Trons mysterier

Man talar ju ofta om "tron" på Gud. Men vad är tron? Hur kan man börja tro? Varför börjar man helt plötsligt tro? Är kanske tro ett rätt dåligt ord egentligen?
Engelskans "faith" kanske speglar det bättre? Att ha förtröstan till någon, bortom sig själv, någon som känner mig bättre än mig själv?
Jag har en förtröstan, och därför tror jag.
Det låter mer som en rimlig förklaring. Ett barn tar sina första simtag i tron, på att simläraren har lärt barnet att simma. Barnet har en förtröstan på simläraren, och sig själv. Men barnet måste ta steget och göra det, trots att barnet inte vet om det kan simma eller ej. Det sker alltså ett kliv ut i det okända, ett steg av förtröstan, ett steg i mod.
Det är likadant med tron på Gud. Det måste ofta till något som gör att man sträcker sig borton sig själv, man tar det där steget, och man vet inte likt barnet som simmar, om man vågar.

En sida av tron, handlar om en slags inre ensamhet som kommer fram i ljuset.
Även om man har massor med människor omkring sig som jag haft, underbara föräldrar, bra vänner osv. Så kan man ändå känna sig ensam. Det är som om att ingen riktigt känner en på djupet, ens innersta hemliga tankar som man aldrig våga släppa fram, ens rädsla, ens besvikelser.
Tron kan börja om man vågar lyfta fram detta i ljuset. Det infinner sig en känsla av att Gud är den enda som känner mig på djupet. I bönen så blottas detta innersta fram. När ingen annan förstod mig så fanns Gud där.
Det är som att Gud arbetar med det undermedvetna, och visar mig svaren om mig själv. Alla svaren finns redan inom mig.

Ett motargument från många icketroende, kan då vara att man inte alls upplever Gud, utan bara mediterar i ett tillstånd där det undermedvetna uppenbarar sanningar för oss. Jag kan förstå det argumentet.
Dock är Gudsbegreppet en helhet i tillvaron, tron hänger inte enbart på att man i bön får uppenbarelser om sig själv, som kommer fram i ljuset.
Bönen fungerar även i andra syften, som att be för andra. Det är som att det undermedvetna även har förmågan att plocka fram visioner och kan tala in andras liv på ofta klockrent sätt.
Vi kristna kallar detta den "helige andes ledning"
Kristen teologi talar om för oss att vi alla är en kropp (kristi kropp).. Och när en del av kroppen lider , så lider hela kroppen.. Det är som om det finns en "puls" som strömmar igenom den kroppen.. En puls som vårt undermedvetna är knutet till.. En sanning bortom oss själva.
Och jag uppfattar att detta leder mitt liv till en riktning, till ett mål, och syfte.