tisdag 19 oktober 2010

Jag känner mig ganska blåst

Jag vet att man kan läsa bibeln på väldigt olika sätt. I protestantiska sammanhang talar man om bibelsyn. Jag har inte riktigt begripit vad de olika varianterna grundar sig på, eller innebär. Man verkar, och nu menar jag evangelikala kretsar, utgå ifrån "sola scriptura" i någon av dess former. Jag har här inte för avsikt att ställa grundfrågorna om det, utan mest se på tillämpningarna.

Till grundfrågorna räknar jag sådant som att man inte kan komma fram till utgångspunkten utan att göra antaganden.

Det finns alltför många tillämpningar för att de skall kunna låta sig diskuteras mer samlat, så jag undrar främst över "verktygen". Här kommer sannolikt en aspekt av bibelsyner. Jag hoppar över frågor om liberalism eller bokstavstro, och koncentrerar mig på frågan hur man formar sina läror med hjälp av bibelcitat. Det är en ganska grannlaga fråga. Några människor hittar en bibelvers som man anser stöder den egna uppfattningen, varefter man i enklare fall bortser ifrån sådana verser som säger något annat, medan den mer ambitiöse förklarar varför de andra verserna inte är relevanta, eller varför de i själva verket betyder något annat.

En anledning är att det kan ses som grannlaga uttrycks kanske bäst på engelska: "if you take a quote out of its context to use it as a prooftext it is a pretext".

Det må vara en sak att man med olika verser, eller kombinationer av verser kan bevisa diametralt motsatta ståndpunkter. Det som jag undrar mest över är hur man väljer sina verser, förutom att de stöder den åsikt man framlägger. En variant som någon uttryckt är att evangelietexter har högst prioritet, följt av NT:s övriga texter, vilket i sin tur följs av GT. En annan variant är att utgå ifrån att alla motsättningar är skenbara, varför man kan ta vilken vers som helst, och låta den, eller dess tolkning, få företräde framför allt annat. Två bekanta varianter på det är att man blir rättfärdig / frälst endast genom tro i motsats till eventuella gärningar, liksom att kärleksbudet ersätter alla andra bud. Jag kan förstå sådana läsarter på psykologisk grund, men jag kan inte finna att de är koherenta med bibeln som helhet. Annorlunda uttryckt: man har sin tro först, och sedan "bevisar man den" med valda citat, och vid behov tolkningar, ur bibeln, varför den egentliga frågan inte är vad bibeln säger, utan hur man kan använda bibelns texter för sina egna syften.

Det finns andra sätt att läsa bibeln. Det som jag först på senare tid börjat ana är att man sätter en gräns i texten. Jag trodde att man satte den mellan GT och NT, och menade att Gud som han framträder i GT är elak, medan han är snäll i NT. Även om jag tycker att tolkningarna av de båda testamentena inte är sannfärdig på så sätt, så har jag i alla fall kunnat förstå resonemanget. Jag verkar ha missförstått "de mer bibeltrogna evangelikalerna". De sätter gränsen i stället vid Jesu uppståndelse. Allt som hände före den verkar vara berättelser utan annan mening än att tala om för oss att olika saker inträffat, och att Gud varit inblandad på olika sätt. Av buden är det bara de självklara, som att inte mörda, samt kärleksbudet och förbudet att kalla någon för "fader", liksom Jesu fördömande av "tradition" som är relevant för oss. I övrigt är det Paulus brev som förklarar den sanna läran och moralen. Jag vet inte riktigt vart de andra breven tagit vägen...

Jag känner mig fullständigt förvirrad inför detta sätt att använda bibeln. Innebörden är att större delen av vad som står där är kuriosa, utan särskild relevans för våra liv i dag. Men ännu märkligare är att man, utan att darra på manschetterna, förklarar Jesu förkunnelse som papistisk irrlära. Naturligtvis uttrycker man sig inte så, utan man hänvisar till katolska teologer eller dokument, som man ställer emot sina tolkningar av olika Paulus-citat. Det som kanske allra mest förbryllar är att kontentan blir att Paulus, i åtminstone några hänseenden, kommer med ett annat evangelium än det som Jesus förkunnade!

Jag anar att man någonstans ser kristendomen som en brytning med judendomen. Skälen skulle då finnas i att Paulus inte vill att hedningarna skall bli judar, liksom i besluten vid de båda apostlakonferenserna (apg. 11 & 15). Man verkar bortse ifrån att Paulus själv gjorde allt han kunde för att uppfylla alla buden.

I sin mest radikala form kommer denna tro att säga att det är fel att be "Fader vår". Anledningen är att man i slutet av den bönen ber "förlåt oss våra skulder...", vilket skulle strida mot att de redan är förlåtna genom Jesu död och uppståndelse. För att få till det så behöver man skruva på en hel del i breven och apostlagärningarna, och förklara att det endast var relevant då Jesus lärde ut det, dvs. innan han på korset sade "det är fullbordat".

Det jag vill be om hjälp med är att förstå hur det kunde bli så att Jesu förkunnelse hamnat så i bakvatten bland människor som vill kalla sig kristna. Jag söker inte efter kritik mot dem - den kan jag producera själv - utan efter förståelse för hur det kunde bli så.

9 kommentarer:

  1. Ja, förklar det, den som kan!

    Till syvende och sist har det väl med ett träd, en önskan om att bli som Gud och en frukt att göra! På frukten känner man trädet!

    Jag kan inte förstå att Paulus kan få en sån tokluthersk tolkning och att man tror på fullt allvar att det är sanningen!

    Men jag är ju heller inte profet, präst eller kungen i tolkningsdjungeln... :-)

    SvaraRadera
  2. Tack för en tänkvärd blogg och tänkvärt blogginlägg!

    Din undran om Jesu förkunnelse som hamnat i bakvattnen hos bekännande kristna stöter på problem. Vilken del av förkunnelsen tänker du då på? Den yttersta domen? Helvetet? Guds rike som inte är synligt? De etiska idealen i Bergs-/Slättpredikan? Om det kommer att finnas tro kvar på jorden när han kommer åter? Jesu återkomst? o s v

    Själv skulle jag vilja påstå att centrum i GT och NT är evangeliet om Jesus Kristus och försoningen som skedde på korset och att döden miste sin udd tack vare hans uppstådelse. Döden/Livet och Guds frälsning går som en röd tråd från 1 Mos till Upp.

    I övrigt ser vi skärvor av olika saker som Gud vill förmedla till oss (lärljungar) via sitt ord. Är inte lutheran men den jag beundrar mest i kyrkohistorien är nog Martin Luther (trots vissa saker jag inte håller med om). Han fattade det enkla med evangeliet [E] och varför den kan tränga in i dens själsliv som tror till kraft för frälsning. Detta har inte alltid så mycket med alla trosbekännelser och läror att göra utan E / Kristus som dörren till Guds rike. Syndaren börjar bara vandra på Vägen. Den som kritiserar och klandrar syndaren för att inte vara tillräckligt kristen dömer sig själv då han/hon inte är ett dugg bättre trots "bättre" arv eller/och miljö. Därför famlar ofta teologier i blindo eftersom de inte användet dörren (Kristus) och lever i E. Utan använder förnuftet till att försöka förklara det som inte kan förklaras.

    Martin Luther lär ha sagt att "Tron är det ljus, som leder oss och lyser i mörkret, då förnuftet ingenting ser och blir till dårskap."

    Nyckeln är tron. Här ser jag ingen motsättning mellan Abram, GT:s profeter, Symeon, Jesus, Paulus eller författaren till Uppenbarelseboken. Har en kompis som läste B. Hägglunds Teologins historia och konstaterade att det var ett mörker fram till Luther när han framlade sin syn på rättfärdiggörelsen genom tron. Tron på den är nyckeln/dörren annars blir även rättfärdiggörelsen genom tron teori/teologi. Är inte Jesus LIV i GT, E och resten av NT?

    Tron ger mig möjlighet att tacka för lammets dyra blod som ger oss alla syndernas förlåtelse tack vare Guds son Jesus Kristus. Samtidigt som jag inser att alla inte tror vilket också bekräftas i Gt och NT. Men ändå vill jag av Guds nåd kalla mig kristen trots att ingen annan skulle kunna tro att jag ör kristen. Jag prövar leva i ett liv i "helgelse" men har kommit till insikt att jag aldrig kan bli fullkomlig [teleios] utan får ha det som ett mål i den kraft Gud ger mig dagligen då jag söker honom. Och att jag är helgad tack vare Jesu dyra blod.

    // simul justus et peccator

    SvaraRadera
  3. Om man inte lever i Kyrkans gemenskap kanske det är svårare att få den helgelse som Jesus och apostlarna faktiskt talar om. Så välkommen ut ur Hägglunds värld och Fr Martins värld och in i fullheten. Tala med närmsta präst (en riktig sådan, med 10 års studier bakom sig och minst 2000 år av teologi bakom sig)...

    SvaraRadera
  4. Annorzzz, riktar du ditt inlägg till mig?

    Jag har funnit nåden i Kristus utanför RKK och jag tackar Gud för detta. Hyllar ML som den störste teologen i modern tid efter sin tids förutsättningar. I övrigt är jag katabaptist men inte rigorös sådan. Kan tänka mig undantag.

    Det som samtida judiska sekter hade gemensamt var att de inte kände till Skrifterna och for på så sätt vilse. Vid reformationen och under en lång tid från 200-talet och framåt fanns det "fri-från-Rom-rörelser" (denna term används av kyrkohistoriker) och jag måste säga att jag bejakar denna profetiska insikt bland kristna. Tar man Jesu ord på allvar och ser på frukten av RKK så är den graverande. Men så har ju RKK förföljt de profeter som har uppkommit så att hur kan de har Ljus på tillvaron?

    // simul justus et peccator

    SvaraRadera
  5. Ett exempel på hur Jesu förkunnelse kommer i bakvatten:

    Man tar en vers ifrån Paulus, som säger att man blir frälst genom tron, och inte genom laggärningar. Läser man texterna runt omkring finner man att Paulus reagerar mot två saker
    1) att judar, med hänvisning till skrifterna, hävdar att man måste följa hela lagen
    2) att människor räknar hur mycket de har gjort ungefär som om det skulle skaffa dem poäng i himmelen.

    Vidare skriver han att lagen i sig inte ger någon frälsning. På annat håll skriver han att lagen har sin plats. Min slutsats är att folk använder lagen, som i sig är bra och given av Gud, på fel sätt.

    Den slutsats som jag möter är att man blir frälst endast genom tron, och att man ställer det mot gärningar överhuvud taget. Jesu förkunnelse är att alla som gör något gott skall bli belönade, och att inte de som säger Herre, Herre, utan de som gör Faderns vilja kommer in i himmelen. Däremot är också han kritisk mot att människor fullgör lagen på ett ytligt sätt.

    Ser jag litet vidare på det så finner jag att väldigt litet av det som jag möter i praktiken har någon direkt anknytning till vad Jesus lärde och sade. I stället är det ofta enstaka verser, och oftast från Paulus, som jag undrar över hur man fått till sina tolkningar ur.

    När det gäller frukterna från RKK, som är graverande (?), kan jag se hur många heliga människor som fostrats. När man bedömer frukt, enligt Jesus, handlar det om att fikon inte växer på tistlar och liknande, inte om att det bland många goda äpplen också finns de som är angripna av insekter. På ett äppelträd i min närhet finns det fortfarande kvar en del frukter. De är nu ganska trista, men jag känner fortfarande igen trädet som ett fruktbringande äppelträd. När man ser till vilka frukter de olika kyrkorna burit är det alltså bäst att räkna helgonen.

    När det gäller fri-från-rom-rörelser är de äldre än vad du anger. De fanns redan under den apostoliska tiden. I flera av breven klagar man på att människor tar läran och kör sitt eget race, sina egna tolkningar. Mot detta hävdar man auktoriteten hos apostlarna, och dem de utsett att hjälpa till. Andra kunde hjälpa till med olika saker, också mission, men de blev till problem när de hade "mycket bättre" tolkningar att komma med...

    SvaraRadera
  6. Stefan du skriver att du känner dig blåst. Även Jesus försökte den tidens teologer snärja i sina snaror. Det finns en väg som inte innebär denna motsättning som du nu upplever. Det är att gå med Gud i tron på Jesus Kristus. För vissa ett tramssvar men det är den vägen (vi) många måste gå.

    Här är en tråd på en blogg jag fäljer då och då: http://baptist1861.blogspot.com/2010/10/att-tro-pa-bibeln-men-att-ha-olika.html

    Lycka till Stefan.

    // simul justus et peccator

    SvaraRadera
  7. Jag har tittat igenom en del av materialet som du hänvisar till. Jag kan inte finna någon riktigt klar linje i det hela.

    Jag ser att man försöker att använda bibeln för att hitta vad som är sant, men att det inte finns något som talar om ifall det verkligen är sant eller ej. För att tala klartext: det är enkelt att utifrån observera vilka "glasögon" som förekommer i olika fall. Jag säger inte att allt de för fram är fel, utan bara att det inte finns någon grundläggande orientering i sanningsfrågan. Det innebär att någon menar att var och en kan få tro på sitt, medan en annan menar att sant är det som stöds av de bästa argumenten. Bristen i det förra är uppenbar, medan bristen i det senare ligger på flera plan. Dels är det kanske så att den som är skickligast i att argumentera också är den som har hittat vad som är sant, och dels är det inte säkert att värderingen, och dess underliggande tankar och idégods, leder till sanningen. Det skulle i så fall lätt bli till cirkelbevis.

    Jag har över huvud taget litet svårt att följa vad som gör att olika auktoriteter har auktoritet. Är det därför att de är pålästa, och i så fall varför har inte andra lika eller mer lärda personer motsvarande auktoritet? Är det därför att man delar deras tro - i så fall på vilken grund?

    Jag finner alltså många av trosuttrycken mycket intressanta, samtidigt som de fundamentala frågeställnignarna svävar. På vilken grund tror man att kyrkan är en samling människor som tror likadant? Och i så fall vad? Varför inte en annan variant? Varför är varje församling ett fritt samfund? Vad innebär det? Att var och en bestämmer sin egen tro? Att varje lem av Kristi kropp är frigående och oberoende av andra lemmar?

    SvaraRadera
  8. Vi är alla till viss del blåsta Stefan Bibeln är ju inte lätt att tolka precis.
    Att ha ett rent hjärta tror jag är det viktigaste av allt

    SvaraRadera