Kyrkan och sakramenten är ett område som givit upphov till mycket oförståelse mellan katoliker och protestanter. Det finns många skäl till det. Jag börjar åter med att ge en förklaring av vad katoliker anser att sakramenten är, för att fortsätta med kritiken, och avsluta med att försöka att peka på var de grundläggande missförstånden uppkommer.
Det är, och har varit, något flytande vad sakramenten innebär, och vilka de är. På ett ganska tidigt stadium kom man fram till att de skulle vara sju, men man var inte överens om vilka. De katolska och ortodoxa kyrkorna är överens om en gemensam lista, och de flesta orientaliska kyrkor har anslutit sig till den, även om en del av deras formuleringar inte är lika stringenta som andras. De ”officiella” sakramenten är:
1) dopet
2) nattvarden
3) boten eller förlåtelsen
4) konfirmationen
5) äktenskapet
6) de sjukas smörjelse
7) prästvigningen
Den två viktigaste kontroverserna gäller dels om inte dopet och konfirmationen egentligen är samma sakrament, vilket det var från början, och om inte kyrkan i sig är ett sakrament. Den första frågan brukar man besvara med att Jesus lät sig döpas i Jordan och att den helige ande utgöts över apostlarna på pingstdagen, dvs. vid två skilda tillfällen, och att apostlagärningarna ser det som två sakrament. Den andra frågan besvaras med att kyrkan är Kristi kropp och samtidigt Kristi brud, men inte en identifierbar handling.
Den katolska definitionen av ett sakrament är att det är det synliga tecknet på Guds osynliga nåd. Det innebär att vi på något sätt kan veta att det är Gud som handlar i och genom sakramenten. De flesta har en något oklar uppfattning om vad Guds nåd egentligen är, så tills vidare kan vi använda det som ett namn för hans gåvor och hans verkan. Det är något konkret, men i sig osynligt för våra mänskliga ögon. Vi kan t.ex. inte utifrån se om någon är döpt eller inte.
För katolikerna är det centrala dels att Gud verkar i sakramenten, och dels att vi tar emot dem som en förening med Gud, och med en motsvarande förpliktelse. Vi tar emot det, men det blir till förbannelse om vi missbrukar hans nåd.
Om det inte är helt klart på den katolska sidan, så är det än mindre så på den protestantiska. Luther & Calvin lade till att sakramenten måste vara instiftade av Jesus, varvid äktenskapet föll bort. Konfirmationen var den helige andes verk, och Jesus var inte inblandad. Jesu uppmaning till lärjungarna att driva ut demoner och bota sjuka var, enligt reformatorerna, tillfälligt och personligt, och finns med i bibeln för att visa Jesu makt. På samma sätt är det med lärjungarnas kallelse och uppdrag i övrigt. Finns det ett prästämbete så kommer det alla till del genom dopet. Man kan också använda 1 pet 2:5, där det talas om att ni blir ett heligt prästerskap. När det gäller förlåtelsen var det en plåga för framför allt Luther. Han var ständigt rädd att inte bli förlåten, och fastnade till slut för att endast Jesus kan förlåta synder. Det hänger samman med synen på vad kyrkan är, och med prästämbetet, och jag återkommer till det i ett annat sammanhang. I korthet var det emellertid så att Luther var prästvigd, och ansåg sig genom denna vigning göra Jesu tjänst och handla i hans namn, t.ex. när han döpte människor eller när han firade mässan. Vad han var tvungen att ta avstånd ifrån var att ha varit ett Guds redskap, att Gud verkat genom honom. Med någon inlevelse kan man tänka sig att det inte var helt lätt. Kvar finns dopet och nattvarden.
Det vore inte så stort problem om man inte också måste ge det en innebörd. Det första problemet kom med frågan om man kan låta sig döpas flera gånger. En annan fråga är vad nattvarden egentligen är. Är det verkligen Kristi kropp och blod, eller är det bara en påminnelse? Luther hade en ”katolsk” uppfattning, medan Calvin stod på ”andra sidan”. Protestantiska åsikter spänner sedan dess över hela fältet, men de gamla protestantiska kyrkorna kom oftast till en mellanhållning, som sade att förvandlingen skedde genom den enskildes tro när han eller hon tog emot brödet och vinet.
Många moderna protestanter finner hela frågeställningen ointressant. För dem är det endast bibeln som gäller. Dopet är en bekräftelse på ett de upplevt att de tagit emot den helige ande, och nattvarden är ett yttre tecken som man tar upp ibland i församlingen, även om det inte får överflygla lovsång, bibelläsning och predikan. En del går så långt att de ser det hela som något enbart historiskt, dvs. som en teater.
När katolikerna i sakramenten ser själva näringen i det andliga livet, dvs. att Gud kommer till oss, att han utger sig inte bara för oss, utan även till oss, att han i dessa tecken är ständigt närvarande hos oss, att han föder och bär oss på vår pilgrimsvandring, ser de flesta protestanter att man bör vara försiktig och inte låt uppmärksamheten dras bort ifrån bibeln – Guds ord. När katolikerna talar om den fullkomliga gemenskapen hör många protestanter hokus pokus. När protestanter talar om Guds gåvor och hans nåd håller katolikerna med, men undrar varför man måste kombinera det med en pessimistisk hållning, där vi inte är garanterade syndernas förlåtelse och en plats inför Guds tron.
Här ställs alltså frågan än mer på sin spets: är himmelriket öppet eller inte? Är Gud här mitt ibland oss eller inte? Är vi redan här och nu delaktiga i Guds plan och medborgare i hans rike? Hur ser Guds närvaro ibland oss egentligen ut? Hur ser sambandet mellan himmel och jord ut? Djupare kan frågan ställas ur Gudsgemenskapen ser ut, Spridningen bland protestanter är stor: allt ifrån ”jag, fattig syndare hoppas på Guds nåd och barmhärtighet” till ”jag är frälst och har tagit emot den helige ande i dopet”. Katoliker ser det mer som att jag under livet fördjupar gemenskapen med Gud genom mitt liv, genom kyrkan och liturgin, genom sakramenten, för att vid slutet av denna pilgrimsväg nå fram till målet där man fullkomnas och livet förvandlas. Det är inga nödvändiga motsättningar, men radikalt skilda perspektiv.
I nästa artikel kommer jag att borra litet djupare i frågeställningen, och belysa frågor kring kyrkan och de särskilda kallelserna.
Stefan Herczfeld
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar