lördag 14 november 2009

Trons mysterier

Man talar ju ofta om "tron" på Gud. Men vad är tron? Hur kan man börja tro? Varför börjar man helt plötsligt tro? Är kanske tro ett rätt dåligt ord egentligen?
Engelskans "faith" kanske speglar det bättre? Att ha förtröstan till någon, bortom sig själv, någon som känner mig bättre än mig själv?
Jag har en förtröstan, och därför tror jag.
Det låter mer som en rimlig förklaring. Ett barn tar sina första simtag i tron, på att simläraren har lärt barnet att simma. Barnet har en förtröstan på simläraren, och sig själv. Men barnet måste ta steget och göra det, trots att barnet inte vet om det kan simma eller ej. Det sker alltså ett kliv ut i det okända, ett steg av förtröstan, ett steg i mod.
Det är likadant med tron på Gud. Det måste ofta till något som gör att man sträcker sig borton sig själv, man tar det där steget, och man vet inte likt barnet som simmar, om man vågar.

En sida av tron, handlar om en slags inre ensamhet som kommer fram i ljuset.
Även om man har massor med människor omkring sig som jag haft, underbara föräldrar, bra vänner osv. Så kan man ändå känna sig ensam. Det är som om att ingen riktigt känner en på djupet, ens innersta hemliga tankar som man aldrig våga släppa fram, ens rädsla, ens besvikelser.
Tron kan börja om man vågar lyfta fram detta i ljuset. Det infinner sig en känsla av att Gud är den enda som känner mig på djupet. I bönen så blottas detta innersta fram. När ingen annan förstod mig så fanns Gud där.
Det är som att Gud arbetar med det undermedvetna, och visar mig svaren om mig själv. Alla svaren finns redan inom mig.

Ett motargument från många icketroende, kan då vara att man inte alls upplever Gud, utan bara mediterar i ett tillstånd där det undermedvetna uppenbarar sanningar för oss. Jag kan förstå det argumentet.
Dock är Gudsbegreppet en helhet i tillvaron, tron hänger inte enbart på att man i bön får uppenbarelser om sig själv, som kommer fram i ljuset.
Bönen fungerar även i andra syften, som att be för andra. Det är som att det undermedvetna även har förmågan att plocka fram visioner och kan tala in andras liv på ofta klockrent sätt.
Vi kristna kallar detta den "helige andes ledning"
Kristen teologi talar om för oss att vi alla är en kropp (kristi kropp).. Och när en del av kroppen lider , så lider hela kroppen.. Det är som om det finns en "puls" som strömmar igenom den kroppen.. En puls som vårt undermedvetna är knutet till.. En sanning bortom oss själva.
Och jag uppfattar att detta leder mitt liv till en riktning, till ett mål, och syfte.

8 kommentarer:

  1. Intressant post, jag tycker att tron är inget som man presterasr utan man ger sitt medgivande till, man håller för sant, också det medhållandet är en gåva, en nåd.
    Gud jag tror på dig och allt du uppenbarat genom din heliga katolska kyrka, för du är sanningen själv som varken kan bedra eller bli bedragen. Föröka min tro.

    Vi kan alltså slappna av i tron vila i tron som Gud uppenbarat.

    SvaraRadera
  2. Har också funderat en del kring vad tro egentligen är.
    Har väldigt svårt att se att jag skulle gå runt och tro på en massa saker, historier, berättelser, dogmer eller vad det nu kan vara.

    Nej, tillit är nog ett bättre ord, tilltro, förtroende, hopp.

    Vid några få tillfällen har jag upplevt en närvaro... som jag bara måste knäfalla inför. Och minnet av det är såvitt jag kan bedömma för evigt inetsat i mitt hjärta.

    Har fått ett hopp eller kanske snarare en insikt om att verkligheten är större än det vi kan se och ta på.

    Där någonstans hamnar jag.

    Och att det sen blev den katolska kyrkan för mig handlar nog mest om att här upplever jag den största respekten för detta mysterium vi kallar Gud.

    Fred
    Tobias J.

    SvaraRadera
  3. Tack för era svar..

    SvaraRadera
  4. Här har du en bra bloggtext som avhandlar ämnet tro (och lite annat omkring det) på ett ganska så bra och logiskt sätt : http://www.equil.net/?p=719

    SvaraRadera
  5. Intressant post- hur ser du på att tron är en gåva?

    SvaraRadera
  6. Michael..

    Jag gillar inte svenskans ord "tro" som sagt.. Ordet tro missbrukas så mycket i olika kretsar. Framförallt mellan dialoger mellan ateister och troede.. Ordet tro, verkar då handla om att bortse från sitt förnuft för att stå för sin tro på Gud.. Enligt mig är inte "tron" en sådan sak..

    Tron är en förtröstan.
    Så själva gåvan man får, är en förtröstan(faith), som gör jag att jag tror på Gud. Alltså är gåvan inte bara kopplat till tron... Gåvan ligger i bakgrunden till varför jag tro.. Jag tror för att Gud mötte mitt hjärta när jag som mest behövde det. Det gav mig en förtröstan, som leder till att jag blev överbevisad om Guds existens..
    Jag har en förtröstan och leds av herdens röst.

    Detta är guds stora nådefulla gåva. Att han ingjuter sin ande i oss, och talar och leder oss..

    Bless..

    SvaraRadera
  7. Sleepaz:

    "Detta är guds stora nådefulla gåva. Att han ingjuter sin ande i oss, och talar och leder oss.."

    Detta var fint skrevet tycker jag.

    Gud välsigna dig Sleepaz.

    Här är ett youtube klipp som handlar om Augustinus brottningskamp mot lusten- men tror den även kan appliceras på andra områden- ta gärna en titt: http://www.youtube.com/watch?v=hZgk_Q8wc2k

    SvaraRadera
  8. Tack Michael..

    Jesus talar ju en hel del liknelser om detta med tron, oh Guds rike i oss.

    Han talar om för oss, att det är som ett litet senaps frö, som han planterar i vårt hjärta. Detta frö ger en flerfaldig skörd om det växer till sig.. Han talar om för oss det kan bli så att det inte börjar växa, om marken är för hård. Eller så kan det växa vilda frön omkring det som tar fröets plats osv..

    Jag gillar en liknelse som jag läste i en bok..

    Där får vårt hjärta stå för bilden som ett växthus.. Herren planterar ett dyrbart frö i detta växthus, ett frö som är så dyrbart att man inte ens kan köpa hela världen för det.
    När vi fått vårt frö.. Måste vi ta hand om det. Vi måste sköta det, ge det näring och skydda det. Det kan också komma in vilda växter i vårt växthus, som inte skall vara där. Vi måste därför välja vad det är vi släpper i vårt växthus.. Dörren till växthuset är Jesus.. Allt som kommer in i växthuset måste passera genom honom.. Men vi måste själva välja vad vi låter passera. Vi måste sköta om vårt dyrbara frö..
    Vi väljer vad vi matar oss med, Guds ord, bön, och kärleken får vårt frö att växa till sig och ge frukt.. Och vad som får det att slockna vet vi alla.. Det är den ondes frön..

    En annan liknelse han ger med trons gåva. Är talenterna. Där vi var och en får en talent efter vår förmåga. Vi kan välja vad vi vill göra med den gåvan. En grävde ner den, andra fick den att växa.
    Men återigen, så måste vi förvalta gåvan vi fått.. Att gräva ner den kanske är enklare för oss.. Men att få den att växa, kräver ett steg i tro och mod..

    SvaraRadera