lördag 3 april 2010

Gästblogg :Sista delen (del 5)

I denna avslutande artikel skall jag försöka att belysa litet av de grundläggande tankemönstren som gör det svårt för katoliker och protestanter att förstå varandra. För att göra det hela någorlunda hanterligt begränsar jag mig på den katolska sidan till den romerska kyrkans hållningar, medan jag på den protestantiska sidan gör ett urval av uppfattningar, vilket inte ger någon rättvisa åt något enskilt samfund, eller trosinriktning. Förhoppningen är att det hela inte bara skall mynna ut i kritik och pessimism, utan i en litet större förståelse, och därmed en bättre grund för en verklig respekt.

I den första artikeln tog jag upp ”sola Scriptura”, som är en stötesten. Mot detta ställer katolikerna upp traditionen (tradera = ge vidare), dvs. det vi fått ”ärva” ifrån apostlarna. Hos de flesta är inställningarna djupt känslomässigt grundade, så man kommer sannolikt inte någon vart med argument. De ena sidan talar om att den andra förvanskar budskapet, medan den andra säger att bibeln bara är en del, om än viktig sådan. Här skymtar ett par av de djupare tankefigurerna. En är tanken från renässansen, att det finns något forntida ideal, som förfallit, och som skall återupprättas. Mot detta står en tanke på förvaltande, och ständigt förnyande, kontinuitet. En annan är att protestanter tenderar att säga ”antingen eller”, medan katoliker tenderar att säga ”både och”. En tredje är synen på vad kyrkan är, där protestanter tenderar att betona att det är en samling människor, medan katoliker tenderar att betona att det är Kristi mystiska kropp, dvs. att han lever och verkar i den och genom den i dag.

I den andra artikeln tog jag upp helgonen. En avgörande fråga gäller om vi har en enskild gudsrelation, eller om den är kollektiv, dvs. om kyrkan är ett Guds instrument, och vi är delar i hans folk. Åter kommer protestanter att tendera till ”antingen eller”, och att oftast luta mot en individualistisk hållning, medan katoliker säger ”både och”. En annan viktig tankefigur är om vi lever i gemenskap med dem som gått före oss, eller inte. Katoliker talar om den stridande eller kämpande kyrkan, och den segrande kyrkan. Protestanter tenderar att säga att den jordiska döden är en skiljelinje som endast Gud kan överträda. En annan viktig tankefigur är om helgonen skymmer Gud, eller om Gud verkar genom dem, och samverkar med dem. En stödtanke handlar om att alla är lika inför Gud, där protestanter betonar detta, medan katoliker menar att det är sant så till vida att vi alla ställs inför frågan hur vi svarar på vår kallelse – Guds rop efter oss, men att det inte strider mot att vi fått olika gåvor och uppdrag, varav en del är större och svårare, varför de kräver ett än mer intimt samarbete och förening med Gud.

I den tredje artikeln
tog jag upp sakramenten. Katoliker menar att det är igenom dem vi har gemenskap med Gud redan här och nu, medan protestanter menar att de huvudsakligen skymmer det viktigaste – ordet, och att vi har gemenskap med Gud genom bön, och genom att läsa bibeln (vilket katoliker håller med om). Åter ett ”antingen eller” respektive ”både och”. Åter en fråga om hur Gud är närvarande…

I den fjärde artikeln tog jag upp de särskilda kallelserna och kyrkan. Katoliker menar att de människor som lever dessa särskilda kallelser på var sitt sätt bygger upp kyrkan, Kristi kropp, och därigenom deltar i Guds skapande akt av kärlek (Johannesprologen: ”genom vilken allt har blivit till…”). Protestanter tenderar till en mer individualistisk hållning, där det är den enskildes sak att svara på Guds tilltal, men att en samverkan mellan människor är naturlig och nödvändig. Åter i grunden en fråga om himmelriket är redan här och nu, eller om det är något som kommer först senare. Åter en fråga om kyrkans egentliga natur.

En tanke som också återkommer i litet olika skepnader är den om vi står inför Gud / domaren, eller om vi är förenade med honom. Det katolska svaret är ”både och” – det är klart att vi måste svara för våra gärningar, men vi förenar oss med Kristus i lidandet, i kampen för själarnas frälsning, i kampen mot det onda – det är därigenom vi också får del i segern. Det protestantiska svaret tenderar att vara ”antingen eller”, dvs. att vi antingen står inför Gud / domaren, eller att vi blivit renade i Kristi blod, dvs. att han redan fixat allt åt oss.

Jag tror alltså att det finns en mycket djup fråga om Guds natur, hur han visar sig för oss, hur han verkar bland oss, hur han talar till oss, och vad vårt svar konkret innebär. Det kan förefalla som om skillnaderna är omöjliga att överbrygga. Samtidigt finns det en anledning till hopp. Den helige ande verkar bland både katoliker och protestanter. Den yttersta domen kommer inte att fällas på grundval av våra bilder och föreställningar, utan efter i vilken utsträckning vi sagt ja till Guds nåd, och fullgjort hans vilja. Den största faran ligger inte i att vi misstar oss och gör fel, utan i att vi rättfärdigar våra misstag. Den kanske också ligger i att vi dömer varandra. I stället för att fråga hur den andre möter Gud, och hur Gud visar sig genom honom / henne, hittar vi goda argument för att kritisera den andre. I stället för att vara öppen för det goda hos den andre finner vi skäl att varna för honom eller henne.

Det finns en hel del i vår tid, och i vårt land, som tyder på att människor i båda lägren vill se förbi det som skiljer, och ta tillvara det som förenar, och att lära av varandra. Det är inte riskfritt att sopa saker under mattan, men i en respektfull dialog kan man förstå varandra, och se värden i varandras synsätt. Tyvärr finns det också de som drar åt andra håll. Alla mänskliga svagheter finns representerade i alla kyrkor och samfund, och många gånger på ett iögonfallande sätt. Det är också många som inte finner kyrkan relevant i dagens samhälle, och många som tycker att den över huvud taget inte borde ha någon plats där. Det är ingenting nytt. Redan i Paulus brev framskymtar debatter om man anser att den ene eller den andre aposteln har rätt, och innan det första århundradet var slut hade biskopar förklarat varandra för heretiker, och tagit avstånd ifrån varandras läror och exkommunicerat varandras församlingar. När Paulus var i Aten fick han underhålla med en debatt, som sannolikt avlöstes av nästa debatt på nästa tema. Förföljelser förekom också… Det är inte heller svårt att hitta paralleller i den judiska historien – nordriket mot sydriket, judar mot samarier, fariséer mot sadducéer osv.

Stefan Herczfeldt.

4 kommentarer:

  1. jahapp, ja, bra, ja....Kristus är uppstånden, i vilket fall! Glad Påskoktav önskar jag Stefan och Sleepaz och Johanna!

    SvaraRadera
  2. Stefn Herczfeld4 apr. 2010 15:45:00

    Χριστός ανέστη εκ νεκρών, θανάτω θάνατον πατήσας, και τοις εν τοις μνήμασι ζωήν χαρισάμενος.

    (Christos Anesti ek nekron, thanato thanaton patisas, kai tis en tis mnimasi zoin harisamenos.)

    English:
    Christ is risen from the dead, trampling down death by death, and to those in the tombs, granting life.

    Kvinnorna insåg redan denna morgon vad som skett. Petrus & grabbarna behövde de 40 dagarna (40=fullbordan) till himmelsfärden för att börja förstå...

    Glad Påsk!

    SvaraRadera
  3. Det är mycket tankvärda inlägg du skrivit Stefan, jag hoppas att många läser och begrundar det du skrivit..

    SvaraRadera