söndag 8 maj 2011

Det gamla vanliga...

För en tid sedan skrev någon en post på bloggen aletheia, med rubriken ”En sammanställning av Katolska kyrkans villoläror”. De hänvisar till en annan blogg som de kopierat till en del. De delar de utelämnat är några uttalanden av ett par påvar, och några uttalanden av ett par helgon. Det mesta av det handlar om Maria, och tar sin utgångspunkt i deras förnekelse av hennes roll i frälsningshistorien, medan annat handlar om mörkare sidor i kyrkans historia, där många människor – även i ledningen – tar avstånd ifrån judarna. Det kanske bör påpekas att det aldrig skedde i läran eller i liturgin. Jag har här roat mig med att kommentera deras påståenden, men utan att jag orkat med att göra de sedvanliga mer grundläggande undersökningarna, dvs. att läsa dokumenten och kommentarerna till dessa, eller att läsa katekesen och gå till de källor som den hänvisar till. Ändå tog det en hel kväll… Tag alltså detta som något ganska ofullständigt. Min kommentar följer i fetstil på vart och ett av deras påståenden.



300 ca Man började be för de döda. Denna läran har Katolska kyrkan byggt på ett sammanhang ur 2 Mackabeerboken 12:38-44. Läran i fråga är att inte alla omedelbart kommer till himmelen eller helvetet, utan att några måste renas för att kunna träda inför Gud. Denna uppfattning var vanlig bland judar under århundradena kring Jesu liv och verksamhet, och den övertogs av de kristna.
302 Vid kyrkomötet i Ancyra / Elvira (Grenada) mellan år 295 och 302, ett provinskyrkomöte i Spanien, förbjöds äktenskap för biskopar, präster och diakoner (Concilium Eliberitanum, Canon XXXIII). Prästerkapet tvingades där till celibat. Där bestämdes att om de fortsatte att leva tillsammans med sina hustrur och avla barn efter sin ordination så skulle de avsättas! Detta var första gången som en celibatslag infördes. ”Påven” Siricius skrev år 383 brev till Spanien och Afrika för att uppmärksamma dem om celibatsreglerna och föreskrev straff för överträdelser. Det är väl känt att celibatet infördes gradvis, och att det dels ännu i dag inte ser likadant ut i öst som i väst, och att det grundar sig på dels att prästerna i det gamla förbundet under sina tjänstgöringsperioder inte fick vara med sina hustrur, och dels på ord av såväl Jesus som Paulus.
320 ca Man började bränna vaxljus. Tidigare använde man oljelampor.
325 Vid det stora kyrkomötet i Nicaea 325 blev kyrkan i praktiken en statskyrka under kejsarens ”beskydd”. De som motsatte sig statskyrkotanken blev förföljda t.ex. donatisterna. Det bestämdes där också att prästerna fick inte gifta sig (men de som redan var gifta fick dock fortsätta i den ställning de var). Redan då gick profetian i 1 Tim. 4:3 om att förbjuda äktenskap i fullbordan. De medverkande uttryckte också sin belåtenhet med förbudet i Canon III som förbjöd mulieres subintroductas. Ingen biskop, präst eller diakon fick ha någon annan kvinna i sitt hus än sin moder, syster, faster, moster eller liknande person som inte någon misstanke kunde riktas mot. Men 39 av Rom-församlingens första ledare hann med att vara gifta! Många präster hörsammade dock inte celibatet. Kyrkomötet i Laodicea 352 backade i celibatsfrågan och förpliktade att präster skulle gifta sig med jungfrur och skicka iväg otrogna hustrur. I kyrkomötet i Kartago 401 svängde det igen och mötet tog en ståndpunkt för celibatet, samt antog att präster skulle skilja sig från sina fruar och leva som ogifta. Bara 19 år efter Kartago prisar dock biskopen i Rom, Honorius, fruarna som stöttar sin präst-makar i tjänsten. 867 valdes Adrian II till påve. Han var en gift man, vilket igen missgynnade förespråkarna för celibatet. På Laterankonciliet 1139 uttalade påven Innocent II alla prästerliga äktenskap som ogiltiga och barnen i sådana äktenskap för oäktingar. Konciliet i Trent (1545-1562) bestämde att gifta präster skulle exkommuniceras. Celibatstvånget ökade de homosexuella aktiviteterna mycket märkbart inom kyrkan. Konciliet i Tours 567 bestämde att munkar fick inte sova två stycken i en säng och att sovsalarna skulle ha ljuset brinnande hela natten. Se tidigare kommentar om celibatet.
336 Kristet julfirande firades första gången. Den 25 december valdes för att anknyta till, eller snarare överta, firandet av ”den oövervinnliga solen”, sol Invictus, en kult som blivit alltmer populär i Rom från 270-talet. Även den persiska Mitraskulten kopplas samman med solen och den 25 december. Kung Konstantin var en hängiven dyrkare av solen före sin kristna omvändelse. Vi vet med stor säkerhet att detta är en skröna. Festen ”sol invictus” var ett hedniskt försök att ta över den kristna julen. Däremot var julfirandet inte särskilt centralt bland de tidiga kristna – hela uppmärksamheten var riktad mot påsken, och därefter pingsten.
350 ca Ökenfadern, eremiten och munken Antonius (251 – 356), som grundade munkrörelsen spårar ur när han lär att ”All nåd som någonsin har blivit skänkts människor, allt kom genom Maria.” Från Our Lady’s Library. Antonius gick klädd i en stickande skjorta av hästhår, åt aldrig kött och badade aldrig. Blev 105 år. Han lärde sina lärjungar att fly egendom och kvinnor. Han är också viktig för den koptiskt ortodoxa kyrkan. Återuppväckt i svensk kristenhet har han blivit genom bl.a Peter Halldorf som i sin bok ”Jungfrumark” ser denne ökeneremit som en förebild. Johannes Krysostomos (ca 347-407) fortsatte med att säga att ”Syndare får förlåtelse endast genom Marias förbön”. Krysostomos blev av påven Pius V officiellt utnämnd till kyrkolärare 1568. Också i den Ortodoxa kyrkan är han en av de största kyrkolärarna.
Även Aurelius Augustinus (354-430) förföll till en felaktig Mariasyn genom detta uttalande: ”Vem kan värdigt tacka dig och nöjaktigt prisa dig, o välsignade jungfru, som genom ditt medgivande har frälst en förlorad värld.” Augustinus hävdade att alla människor har del i (arv)synden redan från sin tillblivelse, med ett undantag – Maria. Detta uttalande lade sedan grunden för Concéptio Immaculáta – den obefläckade avlelsen. Thomas av Aquino (ca 1225-1274) lärde i sin tur att ”Gud har anförtrott Maria himlens nycklar och skatter”. Thomas av Aquino blev av påven Pius V officiellt utnämnd till kyrkolärare 1567. I stället för Reformationen så valde Katolska kyrkan Mariadyrkan. Höjden av villolära presenterades av påven Benedict XV (1914-1922)som hävdade: ”Alla de som söker Marias beskydd kommer att bli frälsta för all evighet.” Hur förvirrat detta är framgår om man nystar upp det från början. Jesus föddes till världen genom Maria. Om han förmedlar all Guds nåd genom sitt människoblivande, så kommer den till världen genom Maria. Resten kommenteras längre fram.
375 ca Man började uttrycka böner till och vördnad för änglar och döda helgon, samt använda bilder. Helt fel att man började då. Sånär som på bilderna var det vanligt bland judarna på Jesu tid att vörda de heliga och änglarna, även om det var ett hett debattämne, vilket Jesus anpassar sig till i sin förkunnelse, medan Paulus utnyttjar det när han ställs inför rådet. Det hela saknar varje hednisk bakgrund. I stället var det en grund för förföljelse, eftersom man bland hedningarna hade den protestantiska synen att det var en gräns mellan de levande och de avlidna, som inte kunde överskridas med mindre än att man ådrog sig gudarnas vrede. Resten är en fråga hur man ser på texterna i NT (& GT). Att herdarna fick se och höra änglarna, att några apostlar fick se Jesus samtala med Moses & Elia, att Stefanus fick se himmelen öppen, att Paulus hade varit uppe bland de högre himlarna – vad betyder det? Är det kuriosa (något som hänt, men som egentligen inte berör oss), eller är det en verklighet som finns, men som vi inte förmår uppfatta med våra sinnen?
381 Man började dyrka Maria under bruket av titeln Guds Moder. Maria övertog i själva verket Modergudinnan Diana (Artemis) dyrkan i Efesus (se Apg. 19:23-40 och Apg. 20:28-30). Fel att man började då. Fel att koppla till hedniska bruk. Däremot är det en följd av striderna kring vem Jesus är; om han är både Gud och människa, och Maria är hans moder så innebär det att hon är gudaföderska, eller Guds moder. Skall man komma ifrån det måste man antingen säga att Jesus inte är Gud, eller att han blev Gud efter födelsen eller något i den vägen.
381 På kyrkomötet i Konstantinopel blev statskyrkan lag. Inom romarriket alltså. Man var väl medveten om att man inte nådde utanför imperiets gränser, men det är sant att kyrkan blivit så stark att det var nödvändigt att ha en relation till politiken.
394 Mässan som ett dagligt nattvardsfirande. Det är oklart när det blev dagligt. I bibeln läser vi mest om söndagar, men några ställen kan vara oklara. Det vi vet är att man tidigt började fira minnesdagar efter martyrerna, och att dessa dagar kunde hamna när som helst i veckan. I väst blev det påbjudet med daglig mässa på 1600-talet (om jag minns rätt), och i öst är det fortfarande inte det vanligaste.
416 Lagen om spädbarnsdop fastslogs. Spädbarnsdop blev nu obligatoriskt. Kejsaren Theodosius II (regerade 408-450) hotade med dödsstraff för omdöparna. Rörelser som förnekade det katolska dopet blev gruvligt förföljda. Främst i de schweiziska alperna fanns det grupper (valdensarna) som överlevde förföljelserna . Augustinus trodde att dop var nödvändigt för frälsningen ”för mänskliga varelser kan återlösas endast inom kyrkan som man kan komma in i endast genom dop” och ”endast genom (spädbarns) dop kan fullständig och omedelbar rening (från synd) utföras.” Man hade diskuterat frågan om barnadop under ca 100 år, och kopplat det till syndernas förlåtelse på ett olyckligt sätt. Det handlade om att några ansåg att man inte kunde bli förlåten synder som man inte erkänt annat än genom dopet, och att man kanske inte var medveten om alla synder, varför man borde vänta med dopet till dödsbädden. En annan variant var att man bara kunde bli förlåten svåra synder tre gånger, vilket ledde till samma slutsats. Risken var naturligtvis att man dog plötsligt… Den andra nackdelen var att hanteringen av flera av Jesu ord om barn ansågs vara dubiös. Ytterligare en avgörande faktor var Paulus ord om kyrkan som Kristi kropp, och vad det innebar att inte släppa in barnen i den gemenskapen med vår frälsare. Frågan om man över huvud taget skulle döpa barn hade varit uppe under det andra århundradet, där någon föreslog att man skulle göra det den 8:e dagen för att motsvara omskärelsen, medan den tidens biskopar avslog det med att ingen ville vänta så länge. Frågan om omdop har sin kärna i om Gud handlar när man döper i hans namn.
420 ca Augustinus kommer med uppfattningen att apostladekretets förbud mot blodmat inte längre gäller, han menade att blodförbudet endast var temporärt. Som skäl till detta anger han i verket Contra Faustum att dekretet tillkom av hänsyn till judarna och att det nu inte längre behövde hållas när förhållnadena förändrats. Luther och övrig kristenhet (förutom vissa avvikande röster ibland) har sedan gått på den samma linjen, det skulle vara alltför stort besvär med att hålla en sådan regel, detta medan judarna räknade blodförbudet till ”det lättaste buden i lagen”. Men faktum är att det under de tre första århundradena av kristenhetens historia inte finns några verkliga vittnesbörd om att förbudet mot blodmat inte skulle gälla. Både Tertullianus, Origenes och Clemens av Alexandria bekräftar att de kristna höll detta dekretet. Beslutet fattades inte bara av apostlarna utan även av den Helige Ande och vem har hört att den Helige Ande upphävt detta dekretet? (Se vidare Informationer nr 4/2002).
Christer Angerbjörn: Blodförbudet gäller nya förbundet. Världen idag 080104. Den här frågan är mycket grundläggande och viktig. Den handlar om kyrkans auktoritet. Det är förmodligen bekant att Jesus gav makten att binda och lösa tillsammans med himmelrikets nycklar till Petrus i Matt 16, och att han gav makten att binda och lösa i samband med syndernas förlåtelse till de 12 i Matteus 18. I apostlagärningarna samlas de 12 vid olika tillfällen för att avgöra knepiga frågor. Frågan för oss är om Jesus gav uppdraget till dessa 12 personer, kanske minus Judas Iskariot, men med tillägg av Mattias, Barnabas och Paulus, eller om han formade ett ämbete. Ämbetsfrågan är ganska lätt löst, eftersom apostlagärningarna säger att det är så. I övrigt är det värt en egen bloggpost. Om det är ett ämbete så finns makten kvar hos Petrus, eller hos biskopskollegiet. Det finns f.ö. gott om regler i NT som man bör fundera över. Paulus ger t.ex. förhållningsregler som han säger sig vidarebefordra ifrån Jesus, och andra regler som han ger på eget bevåg – just med apostlamakten. En annan vinkel att fundera vidare på är att komma ihåg kyrkan som Kristi kropp, och att han lovar att tala genom apostlarna. Innebär det att han tystnat nu?
431 Bruket att dyrka Maria som Guds Moder blev erkänd dogm vid kyrkomötet (det tredje konciliet) i Efesus. Maria ärades med titeln Theotokos (Gudaföderska). Det här blev öppningen för en hednisk dyrkan av Maria. Resultatet av detta kan vi idag se i den katolska världen. De hedniska gudinnorna Isis och Astarte kallades ”Himmelens drottning”. Kybele titulerades ”alla heligas Moder”. Alla dessa titlar tillämpas numera, med obetydliga variationer, på Maria. Som Himmelens drottning står hon idag i högre rang än alla änglarna och de heliga i Himlen, och endast under Gud i status.
Prästen Filip från Rom, frambär på kyrkomötet i Efesus 431 för första gången tanken att påven biskop Celestinus är Petri efterträdare och innehar hans plats som innehavare av himmelrikets nycklar. Angående Maria – se tidigare kommentar. Angående att tanken på påven som Petri efterträdare skulle ha kommit först 431, så har den bara en brist: sanningshalten. Däremot hade man tidigare inte klart formulerat innebörden på det sättet, utan till en del knutit det till församlingen i Rom, vilket framgår av hur annorlunda Paulus hälsar församlingen där jämfört med hur han approcherar de andra församlingarna, och att motsvarande går igen hos t.ex. Ignatius av Antiochia ca år 100, liksom hos alla andra där frågan aktualiseras. Att församlingen i Rom, och därmed dess biskop, hade en särställning står långt bortom varje tvivel, även om man inte alltid kom med samma formella motivering. Man hade ju ännu ingen fullständig bibel att luta sig emot…
449 På den extra ”rövarsynoden” i Efesus 449 blev biskop Flavian från Konstantinopel misshandlad till döds av biskop Leos prästerskap i Rom. Samme biskop utnämnde sig till Kristi ställföreträdare på jorden. Det var minst sagt en subtil förvanskning som fräckt utgav sig för att vara ”sann kristendom”. (Enligt vår bibel är det den Helige Ande som är Kristi ställföreträdare på jorden. När påvarna tar på sig titeln ”Vicarius Christi” så är det en total urspårning från nytestamentlig tro.). När påven tar sig titeln ”Vicarius Christi” så stödjer han sig på avslutningen av Johannes evangelium, där Jesus säger till Petrus att ta hand om hans får (varvid han anknyter till Hesekiel 34 – läs gärna det kapitlet). En fårhjord kan bara ha en herde, men herden kan ha flera medhjälpare. Jesus säger sig bara ha en hjord, han säger inte heller till de andra lärjungarna att starta sina egna hjordar. Det hela blir ganska meningslöst om det bara skulle gälla under de dryga 30 åren fram till korsfästelsen på cirkus i Rom.
451 Kyrkomötet i Chalcedon, där bestämdes att ett klosterlöfte gällde för hela livet. Var i Nya Testamentet handlar kristendom om ett klosterliv? Se kommentaren om celibat.
490-496 Maria uppenbarar sig för första gången. Romanus bad gråtande till ”Guds Moder” och hon uppenbarade sig för honom i en dröm. Helt fel. Det hade funnits många uppenbarelser redan dessförinnan. För att ta en i tid och rum näraliggande hänvisar jag till bakgrunden till uppförandet av basilikan Maria Maggiore i Rom. Den tidigast rapporterade är annars ifrån Spanien ca år 40.
500-talet. Prästkläder och skrudar togs i bruk. Åter helt fel. Det övertogs av judarna. Det är väl stadgat, även i t.ex. 3 mos, hur prästerna skulle kläs, och det kristna bruket följer den utveckling som skedde bland judarna.
533 Johannes II blev den första påven som ändrade sitt påvenamn, men praktiken att ändra namn blev inte generell förrän vid tiden för Sergius IV år 1009. Det är delvis sant att bruket att ta ett nytt namn varierat genom tiderna. Ibland har man gjort det i samband med dop, eller konfirmation, eller avgivande av heliga löften eller… Men vad är problemet?
553 Vid det femte konciliet i Konstantinopel fick Maria benämningen Aeiparthenos (ständig jungfru). Man menade därmed att hon hela livet var en jungfru. Helt korrekt, men det var inget nytt. Det verkar också evangelisterna Lukas & Johannes ha ansett. När Jesus uppträdde vid 12 års ålder i templet säger det något utöver det omedelbara, nämligen att han blev betraktad som vuxen extra tidigt (annars normalt 13 års ålder vid den tiden), vilket motiverades med moderns särskilda ställning och behov. När Maria sade till ängeln att hon inte hade någon man, så innebar det dels att hon mycket väl visste hur barn blir till, och dels hade avgivit ett löfte om avhållsamhet. Hon var ju trolovad, så Josef hade gått med på det. Det finns exempel på sådana äktenskap från den tiden, även om de självklart inte var vanliga. Hade hon inte avgivit ett sådant löfte vore frågan till ängeln omotiverad, eftersom det då bara vore att vänta på det första barnet. Johannes skulle aldrig ha kunnat acceptera henne som mor om hon vore bunden av en annan familj.
593 Läran om skärselden antogs när Gregorius den store (Gregorius I) var påve. Den var inte ny då heller. Däremot har man tvistat mellan öst och väst om det är fråga om eld, och om det är fråga om tid, eller något mellanstadium mellan tid och evighet.
600 Gregorius I inför att det latinska språket ska användas i bön och tillbedjan. Åter ganska fel. Latinet infördes successivt, och det mesta var från början på grekiska med ”köks-översättningar”. Först så småningom ordnade man med en officiell version för stiftet Rom, och senare blev den först grund, och ännu senare norm, för vad man gjorde i andra stift. En bit in på medeltiden hade man i stort sett allt som rörde fastställda delar av liturgin (inte förböner, predikan, psalmer etc.) i stiften och församlingarna (men inte i klostren) väst på latin.
607 Kejsar Phocas ger påvetiteln åt Roms biskop Bonifacius III (påvetiteln har alltså ett hedniskt ursprung). Ungefär lika begåvat som att säga att det är obibliskt att tala om Jesus som kung, eftersom ordet kung kommer av kynungur, som är hedniskt.
650 ca Man började med kyrkliga högtider för att ära Maria. Lika fel som tidigare uppgifter om Maria. Däremot är det sant att man vid den tiden försökte att enas om datum och liknande saker för att göra likadant inom större områden.
649 Laterankonciliet under påven Martin I fastslog Marias eviga jungfrulighet. Se tidigare kommentar.
680 Kyrkomötet i Konstantinopel fastslår att dop inte kan förrättas på annan plats än i kyrkan. Genom att barndopet nu var det vanliga (tradition) så räckte det ju med en dopfunt till detta. Jag vet inte riktigt vart man vill komma med denna kommentar.
709 Man började kyssa påve Konstantins fötter! Se föregående kommentar.
750 Frankernas kung Pepin tilldelar påven världslig makt. Påven Zacharias (741-752) var i sin tur behjälpig med att göra Pepin till frankernas kung i nuvarande västra Tyskland och norra Frankrike. Pepin ledde senare sin armé till Italien och besegrade lombarderna, gav sedan deras land till påven, en stor del av centrala Italien. Detta var början på påvestaterna och den världsliga dominansen av påvarna: kontrollen över Rom och centrala Italien, och som erkändes av Pepin år 754 till den nye påven Stephen III. Det hela gick till så att påven visade frankernas kung ett dokument som påstods vara daterat 30 mars år 315, ett dokument som kom att kallas “The Donation of Constantine”. Det falska dokumentet berättar historien om hur kejsar Konstantin (död år 337), efter att ha blivit mirakulöst helad från lepra, gav påven Sylvester I (314-335) regionerna omkring Rom och proklamerade Rom som överhöghet över de andra huvudcentrena för krykan (Konstantinopel, Antiokia, Alexandria och Jerusalem). Dokumentet visar att den romerska katolska kyrkan från Konstantins dagar var fastställd att vara överhöghetskyrkan som hade laglig rätt till regionerna omkring Rom och var högre i rang än kejsaren. Dokumentet gjorde den rätta intrycket på Pepin, han överlämnade dessa regioner till påven Stephen efter segern över lombarderna. Det var på detta sättet som de påvliga staterna kom till och som den katolska kyrkan blev skökan som red på den världsliga makten. Dokumentet är troligen påhittat strax innan Stephen mötte Pepin. Det var först år 330 som staden Byzantium fick namnet Konstantinopel. Dokumentet är inte heller skrivet på den latin som var i användning under Konstantins tid. Ganska förvirrat. Påvens världsliga makt började med att man försökte att avgöra tvister mellan kristna inom församlingen, vilket Paulus vill driva igenom. I politiska sammanhang kan man säga att det började med att biskopar hade tillräckligt många som lyssnade till dem att världsliga makthavare blev tvungna att ta hänsyn till dem, och mer formellt när kejsar Konstantin utsåg påven som sin ställföreträdare och borgmästare i Rom. Sedan är det sant att man under medeltiden, och fram till slutet av 1800-talet, hade ett falsifikat till dokument som grund för allsköns politiska aktiviteter, men vad har det med trons bevarande och förkunnande att skaffa?
787 Kyrkomötet i Nicea: Vördnad av änglar godkändes. Tillbedjan av kors, helgonbilder och reliker auktoriserades, samt rökelseoffer till deras ära. Konturerna av Uppenbarelsebokens sköka blir allt tydligare. Och för att kunna tillbe dessa saker har den Katolska kyrkan medvetet plockat bort det andra budet. Tio Guds bud inleds på följande sätt i den första versionen i 2 mos 20:1-7: Detta är vad Gud sade: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. Vad det handlar om är alltså den tidens hedniska bruk att tillverka sina egna gudar. Den tolkning som protestanterna gör kommer på skam redan när man läser vidare till kapitel 25, där man skall tillverka två keruber som skall sitta på arken. Det hela är en mycket djupgående skillnad mellan dessa protestanter och kristna i mer klassisk bemärkelse, och den återkommer på flera områden. Dels när det gäller bilderna, där klassiskt kristna menar att de återspeglar något himmelskt, som därigenom kan komma till liv i våra hjärtan, medan dessa kritiker tror att det handlar om att man tror sig kunna beveka eller behärska andliga krafter genom dessa föremål, dvs. att man sätter sin mänskliga kraft och sitt mänskliga intresse i centrum. Dels när det gäller synen på döden, där de klassiskt kristna tror på Jesu ord till Lasaros syster om att den som tror på honom aldrig skall dö om han än dör, och att vi i Kristus är förenade med Gud, medan kritikerna tror att döden är en absolut gräns mellan oss och evigheten. Till slut återkommer skillnaden i synen på prästerna, där det gamla förbundet, liksom hednafolken, förstod prästerskapet som någon som representerar oss inför Gud – även om det finns element av öppning åt andra hållet också i t.ex. deras tolkningsföreträde avseende lagen, medan de flesta kristna tillsammans med åtminstone Petrus, Johannes och Paulus ser prästen som Guds representant inför människorna. Det gör att man måste skilja mellan person och ämbete, vad som görs i den direkta tjänsten och resten – en präst som t.ex. döper i Faderns och Sonens och den helige Andes namn handlar i Guds ställe då, medan han inte gör det när han parkerar fel eller kör för fort, eller försöker att pressa någon motvillig person att ändå bidra till nästa församlingskväll, någon timme senare.
Relikerna har sitt ursprung i GT:s berättelser om Elisha, och om apostlarna. Det stämmer att rökelsen finns i uppenbarelseboken, där den representerar martyrernas böner. Den finns också i alla offer i GT, vilket gör att författaren ”måste ha hamnat i dimman” för att däri se skökan. Förklaringen till skökan är svårare för protestanter. Bakgrunden är att det i Daniels bok finns två dröm-profetior, som båda talar om fyra riken. Alla tolkade det som det Babyloniska, det Persiska, det Grekiska (Alexander den store) och det romerska. Det fjärde riket framställs som ett odjur i den ena drömmen, och i den andra får vi veta att det skall komma en sten skall ryckas loss och krossa fötterna på den koloss som representerar det fjärde imperiet, och att den stenen skall växa till ett berg (en klippa). Skökan sägs vara samtidigt Rom som Babylon, dvs. syndens nästen, medan stenen som skall bli en klippa påminner om Jesu ord till Petrus i Matt 16. Av någon anledning kastar protestanterna om det hela, och tror att kyrkan (Kristi kropp) som byggs på klippan är skökan…
788 Tillbedjan av Maria och helgonen genom avbilder började ta form. Författaren visar att han inte förstår skillnaden mellan att be någon levande om en tjänst, t.ex. en förbön, och att betrakta vederbörande som Gud. På något sätt blir tron helt instängd i huvudet. Detta är en stark kontrast mot Jesus och de klassiskt kristna som engagerar hela personen, både kroppen och tanken, i tron och dess utövning i livet.
850 ca Heligt vatten, blandat med en nypa salt och välsignat av prästerna uppfanns. Dess verkliga bruk kan dock ha börjat redan på 300-talet. Enligt katolsk tro hatar djävulen Heligt Vatten på grund av dess kraft över honom. Han kan inte förbli länge på en plats eller nära en person som ofta bestänks med välsignat vatten. Seden är dock hämtad från hedniska tempel. Apologeten Justinus Martyren (ca 100- ca 163) skrev: ”Hedningarna bestänker sig själva med vatten när de träder in i sina tempel”. Det saknas inte heligt vatten i bibeln. T.ex. var prästerna tvungna att tvätta sig inför sin tjänst, och Jesus sade om sig själv att han skulle ge levande vatten, men jag lämnar det till ett annat tillfälle.
850 ca Man började med ringklockor i gudstjänsten. Judarna använde trumpeter, horn och klanginstrument.
890 Vördandet av Marias man Josef började. Det började sannolikt långt tidigare.
927 Ett råd av kardinaler upprättas. Hur stiftet Rom skall hanteras praktiskt har varierat genom tiderna, men det är ingen trosfråga.
968 Påven Johannes XIII börjar att döpa kyrkklockor! En döpt kyrkklocka i Lugano meddelar: ”Ljudet av denna klocka besegrar stormar, driver iväg demoner och sammankallar människor.” Det författaren vänder sig emot är åter kyrkans auktoritet, dvs. att kyrkan är Kristi kropp. Men det finns flera tankar i sammanhanget. En är att de föremål som är avsedda att påminna oss om vår relation med Gud bidrar just till denna relation, och försvårar därigenom för de onda krafterna. Det förefaller självklart för författaren att vända sig emot detta. Jag försöker inte gissa varför.
993 Helgonförklaringar av döda personer började genom Johannes XV som helgonförklarade St. Ulrich. Inte riktigt sant den här gången heller. I början verkar man ha menat att martyrerna blev helgon, och att alla skulle bli det, men så småningom kom man på att en del nog gick åt fel håll fast de var döpta (se t.ex. 1 kor). Man firade mässan vid martyrernas gravar, och bad om deras förböner, och det uppkom ett behov av att avgöra vem man kunde be om förböner, som alltså ”redan var framme”, och vem som behövde våra förböner. Länge var det biskoparna som avgjorde saken, men det centraliserades stegvis av olika, och oftast mycket goda, skäl. Omkring år 1000 försökte man att få det enhetligt för hela den latinska kyrkan. Bland de ortodoxa varierar det fortfarande vem som har behörighet att proklamera ett nytt helgon.
998 Fastande på fredagar och fastan före påsk påbjöds. Det förefaller vara en formalisering av något som redan var mycket spritt. Det är inte en trosfråga, utan en hjälp för kristna att med enkla medel, och ett enkelt offer, kunna delta i Kristi kropp, i Kristi offer, som apostlarna verkar ha varit så glada över att få bli delar av. Tanken förefaller genomgående vara främmande för många moderna protestanter.
1000-talet Mässan utvecklades gradvis som ett offer, och att närvara gjordes obligatoriskt. Redan från början, dvs. apostolisk tid, betecknades mässan som offer och som tacksägelse. Den obligatoriska närvaron på söndagar är en för medeltiden typisk formalisering av vad som var praxis, men som ifrågasattes från olika vinklar och vrår.
1000 ca Välsignad aska som sakramentalie började praktiseras som botgöringsmedel. Vid askonsdagen (dagen efter fettisdagen och 40 dagar före påsk) strös vid mässan ut välsignad aska på de troendes huvuden som tecken på botfärdighet. Askan kommer från föregående års palmsöndags palmgrenar. Sakramentalier är välsignade religiösa föremål invigda av Kyrkan som kors, religiösa bilder, rosenkransar, helgonfigurer m.m.) Se tidigare kommentar.
1079 Celibatet för präster påbjuds av Gregorius VII. Se tidigare kommentar.
1090 Rosenkransen (ett radband med böner) introducerades av eremiten Peter. Bönelivet har alltid utvecklats. Det är något positivt och en del av traditionen: Lex orandi lex credendi, dvs. som man ber tror man, säger lika mycket som annan dokumentation. Det som t.ex. bara finns inom ett begränsat område och under en begränsad tid kan vara intressant ur historisk synvinkel, men inte som vittnesbörd om en förankrad kristen tro.
1100 ca Betalning för mässan påbjuds. Varifrån har han fått det? Någonstans tror jag att det kan ha funnits någon rätt till ersättning för präster. Det kan vara så att man sade att mässan inte fick firas utan intention, dvs. att någon ville att den skulle frambäras som offer för något särskilt ändamål – men det verkar inte troligt att man skulle reglera det på det sättet.
1139 Det andra Laterankonciliet upphävde äktenskapet för vigda präster. Celibatsfrågan igen.
1140 Doktrinen att det finns sju sakrament. Ett sakrament verkar ex opere operato dvs. genom utförandet av akten i sig själv oberoende om den som tar emot handlingen eller den som utför den är rättfärdig. Canon 8 från 1547 säger ”If anyone says that by the sacraments of the New Law grace is not conferred ex opere operato, but that faith alone in the divine promise is sufficient to obtain grace, let him be anathema.” Läran om de 7 sakramenten är betydligt äldre, och diskuterades redan på 200-talet. Läran att de verkar på grund av Guds löften, och inte på grund av människor, dvs. att de är objektivt sanna och att Gud är trogen sina löften, finns redan hos Paulus.
1171 Alexander III bestämmer att helgonförklaringsprocessen endast får göras av den Heliga Stolen. Se tidigare kommentar.
1178 Påven Alexander III förbjuder handel med villolärare (dåtidens protestanter). Det låter mer som t.ex. albingenser. Kanske är var och en som säger något mot den klassiska kristna läran goda protestanter? I så fall får även muslimerna räknas dit.
1184 Inkvisitionen grundas av konsiliet i Verona. Det kan man säga, även om det hela inte var gripet ur luften.
1190 Avlat börjar säljas. Fel.
1215 Nattvardsdogmen (transsubstantiationsläran) att brödet under mässan förvandlas till Kristi fysiska kropp för att ätas levande, antogs av påven Innocentius III (Gelasius I som var Roms biskop mellan 492-496 tog avstånd från tanken på transsubstantiation). Påven Innocentius III instiftar genom Laterankonsiliet att synder ska bekännas hörbart till en präst istället för till Gud. Jag hittar inget som tyder på att Gelasius skulle haft någon sådan åsikt. Transsubstantiationen som lära är en filosofisk formel, och det kan vara en särskild diskussion hur förvandlingen går till. Bikten finns med från början, och redan tidigt kom man på att det var problematiskt att folk var nyfikna. Ett annat problem är att man kan ha svårt att även för sig själv bekänna sina brister. Kyrkans erfarenheter har hjälpt henne framåt. Påståendet att man bekänner synden för prästen i stället för till Gud kan jag inte se som annat än avsiktligt missledande. Se i övrigt tidigare kommentar om prästens roll.
1215 Folket ålades att bekänna sina synder för prästen åtminstone en gång per år. Se ovan.
1220 Tillbedjan av nattvardsbrödet infördes av påven Honaratius. Fel. Tron på förvandlingen finns redan från början, och ”brödet” har betraktats i enlighet med det. Jesus sade att han alltid skulle vara ibland oss – inte bara i våra huvuden.
1227 Handringningen som prästen använder vid mässan som en signal till folket att oblaten snart kommer att förvandlas till Kristi kropp introducerades. ???
1229 Bibeln förbjöds att läsas av lekmän och blev förbjuden vid kyrkomötet i Toledo (Toulouse). Vid detta möte blev biskoparna förpliktigade till att i alla trakter i sina stift insätta edsvurna män som skulle i alla smyghål uppspåra kättarna och överlämna dem till straff. Varje hus där man fann en kättare skulle jämnas med marken. Alla män från 14 år och alla kvinnor från 12 år skulle med ed lova att bevara tron på den romerska kyrkan och att av alla krafter förfölja kättare. Var och en som inte gick med på detta eller som inte gick till nattvarden varje påsk, pingst och jul, skulle misstänkas för kätteri. Kättare eller sådana som var misstänkta för kätteri, skulle ingen läkare få besöka, inte ens om sjukdomen var dödlig. En uppriktig ångerfull skulle avlägsnas från hemorten, erhålla en skärskild dräkt och förlora alla offentliga rättigheter, till dess han erhållit påvlig dispens. ???
1234 Bibeln förbjöds att läsas av både präster och lekmän på romanska språket. ???
1245 Kardinaler ordinerades att bära röda hattar. ???
1251 Skapularet hittas på av den engelske munken Simon Stock. ???
1264 Den kyrkliga högtiden Corpus Christi (Kristi Kropp) introducerades. Den heter nu Kristi Kropps och Blods Fest och är en liturgisk högtid för Altarets Sakrament och firas med sakramentsprocession där så är möjligt på den första torsdagen eller söndagen efter festen för den heliga treenigheten. Den liturgiska kalendern har alltid utvecklats genom alla tider. Man har betonat och lyft fram det som vid varje tillfälle varit viktigt.
1414 Folket fick inte längre ta del i kalken i mässan. Fel. Redan tidigt fann man att det var opraktiskt att dela kalken i stora församlingar. Man resonerade så att den som tar emot det ena ändå tar emot Kristus i sin fullhet. Den tidigare nämnde Gelasius I ville emellertid under en period tvinga fram en återgång till att alla skulle få del av både brödet och vinet, men det var för att mota en heresi som sade att vinet var orent.
1439 Läran om skärselden proklamerades som kyrkans troslära och officiella dogm vid kyrkomötet i Florens. Se tidigare kommentar.
1439 Doktrinen om de sju sakramenten bekräftades. Det var ju gammalt…
1442 Utanför Kyrkan ingen frälsning – Extra Ecclesiam Nulla Salus. Denna dogm ploklamerades i Bullan ”Cantate Domino” av påven Eugenius IV vid konciliet i Florens år 1442. ”Den heliga romerska Kyrkan tror, förkunnar med stadig hand, bekänner och proklamerar att ingen som existerar utanför den Romerska Katolska Kyrkans gemenskap, inte endast hedningar, utan även judar, heretiker och schismatiker, kan bli delaktiga av det eviga livet, utan kommer att gå samma öde till mötes som dem Kristus sade i Matt. 25:42 ”Gån bort ifrån mig, I förbannade till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar”, om de inte före sitt livs slut blivit upptagen i flocken. Ingen, vilket barmhärtighetsverk de än utfört, även om de utgjutit sitt blod för Kristi skull, kan erhålla frälsning, om han inte underkastar sig och är innesluten i Kristi enda Kyrkans fullkomliga enhet”. (Påven Eugenius IV 1442-02-04) Eugenius IV har dock haft föregångare till denna läran, i bland andra Augustinus. Augustine (died A.D. 430): ”No man can find salvation except in the Catholic Church. Outside the Catholic Church one can have everything except salvation. One can have honor, one can have the sacraments, one can sing alleluia, one can answer amen, one can have faith in the name of the Father and of the Son and of the Holy Ghost, and preach it too, but never can one find salvation except in the Catholic Church.” (Sermo ad Caesariensis Ecclesia plebem). Resonemanget är enkelt: Kyrkan är Kristi kropp – inte kroppar, och kristus är inte delad.
1508 Ave Maria börjar användas. Delar av den sista halvan blir inte klar förrän 50 år senare och godkänns av påven Sixtus V i slutet på 1500-talet. Det låter som mycket sent… Såvitt jag vet började texten användas av ängeln när han besökte Maria…
1534 Jesuitorden grundas av Loyola. ???
1545 Traditionen upphöjs till att ha samma betydelse som Bibeln. Traditionen är det som traderats till oss, vilket t.ex. Paulus förklarar. En del av detta är skriftligt.
1546 De apokryfiska böckerna lades till i Bibeln och dessa har samma tillförlitlighet som de andra skrifterna. Den som inte ville godkänna dessa som kanoniska skrifter förklarades vara bannlyst (LET HIM BE ANATHEMA). För att få äga en bibel skulle man ha en licens från den katolska kyrkan. Bokhandlare fick inte sälja en bibel till den som inte hade en licens. Bibelöversättare eller bibeldistributörer fängslades eller brändes på bål.
Tobit 6:7-8 påstår att man med rökelse från en fisks hjärta och lever kan befria människor från demoner, Mark. 16:17 och Apg. 16:18 talar om att de kastas ut genom Jesu Kristi namn. Tobit 12:9 säger att allmosor räddar från döden och renar från synder medan 1 Petr. 1:18-19 säger att det sker genom Kristi dyrbara blod. 2 Mackabeerboken 12:43-45 talar om att be för döda människor och att anordna försoningsoffer för de döda så att de kan befrias från sin synd. 1 Joh. 1:7-8 säger att det är Jesu blod som renar från all synd när vi bekänner den inför Gud. Att de ”apokryfiska böckerna” skulle ha lagts till bibeln 1546 är en grov historieförfalskning. De var en del av det grekiska GT, vilket blev de kristnas bibel inom Romarriket. Av 360 hänvisningar till GT i NT avser 300 tydligt den grekiska versionen. Det är också genom apostlagärningarna klart att den användes i Jerusalem, där en del av den kristna församlingen var grekiskspråkig. Att dessa böcker ingick i GT är ställt bortom allt rimligt tvivel. Däremot var GT:s gränser inte särskilt klara. Några menade att det bara var moseböckerna, andra att det var det avslutades med Esra & Nehemja, några, t.ex. Gammaliel (Paulus lärare, som ansågs vara den störste rabbinen genom tiderna) ansåg att bibeln var judarnas historia som Guds folk, varför han accepterade även nyskrivna alster (vilket även Paulus gjorde – t.ex. Henoks bok). Även i Qumran pågick författandet…
1562 Helgontillbedjan bekräftas.???
1816 Pius VII fördömer Bibelsällskapet i Polen och hävdar att distributionen av Skriften underminerar ”religionens grundvalar” och var ”i högsta grad farligt för själarna”. Han säger vidare: ”De Heliga Skrifterna, när de cirkulerar på modersmålet har genom människors dumdristighet orsakat mer ont än gott.” Man hade sett vart olika privata tolkningar ledde, och försökte att stävja det.
1824 Leo XII säger att ”om de heliga Skrifterna publiceras överallt utan åtskillnad så kommer det att bli mer till ondo än det är till fördel.” Se ovan.
1825 Leo XII ger mandat till att det Tridentinska konciliets dekret mot distribution av Skriften från 1546 ska efterlevas. Vad hade han för alternativ? Tiden var inte mogen för att han skulle ändra saker på eget bevåg. Det fick vänta till konciliet 1870-1.
1829 Pius VIII fördömer Bibelsällskapen och den fria distributionen av Skriften. Se ovan.
1836 och 1844 Gregorius XVI fastställer sina företrädares dekret när det gäller bibelspridning. År 1845 upprepar denna påven fördömandet av Bibelsällskapens skrifter och förnekar att Skrifterna fritt ska distribueras till allt folket. Se ovan.
1850 I en encyklika fördömer Pius IX Bibelsällskapen. År 1864 fördömer han på nytt Bibelsällskapen, och klumpar ihop dem med kommunism, hemliga sällskap och annat ont och betecknar dem som ”ohyra av denna sorten”. Se ovan.
1854 Den ultrakatolske Pius IX proklamerar den 8 december dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse (Maria Immaculata, att Maria blev avlad syndfri). Johannes Paulus II saligförklarade honom 000903. Saligförklaringen kritiserades av inte minst judiska grupper eftersom Pius IX fördömde religionsfriheten och höll Roms judar i ett getto, samt gav sitt samtycke till att en judisk pojke blev gripen och uppfostrad som katolik. Dogmen är en del i reflektionen av vem Jesus är. Om Maria är hans mor, så kan han inte ha något ursprung i någon synd, dvs. något som skiljer oss ifrån Gud, det blir konstigt om man betänker att han själv är Gud. Annars blir Maria bara ett avelsdjur och inte Guds moder, och Gud blir någon som utnyttjar människor. De ortodoxa tror att Maria bevarades från all synd, men de tror inte att vi som människor har någon del i Adams synd, även om hon var utvald redan före sin tillblivelse.
1864 Påven Pius IX ger ut brevet ”Syllabus of Errors”, som också godkänds av Vatikankonciliet. I brevet fördöms bland annat att protestantismen skulle kunna vara en annan form av den sanna kristna religionen och likvärdig med den Katolska kyrkan. En ganska självklar hållning. Protestanternas hållning gentemot den katolska kyrkan verkar ofta landa i att man tror att det är djävulen själv… skökan… som jämförelse…
1870 Påvens ofelbarhet proklamerades som dogm av Pius IX vid det första Vatikankonciliet. 532 biskopar röstade för, 2 stycken emot och 140 föredrog att inte vara närvarande. ”Påven, när han uttalar sig ex cathedra eller när han uttalar sig som själarnas överste herde och alla kristnas lärare, definierar han, genom kraften av sitt ämbete läror rörande tro eller moral, som skall hållas av hela den universiella Kyrkan, han besitter genom gudomlig assistans de löften om ofelbarhet som givits av vår Gudomlige Frälsare till Petrus, ett ämbete som vår Gudomliga Frälsare gav åt Sin Kyrka för att säkerställa läror rörande tro och moral.” (Enchiridion Symbolorium, H. Denziger, Freiburg 1908). Ex cathedra betyder ”från påvestolens läroämbete”. När en påve uttalar sig ex cathedra så är det enligt Katolska kyrkan omöjligt att att han kan ha fel, han är då ”behärskad av den ofelbarhet med vilken den Gudomlige Återlösaren ville att Hans Kyrka skulle vara förlänad i att definiera doktriner rörande tro och moral” (Vatican Council I, Session 4, Chapter 4 – The Infallible Teaching Authority of the Roman Pontiff.) När Jesus, genom Matteus 23, talar om att man är bunden av dem som uttalar sig från Moses stol heter den på latin just cathedra mosi. Jesus bekräftar den gudomliga auktoriteten som ligger i det (vilket verkar helt främmande för författaren), och han använder samma termer om att binda och lösa när han ger auktoriteten vidare till först Petrus och sedan de 12. Erfarenheten av koncilierna var att de inte i längden kunde gå emot påven i läro- och moralfrågor, men väl i mycket annat. en vits med dogmen om påvens ofelbarhet är och var att man inte skulle behöva sammankalla alla biskopar för varje viktigt beslut, utan att man kunde sköta det med att samla ett antal mer regionala konferenser som fick ge sina uppfattningar vidare uppåt. Det var samtidigt en bekräftelse av dogmen från 1854.
1883 Påven Leo 13:e ger den 1 september ut ett manifest för att främja hängivenheten till Maria genom radbandet Rosenkransen. Där sägs bland annat: ”Vi önskar att samma tillgivenhet skulle offras av hela den Katolska världen med det största allvar till den Heliga Maria, så att genom hennes förbön måtte hennes gudomlige Son bli blidkad och mjuknad i det onda som orsakar oss lidande.” ”Det har alltid varit katolikers vana att i fara och i oroliga tider ila för att finna en tillflykt hos Maria, och för att söka efter frid i hennes moderliga godhet, vittnande om att den Katolska kyrkan alltid har och med rätt satt allt sitt hopp och förtröstan i Guds Moder.” ”Och i sanning är den obefläckade Jungfrun vald till att vara Guds Moder och därigenom förbunden med Honom i frälsningens verk för människan, och har en ynnest och en förmåga med sin Son större än någon mänsklig eller änglalik skapelse någonsin har erhållit eller någonsin kan förvärva.” ”Sök Marias beskydd med en iver som växer dag för dag, låt dem (de kristna nationerna) hålla fast mer och mer vid utövandet av Rosenkransen.” Om Kyrkan är Kristi kropp, och vi genom dopet är lemmar i denna kropp, och Maria är Kristi mor, så…
1893 Katolska kyrkan katekes utgiven i Stockholm detta år förklarar: ”‘På grund af att hon (den romersk-katolska kyrkan) allena af Kristus fått fullmakten och medlen att leda människorna till den eviga saligheten’ och sålunda är den enda vägen, hvarpå salighet kan uppnås, kallas hon ‘den allena saliggörande kyrkan‘.” Det hela haltar om man på detta sätt lyfter det ur det sammanhang som avses. Men för att vara enkel: Jesus grundade inte en uppsättning kyrkor…
1897 Leo XIII förbjuder ”alla versioner av översättningar till modersmålet, såvida de inte är godkända av den Heliga Stolen eller publiserade under biskoparnas övervakning.” Gissningsvis avses bibeln. Det som hände strax före reformationen var att boktryckarkonsten uppfanns, vilket gjorde att bibeln fick mycket större spridning, även till dem som valde att köra sina egna tolkningar. Man försökte att begränsa spridningen. Under 1800-talet blev det billigt att trycka, så att alla kunde köpa sin egen bok. Då fick man ta itu med att många översättningar var mer eller mindre systematiskt felaktiga, och därmed vilseledande. Vi har det fortfarande i både B1917 och i B2000.
1931 Pius XI bekräftar läran att Maria är Guds Moder. Se ovan.
1950 Den 1 november proklamerar Pius XII dogmen (ofelbar kyrklig lära) Munificentissimus Deus om Marias upptagande med kropp och själ i himmelen när hon var färdig med sitt jordiska liv. Där blev hon sedan upphöjd till att vara Himlens drottning. Läs Jeremia 7:16-18 och Jeremia 44:15-23. Jag har skrivit om det någon annan stans på denna blogg. En grundtanke är att ett Guds löfte avser Davids son, och att David, Batseba och Salomo förebildar Fadern, Maria och Jesus. På den gamla tiden var det genomgående så att kungens mor var rikets drottning.
1964 Paulus VI förklarar under Andra Vatikankonciliet Maria för att vara Kyrkans Moder. Se ovan.

Det var en hel del... jag hoppas att åtminstone någon tagit sig igenom åtminstone en del av det... Även om det mest är tröttsamt!

6 kommentarer:

  1. Beundrar din hängivenhet när du ständigt förklarar vad Kyrkan egentligen tror och lär. Gud välsigne dig!

    SvaraRadera
  2. Mäktigt. Tack.

    SvaraRadera
  3. Tack & Grattis till er båda!

    Jag tror inte att någon kommer att orka läsa igenom hela texten, och jag hoppas att Sleepaz arkiverar den snart, så att den inte tar upp så mycket plats.

    Det hindrar inte att jag tar upp några punkter och tittar litet närmare på, men utan att hänvisa till angreppen.

    Jag finner det meningslöst att skjuta hål i de protestantiska ideologierna. Få är intresserade av det, och de flesta har nog svårt att följa resonemang kring grundläggande hållningar, och analyser av vad grunden står på. Min erfarenhet är att förmågan till en djupare eftertanke i sådana frågor är obefintlig. Därför nöjer jag mig med att tillbakavisa angreppen.

    SvaraRadera
  4. Jag har kapat ner ditt inlägg Stefan.. Vill du vet hur man gör, läs här:

    http://www.google.com/support/blogger/bin/answer.py?answer=154172

    SvaraRadera
  5. Tidens tecken är en sörja att sörja över...

    Tack för denna input...

    SvaraRadera
  6. Jag tror jag ska försöka läsa allt -- man lär sig en hel del!
    - År 381 är väl centralt -- är Jesus Gud? Om han är det (som treenighetsläran säger), bar Maria under nio månader Gud själv under sitt hjärta. Hon var hans mor, alltså Guds moder. (Det är egentligen obegipligt stort…)
    - Nestorianerna menade att "Maria födt en blott människa som organ för gudomen… Det gudomliga ordet, logos, tog sedan sin boning i människan, som i ett tempel… Det var denna människa, Jesus, som led och dog på korset. Logos lämnade då sin mänskliga boning och återvände till sitt gudomliga ursprung". Gud, skaparen, kan icke födas af en människa, som han skapat, och Gud, den lefvandegörande, kan icke dö." (Nordisk Familjebok 1913, Nestorianismen, lätt ändrad.)
    - "Då Nestorius' presbyter i en predikan tadlade den obibliska benämningen på Jungfru Maria "Guds moder", tog N. sin presbyter i försvar och bestraffade de munkar, som fanatiskt höllo fast vid den obibliska benämningen." (D:o, Nestorius. Av biskopen i Linköping, J V Personne)
    - Det sista stycket lär oss ju en del om Svenska kyrkans syn på saken… / Steve

    SvaraRadera