Gästblogg: Katolik vs protestant (Del 1)

Varför går diskussionerna snett mellan protestanter och katoliker? Jag skall försöka att reda ut litat av vad man menar, och varför man inte förstår varandra. Jag tror inte att det hela är så enkelt som ett litet missförstånd, om än med gigantiska konsekvenser. Det finns också tillräckligt många som har undersökt vad som ”egentligen” hände under 1500- och 1600-talen. Det jag skall försöka att ta reda på är vad man menar på ett litet djupare plan, och jag skall också antyda var man mest har olika infallsvinklar, respektive var klyftorna verkligen är djupa. Det finns naturligtvis kulturella och psykologiska aspekter på det hela, och det vore dumt att helt bortse ifrån det, eller att förneka det, men jag lämnar det ändå litet åt sidan i detta sammanhang.

Den första punkten gäller naturligtvis ”sola scriptura”, och de följande gäller, lika naturligt Maria och helgonen, sakramenten och kyrkans auktoritet. Jag skall snabbt gå igenom bakgrund och argument för respektive ståndpunkt, dock utan att gå riktigt till botten med alla möjligheter och problem. De protestantiska ståndpunkterna kommer jag att variera en smula, eftersom det skulle bli alltför omfattande att gå igenom alla debatter och spänningar som förekommer inom och mellan olika kyrkor och samfund, tillsammans med de skilda ståndpunkter och förhållningssätt som företräds av enskilda kristna. Jag kommer att vara lika ofullständig på den katolska sidan, där jag mestadels förbigår skillnader och strider inom kyrkan, mellan väst och olika ortodoxa eller orientaliska kyrkor, och olika åsikter som torgförs av enskilda klerker eller lekmän. Jag förbigår också att olika formuleringar kan haft skilda innebörder, och alltså uppfattats på olika sätt, i sina respektive historiska och kulturella sammanhang.

Litet om bakgrunden till, och den ursprungliga innebörden av, ”sola scriptura” kan kanske vara bra att påminna sig. Enligt Calvin och Luther är det ett av fem ”sola”. Dessa är:

1. Sola scriptura – endast skriften
2. Sola gratia – endast genom nåd
3. Sola fide – endast genom tro
4. Solos Christus – endast genom Kristus
5. Soli Deo gloria – endast Gud tillhör äran

Nr 2-5 har gott stöd i bibeln, inte minst genom Paulus skrifter, men de måste ändå ges en konkret innebörd för att inte bi motsägelsefulla. Vid reformationen var det inte innehållet som var kontroversiellt, utan vad det utelämnade. Senare har det kommit att tolkas på litet olika sätt, varav en del, som syns och hörs mycket, ger det hela en exklusiv, och uteslutande, innebörd. Till exempel brukar 3 tolkas som att vi inte behöver några goda gärningar, och detta trots att Paulus skriver och ber någon att visa sin tro utan gärningar. 4 kan tolkas som att kyrkan inte behövs, trots att Paulus skriver att kyrkan är Kristi kropp, osv. Jag ger mig inte längre in i polemik, utan konstaterar att det hela kan få en vettig innebörd om man anstränger sig, men att det tenderar att bli ganska tokigt om man använder det som grund för negativa ställningstaganden. De bibliska och tidigkyrkliga argumenten för ”sola scriptura”, som jag har sett, består i stort sett i att bibeltexter emellanåt refererar till andra bibeltexter, eller återger någon (t.ex. Jesus) som gör det, och att man bland de tidiga kristna argumenterade med texter som ingår i vår bibel, och emellanåt ansåg dessa mer auktoritativa än annat material.

Sola scriptura är än mer problematiskt, men innan jag berör det vill jag återge vad Luther och Calvin menade. De sade att det finns minst 4 saker som detta innebär och grundar sig på:

1. Skriftens nödvändighet
2. Skriftens auktoritet
3. Skriftens tillräcklighet
4. Skriftens klarhet

1 och 2 är ganska okontroversiella, medan 3 och 4 är betydligt mer svårhanterliga. 3 kan t.ex. tolkas som en munkavle på Gud, och 4 kan man undra över när man betänker hur många tolkningsvarianter som presenterats hittills. Ytterliggare problem tillstöter när man inte är överens om vilka böcker som är bibliska, och vem som har bestämt att det skall vara just de böckerna, med vilken auktoritet, och i just den versionen. 4 behövs emellertid för att förkasta kyrkans auktoritet. Om bibeln inte är klar och självförklarande finns det ju någon tolkning som är bättre än andra, och då blir frågan vilken och varför. Lösningen brukar vara att var och en, enskilt eller i grupp, läser under den helige andes ledning. Frågan skulle kunna ställas om det hela har stöd i bibeln, men det blir en inom-protestantisk diskussion.

Även om nu innebörden av begreppet är något oklar, ligger det (i egen tolkning) för många protestanter så nära en självklar sanning som man kan komma. Man kan t.ex. få höra att varje kristen kyrka måste grunda sig på bibeln. Utifrån en sådan förståelse ser man ganska naturligt på katolska kyrkan som en stor koloss, som visserligen har bibeln, men med en lång rad av tillägg och avvikelser, och på en lång rad områden sina bestämda tolkningar, vilka kan avvisas med för ändamålet lämpliga urval av skriftställen.

Om nu protestanter ser på den katolska kyrkan som en samling kristna som kommit på avvägar genom olika tillägg eller avvikelser, så ser ofta katoliker på motsvarande sätt på protestanter. Dels är det förhållandevis lätt att se att nästan alla protestantiska läror bygger på en selektiv bibelläsning, dvs. någon form av tolkning och prioritering som är beroende av tidsanda och kultur, och kanske även av personen som står för den. Man anser ofta att protestanter mer låter sig ledas av den heliga tidsandan än av den Helige Ande. Men framför allt ser man att den protestantiska kritiken totalt missar sitt mål.

Ur katolsk synvinkel ser det i stället ut ungefär så här. Det hela handlar om tro, och om gemenskap med Gud. Vi får bli lemmar i Kristi kropp, Gud kommer oss till mötes på alla sätt som är möjliga, inte minst genom sakramenten, där vi blir rentvådda från våra synder och får förenas med Kristi Kropp och Blod. Dessutom talar Gud till oss genom hela skapelsen, men särskilt genom kyrkan, och alldeles speciellt genom prästerna när de firar sakramenten. Han gav apostlarna ett särskilt uppdrag, som förs vidare och fullföljs genom biskoparna. Dessutom får vi höra hans röst och lyssna till hans ord när vi läser ur bibeln. Gud kommer oss till mötes i det stora, liksom i det lilla, och framför allt i våra hjärtan. Han vill förena sig med oss, och oss med sig. Det viktiga är tron – att leva i gemenskap med Gud, vilket man gör i sitt dagliga liv, i församlingen, i den privata bönen, i liturgin, genom att lyssna till Guds ord och reflektera över det samt, alldeles särskilt, i sakramenten. Ur detta tar protestanterna endast bibeln, ”sola scriptura”, och gärna gör tolkningsfrågor till ett huvudtema. Ur katolsk synvinkel framstår ofta protestanters bön som ”privat” till skillnad från liturgin, då vi som Kristi kropp fullgör hans uppdrag (mässa av missio[n]), förenar oss med honom och frambär det rena och fullkomliga offret inför Fadern. Det är absolut inget fel med privat bön, men är det tillräckligt?

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att protestanter ser att katoliker gör många tillägg och avvikelser, medan katoliker anser att protestanter missar det mesta i gemenskapen med Gud, och endast tar hans ord, med vilket de gör vad som helst – många gånger ”bevisar” de att något är rätt eller fel, påbjudet eller förbjudet. Det är inte konstigt att det blir svårt att förstå varandra.

Jag kommer i några kommande artiklar att försöka belysa vad skillnaderna i tankemönster får för konsekvenser, och var de dyker upp. Nästa artikel kommer att handla om helgonen, utom Maria. Eftersom hon är så väldigt speciell, och hennes roll och betydelse inte kan överskattas hänvisar jag i stället till en tidigare artikel. Den därefter följande artikeln kommer att handla om kyrkan och sakramenten, varefter jag tar upp frågan om kyrkan och de särskilda kallelserna, och till sist avsluta med en kulturell och filosofisk reflektion, där det hela kommer att sammanfattas.

Stefan Herczfeld