fredag 2 januari 2009

Lida

Det är först när jag lider som jag inser mitt behov av Gud. Det är först när jag fått smaka på det sura och bittra lidandet som jag kan känna sympati med andra som lider på djupet. Det kallas ju inte "medlidande" för intet. Att lida med dem som lider.
Detta innebär inte att man måste lida för att ens kunna uppleva Gud, missförstå mig inte här. Det innebär heller inte att man trånar mot lidandet.
Jag kan aldrig själv utsätta mig för lidande i form av självplågeri för att nå Gud, lidandet kan inte fejkas. Det går heller aldrig att förutspå när det kommer att inträffa oss.
Men när vi i stunder lider och upplever sorg osv så blir allt det matriella och ytliga så löjligt ointressant, hela världen raserar för oss när vi upplever sorgen, lidandet osv.
Men så fort jag slutar lida och livet blir sig självt igen så minskar stegvis mitt behov av Gud. Jag faller även tillbaka till min forna kärlek till det matriella, oftast utan att ens märka det. Jag blir bekväm av mig, börjar ta saker för givet.
Det ligger i den mänskliga naturen att göra så. Och så länge det finns en chans för mig att välja bort Gud, då kan jag aldrig helt fullt ut säga att lidandet är av ondo. Allt som leder människor tillbaka till Gud kan aldrig vara av ondo. Hur mycket vi än lider så är Gud större. Jag kan inte påstå att jag har förstått innebörden och djupet av detta. Men det kankske kommer senare :)

Jag tror inte att Gud vill att vi skall lida, jag tror heller inte att Gud ser till så att vi lider. Men jag tror att Gud vill möta oss i lidandet, det är lidandet han visar sin förståelse som bäst för oss.
Och varför tar inte Gud bort lidandet helt kan man fråga sig?
Ja ett enkelt svar är att i lidandet kan vilken människa som helst vända sig till Gud. Gud visade oss genom Jesus att han förstår oss när vi lider.

"Guds son led intill döden, icke för att människor skull slippa lida utan för att deras lidanden skulle vara lika hans"
George MacDonald

8 kommentarer:

  1. "..jag tror att Gud vill möta oss i lidandet, det är lidandet han visar sin förståelse som bäst för oss."

    Det är en av de svåraste frågorna..

    En fråga jag ibland undviker.. för jag har inga bra svar..

    Det är väl inte bara Gd som förstår oss i lidandet.. men där kan vi även förstå Gud..

    Ja.. Han är med oss..

    Jag hörde en diskussion med Fredrik Lindström och någon religionshistoriker( minns inte vem)..

    De beklagade sig över kristendomen och hur vi "ältar lidandet"..

    De ville ha en religion för de starka.. de som inte lider..

    Kanske har de en poäng..

    Men..

    .. det borde vara uppenbart att de starkas plikt är att vara starka för de svaga.. och hjälpa de som lider..

    Men det kanske bara är kristet trams..


    Tack för ett lugnande inlägg..

    SvaraRadera
  2. Det är ingen lätt fråga detta med lidandet.
    Fast tänk en värld där inget lidande finns.
    Kan en sådan värld finnas? Att skapa en individ med en fri vilja, innebär väl ett slags lidande i sig själv när individen vill gå sin egen väg, (den inre splittringen) Jag tror även att dem första människorna led på sitt sätt, annars hade man ju inte gjord emot det som Gud sade.
    Är inte lidandet det som gör oss till dem vi är?

    SvaraRadera
  3. Jag kan inte komma med några djupa filosofiska svar på lidandets gåta. Jag vet bara att sedan Jesus lidit på Korset är inget lidande meningslöst. Vi uppfyller det som fattas i Kristi lidande, säger Paulus. Vad det egentligen betyder begriper jag inte. Hur kan något fattas i Kristi lidande? Men av erfarenhet vet jag att lidande, och (ångrad) synd (för synd är lidande), kan föra oss närmare Gud. Det kan också göra att vi stänger våra ögon för Honom, men Han gör allt för att vi ska öppna dem igen. Jag tror Han lider när vi vänder Honom ryggen för Han längtar efter vår kärlek. Vår Herre är stor och barmhärtig och Hans godhet är svår att begripa. För att friköpa syndaren offrar Han Sonen! Och sedan lägger Han Sonen i våra händer så att vi kan äta Honom och bli mätta! Obegripliga kärleksmysterium, o Du min Gud...

    SvaraRadera
  4. Tejja. Vackert skrivet.

    SvaraRadera
  5. Lidandet är oundvikligt för var och en som lever. Jag har lidit utan Gud, under den tid då jag ännu inte mött Honom, men också med Gud. Skillnaden är omöjlig att beskriva, större än något man kan uttrycka. Det som vissa kallar att "älta" lidandet är i själva verket att bearbeta något som alltid måste komma någon gång i livet. Att söka sig till Gud i lidandet är att förminska plågan genom Hans kärlek.

    SvaraRadera
  6. Välkommen hit..

    Jag håller med dig.. Man utstår lidande på ett annat plan med Gud som hjälpt. Smärtan kanske inte bli mindre. Men att veta att vår mästare lider med oss är en trygghet. Han led för oss.

    SvaraRadera
  7. Kommer att tänka på Richard Swinburnes viktiga bok Providence and the Problem of Evil, där tanken att lidandet i flera av dess former är ett gott.

    Men samtidigt går det inte att se detta goda i lidandet om inte vissa saker föreligger i en liv: umgänge med Jesus Kristus.

    En kollega, vars unge son dog i en hjärntumör, hatade detta argument. Det får man verkligen förstå.

    SvaraRadera
  8. Stefan.. Ne lidandet är inte lätt.. Jesus själv svettade blod och hade tung ångest i Getsemane. Så lätt är det inte för oss, men med rätt mål i sikte kan vi kanske uthärda det...
    Men jag förstår din kollegas syn på det.. Finns väl inga som förlorat barn som ser det som en form av fostring förmodar jag..

    välkommen föresten.. :)

    SvaraRadera