikatyrer, men varför kan det vara fel att håna Anna Lind dagen efter sin död osv? Vilken tidning skulle stå på sig för den rätten att publicera hånande bilder av Anna Lind i yttrandefrihetens namn?
De flesta skulle påstå att det inte är pressetiskt rätt att göra så. Men varför är det pressetiskt rätt att driva med muslimernas heliga profet?
Att mörda någon för dess åsikter kan aldrig vara rätt. Men jag tycker o andra sidan att svensk media, ibland saknar förståelse och respekt för religösa människors åskådning.
Man har svårt att förstå innebörden av vad muslimerna tycker om sin profet. Är det verkligen etiskt rätt att håna Muhammed på detta sättet? Och är det etiskt rätt för tidningar att publicera bilder av detta slaget? Jag är skeptiskt till om det egentligen handlar om yttrandefrihet.
Frågan om yttrandefrihet kan såklart diskuteras vad det egentligen innebär.
Jag skall försöka med en liknelse för hur det kan bli, när det gäller vissa känsliga saker, som många svenskar kan ta till sig.
Skulle tex svensk media göra ett satirprogram och förlöjliga Anna Lind dagen efter att hon blev mördad? Eller vore det rätt av svensk media att göra karikatyrer av judar på minnesdagar för koncentrationslägren osv?
Eller vilken dagstidning skulle ha mage att publicera karikatyrer dagen efter tsunami-katastrofen?
Givetvis skulle media få göra det. Men är det moraliskt rätt att göra det? Handlar det egentligen om yttrandefrihet? Vi får ju givetvis göra sådan satir. Givetvis får vi även göra liknande satir av Muhammed. Men vilket syfte tjänar det annat är att såra och provocera? Varför avstår vi en viss typ av satir i känsliga situationer, liknande de exempel jag sade ovanför, och i andra fall så är det ok att såra stora grupperingar av människor? Har vår media ingen förståelse för muslimsk tro?
Många tycker ju att Muslimerna minsann får tåla karikatyrer, men varför kan det vara fel att håna Anna Lind dagen efter sin död osv? Vilken tidning skulle stå på sig för den rätten att publicera hånande bilder av Anna Lind i yttrandefrihetens namn?
De flesta skulle påstå att det inte är pressetiskt rätt att göra så. Men varför är det pressetiskt rätt att driva med muslimernas heliga profet?
lördag 11 december 2010
Förböner till helgon?
Stefan och jag har ju skrivit en del om helgon här på bloggen. Men här kommer en vanlig fråga som många ställer till katoliker:
Varför be till Maria som förbön till Gud, hellre än "direkt" till Gud?
Svar:
Det här är en klassisk frågeställning. Liksom om man har ett direktnummer till presidenten, varför ta det med sekreteraren? Varför inte gå direkt?
Jag tycker dels att frågeställning är något felaktigt ställd.
Lever vi verkligen konstant i en direktlinje till Gud? Lär skriften så? Levde de första kristna i en sådan individualistisk Gudsbild? Eller fanns det medlare, som ansågs stå Gud speciellt nära? Profeter, präster som hade en gåva?
Agående Maria då, så tror ju jag att Maria känner Jesus bättre än mig. Hon har haft honom i sin mage, och fostrat honom, givit honom mat,kärlek.
Och att deras relation har ett djup som jag aldrig kommer att få med Gud. Ingen människa har någonsin kommit Gud så nära som Maria. Jag tror inte att hennes gåvor och förtänster till herrens förfogande slutade när hon blev upptagen till Gud. Jag tror därför att hon genom Jesus kristus har en stark kärlek till världen, och står i förbönens tjänst till världen.
Och förbönen till henne handlar förstås inte om en slags genväg, där jag ber till Maria för att få ett bönesvar. Lite som att om jag ber till Gud så hör inte han min bön, men tar jag det med Maria så hör han den. Så är det inte. Det är en väldigt felaktig syn.
Jag lever inte alltid i en 100% konstant uppkoppling till Gud. Vissa perioder så kommer man längre bort från Gud, det kan även vara svårt att överhududtaget be till honom. Ibland kan man behöva någon annans förbön för att komma tillbaka, för att få hjälp med något.
Här ser jag Maria som en stor förbedjare för mig. Man får hjälp att närma sig Gud i förbönen. Jag ser det som en tillgång och en hjälp.
Att det finns förbedjare för oss, innebär ju inte att man alltid använder sig av den hjälpen. Man kan liksom inte lura Gud. Men jag tror heller inte Gud blir arg på oss, för att vi ber att någon annan skall be till Gud för oss ibland när vi är svag.
Varför be till Maria som förbön till Gud, hellre än "direkt" till Gud?
Svar:
Det här är en klassisk frågeställning. Liksom om man har ett direktnummer till presidenten, varför ta det med sekreteraren? Varför inte gå direkt?
Jag tycker dels att frågeställning är något felaktigt ställd.
Lever vi verkligen konstant i en direktlinje till Gud? Lär skriften så? Levde de första kristna i en sådan individualistisk Gudsbild? Eller fanns det medlare, som ansågs stå Gud speciellt nära? Profeter, präster som hade en gåva?
Agående Maria då, så tror ju jag att Maria känner Jesus bättre än mig. Hon har haft honom i sin mage, och fostrat honom, givit honom mat,kärlek.
Och att deras relation har ett djup som jag aldrig kommer att få med Gud. Ingen människa har någonsin kommit Gud så nära som Maria. Jag tror inte att hennes gåvor och förtänster till herrens förfogande slutade när hon blev upptagen till Gud. Jag tror därför att hon genom Jesus kristus har en stark kärlek till världen, och står i förbönens tjänst till världen.
Och förbönen till henne handlar förstås inte om en slags genväg, där jag ber till Maria för att få ett bönesvar. Lite som att om jag ber till Gud så hör inte han min bön, men tar jag det med Maria så hör han den. Så är det inte. Det är en väldigt felaktig syn.
Jag lever inte alltid i en 100% konstant uppkoppling till Gud. Vissa perioder så kommer man längre bort från Gud, det kan även vara svårt att överhududtaget be till honom. Ibland kan man behöva någon annans förbön för att komma tillbaka, för att få hjälp med något.
Här ser jag Maria som en stor förbedjare för mig. Man får hjälp att närma sig Gud i förbönen. Jag ser det som en tillgång och en hjälp.
Att det finns förbedjare för oss, innebär ju inte att man alltid använder sig av den hjälpen. Man kan liksom inte lura Gud. Men jag tror heller inte Gud blir arg på oss, för att vi ber att någon annan skall be till Gud för oss ibland när vi är svag.
måndag 6 december 2010
Vad kan Paulus ha menat?
Vi har en liten debatt på forumet flashback, kring nattvarden, som är rätt intressant tycker jag. Kom gärna och delta.
Jag är lite nyfiken på hur Paulus egentligen menar i dessa citat längst ner, om nattvarden bara är symbolisk? Hur tänker ni som tolkar nattvarden enbart som en symbolisk handling? Ger brödet och vinet oss gemenskap med Jesus, eller ljuger Paulus? Varför drar vi en dom över oss, om vi äter nattvarden på fel sätt?
"Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd" (1 Kor 10:14-17)
"Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod.
Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:25-29)
Jag är lite nyfiken på hur Paulus egentligen menar i dessa citat längst ner, om nattvarden bara är symbolisk? Hur tänker ni som tolkar nattvarden enbart som en symbolisk handling? Ger brödet och vinet oss gemenskap med Jesus, eller ljuger Paulus? Varför drar vi en dom över oss, om vi äter nattvarden på fel sätt?
"Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd" (1 Kor 10:14-17)
"Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod.
Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:25-29)
torsdag 2 december 2010
Advent
Jag tänkte uppmärksamma att vi firar advent just nu. Den tid då vi förbereder oss för att fira att Kristus blir en av oss, att han kommer oss så nära att han delar alla våra mänskliga villkor, att han låter sig ses av mänskliga ögon. Förut hade ingen människa sett Gud sedan Adam & Eva förlorade den renhet som detta kräver. Vi befinner oss på något sätt i samma situation som det gamla förbundets folk. Vi väntar på att Gud skall sända oss frälsaren. Men liksom många av dem som levde då, är också vi ofta alltför upptagna av våra egna tankar, drömmar, bekymmer, förhoppningar och strävanden. Frågan är om vi verkligen är beredda att ta emot honom sådan han verkligen är?
För den händelse att någon läsare är litet osäker på latinet i sången följer här en svensk översättning:
Refräng:
Dugga, ni himlar, från ovan, och ni skyar, regna ner den rättfärdige.
Vers 1:
Vredgas icke, Herre, och kom ej längre ihåg vår orättfärdighet. Se, din helige stad är ödelagd, Sion är ödelagt. Jerusalem är öde. Öde är din helgedom och din härlighets hus, där våra fäder lovsjungit ditt heliga namn.
Vers 2
Vi har syndat och blivit såsom en spetälsk, såsom trädens torra löv har vi alla fallit av. Lik en stormvind har våra missgärningar ryckt oss bort. Du har vänt ditt ansikte ifrån oss, du har slagit oss för våra synders skull.
Vers 3
Se, herre, till ditt folks betryck, och sänd den du sända skall. Sänd ut lammet, sänd ut från öknens klippa jordens härskare, att han må avlyfta från oss fångenskapens ok.
Vers 4
Trösta dig, var tröstad, mitt folk! Snart skall din frälsare komma. Varför förgås du av sorg, varför har smärtan vanställt ditt ansikte? Frukta ej, jag skall frälsa dig, ty jag är Herren din Gud, Israels Helige, din frälsare.
Under Advent kommer vi också särskilt ihåg Maria, som bar Jesus till oss. Den hymn som är vanligast följer här.
På svenska ser det ut så här:
Frälsarens milda moder, du port som för oss öppen står till himmelen, du havets stjärna, hjälp guds folk som faller, och strävar att ånyo resa sig. Du som salig födde, till skapelsens häpnad, den helige som dig har skapat, jungfru var du och förblev du, som från Gabriels läppar mottog Herrens budskap. Se till syndarna med mildhet.
måndag 15 november 2010
Att förlora Gud
Här är en text att meditera kring. Skriven av Wilfrid Stinssen.
"Varje kristen borde låta sitt liv präglas av Maria." "Den dunkla nattens djupaste smärta, att förlora Gud, har Maria genomlidit, tillsammans med Jesus … Maria vet hur det känns när man förlorar Honom, som utgör hela livets mening. Genom att hon själv har gått igenom den mörkaste av alla nätter, kan hon vara en stjärna för alla som på sin vandring mot Gud brottas i trons mörker."
Picture from this site
söndag 14 november 2010
När, var och hur blev Den Heliga Skrift BIBELN
Jag blir emellanåt en smula förbryllad över hur en del kristna använder bibeln. De förefaller tro att det de gör kommer väldigt nära vad de första kristna gjorde, men med den skillnaden att dessa hade apostlarna att fråga direkt. Det jag menar är att man slår upp verser som en sorts facit, dvs. betraktar bibeln som en sorts instruktionsbok som rymmer allt vi behöver veta i religiöst hänseende. Det leder vidare till att man anser att också de tidigaste kristna fabulerade när man inte anser att det som de lär är i överensstämmelse med den egna tolkningen. Man menar med andra ord att sanningen finns i bibeln, och att allt som inte finns där måste tas med en nypa salt, eller prövas mot den tro och tolkning som man själv har.
Jag undrar om det verkligen var tänkt så, så låt oss titta efter litet grand. Jag har inget anspråk på att beskriva något fullständigt. Men jag gör här en liten genomgång av vad vi vet.
GT. Större delen av vad man i dag kallar den hebreiska bibeln ordnades på 500-talet f.kr. Det är sannolikt få tillägg till de texterna, men de förekom i flera versioner. De tre huvuddelarna går litet in i varandra, och ingen av dem ansågs vara komplett. Lagen var dels bara delvis nedtecknad, och behövde därutöver en tolkningstradition. Det verkar ha varit så från början, vi vet att det var så på Jesu tid, och det är så bland judarna i dag. Profeterna var nog den i viss mening mest avslutade delen. Den innehåller tolkningar av lagen, men också förutsägelser, och, framför allt, det utvalda folkets historia, och hur Gud leder sitt folk - dvs. Gud är verksam i genom historien. På Jesu tid fortsatte man att skriva om hur Gud leder sitt folk, och det var också en del av den heliga, eller gudomliga, historien. Den tredje delen, skrifterna, innehåller alla sorters visdomar, som ofta är av mer allmänt slag. Den fortsatta historieskrivningen kombinerades med sådant material, så den hamnade i denna avdelning. En hel del av materialet var berättelser om sådant som låg långt tillbaks i tiden. Daniels bok är t.ex. lätt att datera, eftersom han får med bra detaljer om vad som hänt fram till mitten av 160-talet, men gissar fel i sina förutsägelser om den omedelbara framtiden. Under Jesu tid förefaller det säkert att åtminstone esséerna fortsatte produktionen, men att de inte var ensamma...
Under apostolisk tid vet vi att kyrkan snabbt blev grekisk, och att man använde LXX, dvs. inklusive de böcker som i svenska bibeln kallas apokryfiska. Redan bakgrunden till att man utsåg de sju diakonerna säger att det grekiska inslaget var betydande, och alla diakonerna bär grekiska namn. NT:s författare citerar konsekvent LXX, också där texten skiljer sig markant ifrån den hebreiska versionen. Att som modern kristen föredra den hebreiska versionen innebär alltså en markant skillnad mot de flesta av de tidiga kristna, och mest markerat mot NT:s författare. Som skrift fanns bara GT, men den var knappast var mans egendom. När de kristna kastades ut ur synagogorna fortsatte de att läsa GT, och vartefter de fick tag på olika andra skrifter även dem. Läsningen skedde inom ramen för gudstjänsterna. Det innebar inte att man inte skulle ha debatterat skriftställen, men man var tvungen att lära sig dem utantill, och det gjorde man eftersom lagen & profeterna systematiskt lästes igenom en gång per år, medan psalmerna användes kortare cykler och resten användes litet mindre ordnat. Fördelen med det systemet är att de direkt känner igen alla likheter, citat och allusioner - något som moderna kristna ofta är främmande för och ifrågasätter. Ingenting tyder på att de för sin kristna tro använde skrivet material, eller den heliga skrift, på något sätt som liknar vad vi ser i dag.
När apostlarna dog innebar det inte någon större skillnad i de flesta församlingar, eftersom de i alla fall inte kunde vara närvarande på alla platser. I stället leddes församlingarna av personer som var utsedda av apostlarna, och dessa personer utsåg i sin tur nya medarbetare och ledare. Det verkar som om man så småningom hade de 4 evangelierna och de flesta av Paulus brev på många platser, men de mest efterfrågade ledarna och lärarna var de som själva hade gått i lära hos någon apostel. I nästa skede, dvs. under 100-talets senare del, vände man sig i första hand till de församlingar som var grundade av apostlar, och det är tydligt att Rom hade en särställning bland dem. Anledningen var att man ansåg tron särskilt bevarad där genom apostlarnas särskilda förböner. Med församlingarna förstås ledarna. Redan före år 100 skriver Clemens av Rom med samma auktoritet, och i samma stil, som Paulus till Korint, och förväntar sig uppenbarligen att bli åtlydd. Senast år 110 skriver Ignatius av Antiokia med apostolisk auktoritet till flera församlingar, men underordnar sig Rom. Vi är långt ifrån att ha något som liknar dagens bibel, och ännu längre ifrån att använda den som vi ser det i dag.
Nästa period gör jag längre: ca 200 - ca 600. Nu fanns det inte längre någon med personliga minnen, men de texter som man läste innefattade ibland nästan de som vi har i NT, om än i allmänhet med något tillägg, och med någon bok borttagen. Mot slutet av 300-talet kände man behovet av att tala om vad man skulle använda i liturgin, och vad som man hänvisade till andra tillfällen. Det hade förekommit listor tidigare, men nu ville man göra det noggrant. En bidragande orsak kan vara uppfinningen av codex, dvs vår moderna blädderbok, som var mycket lättare att hantera än rullar - inte minst därför att rullarna hölls öppna så att man skulle kunna fortsätta på samma ställe vid nästa gudstjänst. Man kom med olika förslag, men hänsköt frågan till Rom för att få en större enhet. De böcker som valdes skulle uppfylla kriterierna att de var skrivna av apostlar eller deras omedelbara medarbetare och att de skulle återspegla den tro som kyrkan lärde. Bibeln var alltså, för dem som bestämde, inte grunden för tron, utan en återspegling av tron. Under 600-talet finner vi de sista avvikande listorna över vilka böcker som skulle vara med. Det är ganska långt ifrån den bibelsyn som ofta möter i dag...
Nästa period, 600-1500, kan karaktäriseras av ett visst lugn. Visst fanns det fortfarande en debatt om vilka böcker som skulle ingå i bibeln, men den fördes endast mellan lärda personer, och fick aldrig något genomslag. Praktiskt sett fanns det biblar i klostren och i de större kyrkorna, men framför allt i de små kyrkorna hade man, dvs. prästen, i första hand en mässbok, en bok med tidegärden och en bok med läsningarna ur bibeln dag för dag. Det var en del av hans utbildning att skriva av, och göra sig sina egna exemplar. För att få en komplett bibel var man oftast tvungen att vända sig till ett kloster eller en stor kyrka, och betala en person som skrev av alltsammans, inklusive papper och bläck, så det var en ganska stor investering. Ur vårt perspektiv fanns nog hela bibeln ändå där, men den var "sönderklippt" så att ett stycke fanns som läsning för en dag, och nästa stycke för en annan. Tolkningsmässigt kan man enkelt säga att bibelns viktigaste uppgift var att vara en del av gudstjänsten, och att den användes som stöd för att uppmana folk att leva ett moraliskt liv och att sätta sitt hopp till Kristus, och det eviga livet. Det folk använde mest var böner, meditationer & andakter och sakramenten.
Ca år 1500 hade de första böckerna kommit ur trycket. Många av dessa var religiösa, och flera av dem var biblar, men upplagorna var små, och de var fortfarande mycket dyra, även om priset sjunkit så pass att alla församlingar kunde skaffa en egen bibel. När reformatorerna myntade "sola scriptura" betydde det mest att de avvisade kyrkans auktoritet och dess traditionella lära som man bevarat från apostlarna, och satte sin egen tolkning främst. I praktiken satt man emellertid fast i gamla tankemönster, så det mesta av vad t.ex. Luther lär är ganska katolskt. Vidare insåg man att tolkningarna gick hur som helst om vem som helst tog sitt stycke och predikade det. Svaret var att man tog de gamla nödvändiga begreppen och omdefinierade dem. Vad menas t.ex. med kyrka? Man försökte också att göra om kanon, dvs. listan över böcker som skulle vara med, och lyckades med att ta bort en del av det grekiska materialet ur GT, medan motsvarande försök med NT mötte för stort motstånd. Fortfarande var det inte tal om att var och en skulle kunna läsa och tolka själv, utan den som motsatte sig den tolkning som var bestämd för den plats som han eller hon bodde på förlorade ofta huvudet. För vanligt folk gällde läsningen i gudstjänsten, prästens predikan, katekesen och psalmboken.
Så skulle det förbli fram till mitten av 1800-talet i Sverige, och ca 100 år tidigare i norra Frankrike, Benelux, England och Amerika. Det var då bibeln blev var mans egendom, och läsarrörelserna uppkom. Fram till dess fanns det alltid en auktoritet som tolkade... Det var också nu som idén om att man genom att läsa bibeln kunde komma förbi kyrkan, och återgå till den rena apostoliska tron fick större spridning. Den hade visserligen funnits på sina håll redan på 1500-talet, men splittringen blev stor redan då, och i längden kunde ingen makthavare tolerera det, så var och en av dem valde en modell som fick bli gällande inom det egna reviret.
Så långt historien. Men vad är den konkreta innebörden av det? Hur har det blivit en sådan självklarhet för många kristna i dag? Vad innebär det för det kristna livet i deras sammanhang?
Jag undrar om det verkligen var tänkt så, så låt oss titta efter litet grand. Jag har inget anspråk på att beskriva något fullständigt. Men jag gör här en liten genomgång av vad vi vet.
GT. Större delen av vad man i dag kallar den hebreiska bibeln ordnades på 500-talet f.kr. Det är sannolikt få tillägg till de texterna, men de förekom i flera versioner. De tre huvuddelarna går litet in i varandra, och ingen av dem ansågs vara komplett. Lagen var dels bara delvis nedtecknad, och behövde därutöver en tolkningstradition. Det verkar ha varit så från början, vi vet att det var så på Jesu tid, och det är så bland judarna i dag. Profeterna var nog den i viss mening mest avslutade delen. Den innehåller tolkningar av lagen, men också förutsägelser, och, framför allt, det utvalda folkets historia, och hur Gud leder sitt folk - dvs. Gud är verksam i genom historien. På Jesu tid fortsatte man att skriva om hur Gud leder sitt folk, och det var också en del av den heliga, eller gudomliga, historien. Den tredje delen, skrifterna, innehåller alla sorters visdomar, som ofta är av mer allmänt slag. Den fortsatta historieskrivningen kombinerades med sådant material, så den hamnade i denna avdelning. En hel del av materialet var berättelser om sådant som låg långt tillbaks i tiden. Daniels bok är t.ex. lätt att datera, eftersom han får med bra detaljer om vad som hänt fram till mitten av 160-talet, men gissar fel i sina förutsägelser om den omedelbara framtiden. Under Jesu tid förefaller det säkert att åtminstone esséerna fortsatte produktionen, men att de inte var ensamma...
Under apostolisk tid vet vi att kyrkan snabbt blev grekisk, och att man använde LXX, dvs. inklusive de böcker som i svenska bibeln kallas apokryfiska. Redan bakgrunden till att man utsåg de sju diakonerna säger att det grekiska inslaget var betydande, och alla diakonerna bär grekiska namn. NT:s författare citerar konsekvent LXX, också där texten skiljer sig markant ifrån den hebreiska versionen. Att som modern kristen föredra den hebreiska versionen innebär alltså en markant skillnad mot de flesta av de tidiga kristna, och mest markerat mot NT:s författare. Som skrift fanns bara GT, men den var knappast var mans egendom. När de kristna kastades ut ur synagogorna fortsatte de att läsa GT, och vartefter de fick tag på olika andra skrifter även dem. Läsningen skedde inom ramen för gudstjänsterna. Det innebar inte att man inte skulle ha debatterat skriftställen, men man var tvungen att lära sig dem utantill, och det gjorde man eftersom lagen & profeterna systematiskt lästes igenom en gång per år, medan psalmerna användes kortare cykler och resten användes litet mindre ordnat. Fördelen med det systemet är att de direkt känner igen alla likheter, citat och allusioner - något som moderna kristna ofta är främmande för och ifrågasätter. Ingenting tyder på att de för sin kristna tro använde skrivet material, eller den heliga skrift, på något sätt som liknar vad vi ser i dag.
När apostlarna dog innebar det inte någon större skillnad i de flesta församlingar, eftersom de i alla fall inte kunde vara närvarande på alla platser. I stället leddes församlingarna av personer som var utsedda av apostlarna, och dessa personer utsåg i sin tur nya medarbetare och ledare. Det verkar som om man så småningom hade de 4 evangelierna och de flesta av Paulus brev på många platser, men de mest efterfrågade ledarna och lärarna var de som själva hade gått i lära hos någon apostel. I nästa skede, dvs. under 100-talets senare del, vände man sig i första hand till de församlingar som var grundade av apostlar, och det är tydligt att Rom hade en särställning bland dem. Anledningen var att man ansåg tron särskilt bevarad där genom apostlarnas särskilda förböner. Med församlingarna förstås ledarna. Redan före år 100 skriver Clemens av Rom med samma auktoritet, och i samma stil, som Paulus till Korint, och förväntar sig uppenbarligen att bli åtlydd. Senast år 110 skriver Ignatius av Antiokia med apostolisk auktoritet till flera församlingar, men underordnar sig Rom. Vi är långt ifrån att ha något som liknar dagens bibel, och ännu längre ifrån att använda den som vi ser det i dag.
Nästa period gör jag längre: ca 200 - ca 600. Nu fanns det inte längre någon med personliga minnen, men de texter som man läste innefattade ibland nästan de som vi har i NT, om än i allmänhet med något tillägg, och med någon bok borttagen. Mot slutet av 300-talet kände man behovet av att tala om vad man skulle använda i liturgin, och vad som man hänvisade till andra tillfällen. Det hade förekommit listor tidigare, men nu ville man göra det noggrant. En bidragande orsak kan vara uppfinningen av codex, dvs vår moderna blädderbok, som var mycket lättare att hantera än rullar - inte minst därför att rullarna hölls öppna så att man skulle kunna fortsätta på samma ställe vid nästa gudstjänst. Man kom med olika förslag, men hänsköt frågan till Rom för att få en större enhet. De böcker som valdes skulle uppfylla kriterierna att de var skrivna av apostlar eller deras omedelbara medarbetare och att de skulle återspegla den tro som kyrkan lärde. Bibeln var alltså, för dem som bestämde, inte grunden för tron, utan en återspegling av tron. Under 600-talet finner vi de sista avvikande listorna över vilka böcker som skulle vara med. Det är ganska långt ifrån den bibelsyn som ofta möter i dag...
Nästa period, 600-1500, kan karaktäriseras av ett visst lugn. Visst fanns det fortfarande en debatt om vilka böcker som skulle ingå i bibeln, men den fördes endast mellan lärda personer, och fick aldrig något genomslag. Praktiskt sett fanns det biblar i klostren och i de större kyrkorna, men framför allt i de små kyrkorna hade man, dvs. prästen, i första hand en mässbok, en bok med tidegärden och en bok med läsningarna ur bibeln dag för dag. Det var en del av hans utbildning att skriva av, och göra sig sina egna exemplar. För att få en komplett bibel var man oftast tvungen att vända sig till ett kloster eller en stor kyrka, och betala en person som skrev av alltsammans, inklusive papper och bläck, så det var en ganska stor investering. Ur vårt perspektiv fanns nog hela bibeln ändå där, men den var "sönderklippt" så att ett stycke fanns som läsning för en dag, och nästa stycke för en annan. Tolkningsmässigt kan man enkelt säga att bibelns viktigaste uppgift var att vara en del av gudstjänsten, och att den användes som stöd för att uppmana folk att leva ett moraliskt liv och att sätta sitt hopp till Kristus, och det eviga livet. Det folk använde mest var böner, meditationer & andakter och sakramenten.
Ca år 1500 hade de första böckerna kommit ur trycket. Många av dessa var religiösa, och flera av dem var biblar, men upplagorna var små, och de var fortfarande mycket dyra, även om priset sjunkit så pass att alla församlingar kunde skaffa en egen bibel. När reformatorerna myntade "sola scriptura" betydde det mest att de avvisade kyrkans auktoritet och dess traditionella lära som man bevarat från apostlarna, och satte sin egen tolkning främst. I praktiken satt man emellertid fast i gamla tankemönster, så det mesta av vad t.ex. Luther lär är ganska katolskt. Vidare insåg man att tolkningarna gick hur som helst om vem som helst tog sitt stycke och predikade det. Svaret var att man tog de gamla nödvändiga begreppen och omdefinierade dem. Vad menas t.ex. med kyrka? Man försökte också att göra om kanon, dvs. listan över böcker som skulle vara med, och lyckades med att ta bort en del av det grekiska materialet ur GT, medan motsvarande försök med NT mötte för stort motstånd. Fortfarande var det inte tal om att var och en skulle kunna läsa och tolka själv, utan den som motsatte sig den tolkning som var bestämd för den plats som han eller hon bodde på förlorade ofta huvudet. För vanligt folk gällde läsningen i gudstjänsten, prästens predikan, katekesen och psalmboken.
Så skulle det förbli fram till mitten av 1800-talet i Sverige, och ca 100 år tidigare i norra Frankrike, Benelux, England och Amerika. Det var då bibeln blev var mans egendom, och läsarrörelserna uppkom. Fram till dess fanns det alltid en auktoritet som tolkade... Det var också nu som idén om att man genom att läsa bibeln kunde komma förbi kyrkan, och återgå till den rena apostoliska tron fick större spridning. Den hade visserligen funnits på sina håll redan på 1500-talet, men splittringen blev stor redan då, och i längden kunde ingen makthavare tolerera det, så var och en av dem valde en modell som fick bli gällande inom det egna reviret.
Så långt historien. Men vad är den konkreta innebörden av det? Hur har det blivit en sådan självklarhet för många kristna i dag? Vad innebär det för det kristna livet i deras sammanhang?
tisdag 9 november 2010
En reflektion till
Denna gång tänkte jag vända och vrida på en text som många finner samtidigt svår och lätt att tolka. Inledningen till Evangeliet enligt Lukas.
Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.
Vad kan han tänkas mena med att "många sökt att ge en samlad skildring"? Vilka är dessa, och hur har de gjort? Vad innehåller deras skildringar? Vi vet inte, men vi antar att åtminstone Markus var före, men fanns det fler?
"Så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare". Det förefaller alltså vara folk som försökt att sammanfatta och sprida vidare det som apostlarna berättat. Det verkar ju inte otroligt. Det glada budskapet spreds mycket fortare än vad endast apostlarna hade klarat av. Samtidigt står det klart att de centrala figurerna är "dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare", dvs. apostlarna. Det är deras förkunnelse som sprids, och nu har Lukas tagit sig an uppgiften att dra sitt strå till stacken.
Han skriver till Theofilos, som vi inte vet om det är en uppdragsgivare eller finansiär, eller om det är var och en av oss som är "vän till Gud". Ärendet är att läsaren skall "förstå att de upplysningar som du har fått är tillförlitliga. Vad kan menas med det? I antiken betraktade man normalt ett muntligt vittnesmål som mer trovärdigt än en skriven text. Varför skulle denna text vara mer trovärdig än om författaren själv skulle åka över och intyga det riktiga? Vi vet inte, men det kan ha med ett redan upparbetat förtroende att göra.
"efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det" Han har alltså gjort efterforskningar. Vi kan utgå ifrån att han talat med så många söm möjligt. Sannolikt med de flesta av apostlarna, med Maria, liksom med andra som varit med från början. Men hur kommer det sig då att han har det mesta av historier kring Jesus gemensamt med Markus? Litet kring Jesu barndom kan han ha fått ifrån Maria, men varför verkar det som om han lånar resten? Vad är det för undersökning han gjort egentligen? Har han mest skrivit av, och bara lagt berättelserna litet tillrätta - dels i någon ordning, och dels genom att slipa bort humöret hos Jesus och Petrus, samt att lägga till förklaringar av judiska seder och bruk? Vad för värde har det egentligen? Hur skall det kunna övertyga Theofilos? Läser man resten av evangeliet hittar man en klassisk antik biografi: en mirakulös födelse (gärna med en gudomlig härstamning), ett liv fyllt av segrar eller visdom och en ärofylld död - i detta fall uppståndelse. Var det det som behövdes? En uppställning som var välbekant? Är det vad som menas med "i rätt ordning"?
Läser vi både evangeliet och apostlagärningarna finner vi att de båda följer ett bestämt mönster. Vid en första anblick verkar apostlagärningarnas första del handla om Petrus, och den andra delen om Paulus. Men det finns ett mönster till. Evangeliet beskriver Jesu barndom och början av hans verksamhet i Galiléen. I nästa del beger han sig ut bland judarna också i Judéen, för att nå fram till målet i Jerusalem. Huvudpersonen är självklart Jesus, och det handlar om att föra ut budskapet till Judarna. I apostlagärningarna ser vi samma mönster, det börjar med kyrkans födelse i Jerusalem, och bland judarna, och berättelsen tar sig stegvis ut i världen, med målet i Rom. Det är den Helige Ande som är huvudpersonen. Rom är symbolen för att nå till världens centrum, och därmed ut i hela världen, liksom Jerusalem är judarnas centrum, varifrån man når alla judar.
"Rätt ordning" är alltså inte med nödvändighet tidsordning, utan en pedagogisk ordning, som visar oss hur Gud når fram till oss alla. Ibland måste man se helheten för att kunna se delarna...
Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.
Vad kan han tänkas mena med att "många sökt att ge en samlad skildring"? Vilka är dessa, och hur har de gjort? Vad innehåller deras skildringar? Vi vet inte, men vi antar att åtminstone Markus var före, men fanns det fler?
"Så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare". Det förefaller alltså vara folk som försökt att sammanfatta och sprida vidare det som apostlarna berättat. Det verkar ju inte otroligt. Det glada budskapet spreds mycket fortare än vad endast apostlarna hade klarat av. Samtidigt står det klart att de centrala figurerna är "dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare", dvs. apostlarna. Det är deras förkunnelse som sprids, och nu har Lukas tagit sig an uppgiften att dra sitt strå till stacken.
Han skriver till Theofilos, som vi inte vet om det är en uppdragsgivare eller finansiär, eller om det är var och en av oss som är "vän till Gud". Ärendet är att läsaren skall "förstå att de upplysningar som du har fått är tillförlitliga. Vad kan menas med det? I antiken betraktade man normalt ett muntligt vittnesmål som mer trovärdigt än en skriven text. Varför skulle denna text vara mer trovärdig än om författaren själv skulle åka över och intyga det riktiga? Vi vet inte, men det kan ha med ett redan upparbetat förtroende att göra.
"efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det" Han har alltså gjort efterforskningar. Vi kan utgå ifrån att han talat med så många söm möjligt. Sannolikt med de flesta av apostlarna, med Maria, liksom med andra som varit med från början. Men hur kommer det sig då att han har det mesta av historier kring Jesus gemensamt med Markus? Litet kring Jesu barndom kan han ha fått ifrån Maria, men varför verkar det som om han lånar resten? Vad är det för undersökning han gjort egentligen? Har han mest skrivit av, och bara lagt berättelserna litet tillrätta - dels i någon ordning, och dels genom att slipa bort humöret hos Jesus och Petrus, samt att lägga till förklaringar av judiska seder och bruk? Vad för värde har det egentligen? Hur skall det kunna övertyga Theofilos? Läser man resten av evangeliet hittar man en klassisk antik biografi: en mirakulös födelse (gärna med en gudomlig härstamning), ett liv fyllt av segrar eller visdom och en ärofylld död - i detta fall uppståndelse. Var det det som behövdes? En uppställning som var välbekant? Är det vad som menas med "i rätt ordning"?
Läser vi både evangeliet och apostlagärningarna finner vi att de båda följer ett bestämt mönster. Vid en första anblick verkar apostlagärningarnas första del handla om Petrus, och den andra delen om Paulus. Men det finns ett mönster till. Evangeliet beskriver Jesu barndom och början av hans verksamhet i Galiléen. I nästa del beger han sig ut bland judarna också i Judéen, för att nå fram till målet i Jerusalem. Huvudpersonen är självklart Jesus, och det handlar om att föra ut budskapet till Judarna. I apostlagärningarna ser vi samma mönster, det börjar med kyrkans födelse i Jerusalem, och bland judarna, och berättelsen tar sig stegvis ut i världen, med målet i Rom. Det är den Helige Ande som är huvudpersonen. Rom är symbolen för att nå till världens centrum, och därmed ut i hela världen, liksom Jerusalem är judarnas centrum, varifrån man når alla judar.
"Rätt ordning" är alltså inte med nödvändighet tidsordning, utan en pedagogisk ordning, som visar oss hur Gud når fram till oss alla. Ibland måste man se helheten för att kunna se delarna...
tisdag 2 november 2010
Bibelreflektion
Jag tänkte titta på några bibelställen, och se om det finns saker i dem som kanske inte framgår alldeles omedelbart. Först ut är inledningen till Lukas 19; verserna 1-10.
Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: "Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem."
Sedan är det uppenbart att han var angelägen om att åtminstone få se Jesus. Han tog med glädje emot honom i sitt hem. Att äta tillsammans var ett mycket starkt tecken på gemenskap.
Vi ser också att Jesu ord om räddning kommer först efter att han lovat att göra bot, och försöka att ställa saker till rätta.
Till slut kan vi notera att han klättrade upp i ett träd för att kunna möta Jesus. Här finns kanske en poäng för oss. Kanske vi behöver göra något liknande i någon mening. Kanske är trädet för oss i så fall korsets trä...
Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: "Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem."
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: "Han har tagit in hos en syndare." Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt." Jesus sade till honom: "I dag har räddningen nått detta hus - han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det."
En första observation är Jesu slutord. De säger två saker. Dels att synderna är förlåtna (räddningen har kommit), och dels att Jesu uppdrag inte är att rädda de redan rättfärdiga, utan för syndare. Det temat finns också på annat håll...
Nästa observation är att han ansågs vara syndare. Det säger inte att de andra ansåg sig vara syndfria, utan att han genom att ta anställning hos, och därmed umgås med, hedningar bröt gemenskapen med folket. Det var alltså en av de värsta synderna: att bryta gemenskapen.Sedan är det uppenbart att han var angelägen om att åtminstone få se Jesus. Han tog med glädje emot honom i sitt hem. Att äta tillsammans var ett mycket starkt tecken på gemenskap.
Vi ser också att Jesu ord om räddning kommer först efter att han lovat att göra bot, och försöka att ställa saker till rätta.
Till slut kan vi notera att han klättrade upp i ett träd för att kunna möta Jesus. Här finns kanske en poäng för oss. Kanske vi behöver göra något liknande i någon mening. Kanske är trädet för oss i så fall korsets trä...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)