Varför religion?

Den frågan ställdes på flashback i en tråd. Det är en intressant frågeställning. Varför behöver människor religionen? Räcker det inte bara att ha det bra och acceptera läget som det är?

Religion ger människor hopp, tröst på ett sätt som inte det sekulära samhället kan erbjuda. När allt stormar kring människan då gäller det ibland att ha en fast punkt att kunna relatera till. Gudsbegreppet erbjuder en sådan evig syn på alltet.
Ibland händer det obegripliga saker i vårt samhälle, tragiska olyckor där barn är i blandande osv. Vi såg det senaste när Engla blev mördad, och där människor som normalt sett inte är troende, trots allt och samlades i kyrkan. Människor behöver den stillheten, friden när något sådant händer. En tröst.
Religionen erbjuder människor stillhet och ro, meditation, bön. Dagens sekulära samhälle bli allt mer materiellt fixerat, religionen står ofta som en motpol till detta. Den filosofiskt lagda människan finner ofta religionens metafysiska svar som attraherande, tusentals år av samlad vishet skall icke föraktas. Människan söker existentiella svar på varför hon finns. Hon undrar vem hon är, och varför hon vet om sin existens. Vi kan använda vetenskap för att utforska vårt universum.Det vi finner med vetenskapen ter sig inte ologiskt.Vi har kommit på metoder som verkar vara i symbios med universums lagar. Vetenskap är samlad kunskap kring saker som upprepar sig i naturen/universum och därför uppvisar en lagbundenhet. Och vi finner detta logiskt.
Att vi överhuvudtaget kan använda oss av vetenskapen och finna en logik i detta, kräver såklart ett djupt metafysiskt tänkesätt, och är i sig en fråga.
Varför fungerar vetenskapen tex?. Dessa frågeställningar gör att människor att tyr sig till religiösa tankebanor.

Sen så har jag en annan aspekt också som kanske inte är något bevis eller så, utan bara lite tankegångar kring hur man kan upptäcka sanningar om sig själv. Jag anser ju att det är genom sig själv man finner Gud och att Gud talar till människan genom henne. Jag upplever en slags inre konflikt med mig själv. Det finns en sida hos mig som verkar vilja göra rätt för mig, som liksom manar mig till bra saker. Sen finns den en annan sidan hos mig som vill gå en helt annan väg. En väg som ofta står i motsättning till den "bra sidan".
Det är så att säga mitt samvete som vill mitt eget bästa. Nästan varje val man gör i livet står inför dessa motsättningar. Skall jag exempelvis betala tillbaka min skuld till min vän, eller skall jag gå ut i spendera pengarna på mig själv? Jag blir lika besviken varje gång jag väljer den enkla vägen. Det är precis som om det fanns något utöver mig själv som manar gott för mig, som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. En sorts god kraft som vill mig väl, trots att jag inte ens vill välja den vägen.Jag har i dessa konflikter insett att det verkligen "ÄR" en kraft bortom mig, som vill mig väl. Som aldrig slutar att mana mig till goda val i livet.När allt var som mörkast, och jag helt gav upp hoppet till att av egen kraft leva upp till min egen standard. Ja då blev jag buren av denna kraft. Helt plötsligt såg jag ett ljus, en kärlekskraft som mötte mig. Detta gav mig hopp.Att helt hänge sig, och lita på att det finns en kraft som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Det är en styrka för mig i mitt liv.. Jag sätter min tilltro till denna goda röst som manar mig väl.. I bönen så lär jag mig mer om mig själv, jag speglar mig i denna goda kraft, och då finner jag mitt sanna jag..
"Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig." (Joh 10:27)
Detta ger mig hopp och förtröstan i mitt liv.