torsdag 16 september 2010

Varför är du katolik?

Jag får ofta den frågan av många av mina protestantiska vänner.

Jag försöker ofta leda in debatten på vart auktoriteten finns idag, och kanoniseringarna av bibeln. Det väcker ofta en "aha" upplevelse hos många.
Jag märker att många inte alls har tänkt i dessa banor som jag själv gjort. Ofta använder folk argumentet, "det är Guds ord, punkt slut, varför gräva i det"
Alla verkar inte ha det behovet att veta hur kanoniseringarna gick till, och med vilken auktoritet detta gjordes. Eller hur olika dogmer fastslagits. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på mig som vill ta reda på sånt här.. Det kanske hade varit enklarare att inte bry sig så mycket om vissa saker.
Men o andra sidan, så var min första tanke när jag läste bibeln som nykristen. Varför är just dessa böcker med i nya testamentet. Jag vill liksom inte sluta söka efter sanningen bara för den sakens skull.

Den kristna tron måste vara sann, annars vore det absurt att vara kristen. Jag vill veta varför dessa böcker finns med i bibeln, och vilka som hade auktoritet att bestämma det. Och var finns den auktoriteten idag. Den är en aspekt som fört mig till den katolska kyrkan.

Ofta får man svaret att tron skall vara fri från religösitet. Och ett slags apostlagärningarna ideal skall råda i den kristna tron. Då hade man minsann inga kyrkobyggnader, utan tron levdes ut i hemförsamlingar. Och att så skall den kristna tron levas.
Man ser ofta den katolska kyrkan som en gigantisk instans som påminner om en fariseeisk religion. Och man kan inte förstå hur jag vill vara en del av denna apparat. Tron är ju så enkel och barnslig. Det behövs inga stadgar och regler, vi har ju den helige ande i våra liv så talar om för oss vad som är rätt och fel.

Som katolik svarar jag då att man läser bibeln selektivt, och försöker upprepa en rörelse som redan varit i den unga kyrkan. Det är en orealistisk tanke och leder ofta till splittring och oenighet. Det såg vi även i den tidiga kyrkan med olika geografiska hemförsamlingar. Enhet och dogmer är ett måste för att hålla i hop en växande skara av kristna människor.
Det jag finner i den katolska kyrkan, är en kyrka som håller ihop. Som förvaltar något, som inte anpassar sig till tidsandan. Det är synd att inte fler upptäcker det.
Jag märker också att man har förutfattade meningar om vad vi tror på. Även om jag delger hur vi tror, så verkar man fortsätta på sin egen linje om hur vi tror.

Givetvis finns det andliga aspekter också, som fört mig till kyrkan.
Min första möte nmed Gud satte djupa spår i mig, min första mässa upplevde jag samma sak. Det gick inte att fly ifrån det. Jag blev drabbad av Gud. Det går inte att fly ifrån.
Givetvis är det svårt att debattera sådant. Att sätta ord på på saker man upplevt i sitt inre.

Skriv gärna era tankar om detta..

5 kommentarer:

  1. En annan god anledning är den elementära insikten att mänskligheten alltid kommit längre genom att bygga vidare på sina dyrköpta erfarenheter, jämfört med att alltid återuppfinna allting...

    Vi fattar helt enkelt långsamt - det, om något, är övertydligt i både GT och NT.

    SvaraRadera
  2. Min bakgrund är helt annorlunda, så jag kan inte ge några direkt stödjande reflektioner ur min egen erfarenhet, men litet kan jag kanske ändå bidra med...

    För mig är det något lite bakvänt att börja med bibeln. Det innebär inte att det skulle vara fel, utan bara att det inte är min första ingång till trosfrågor. Bibeln är snarare ett vittnesbörd om Guds uppenbarelse. Dvs. uppenbarelsen kom först, och sedan vittnesbörden. Från första början i Genesis handlar det goda om att leva i Guds gemenskap. Abel gjorde det. Henok gjorde det. Noak gjorde det, liksom några till...

    När vi möter Israel som ett stort folk ser vi att det inte var lätt för dem att leva i denna gemenskap med Gud. De misslyckades på alla sätt. Men det stora hoppet ligger i att det dels alltid finns en väg tillbaks, och dels i att det finns förlåtelse. Just förlåtelse och försoning är det viktigaste som detta folk har burit med sig genom alla tider intill denna dag. Strax kommer de att fira Jom Kippur, den största sabbaten av alla sabbater (sabbaten är i sig större än andra helger, eftersom den är given av Gud och delas med honom, medan helgerna påminner oss om hans verk). Den infaller nu på lördag (den 18 september, med början vid solens nedgång ca 18.45 på fredag). Detta är det viktigaste som vi kan hoppas på. Att försonas med vår skapare. Att bli förlåtna våra synder - efter vederbörlig rening. Att åter fullt ut kunna förtro oss åt honom.

    Utifrån detta, som i kristen tradition uttrycks kring påsken, kan vi leva våra liv i glädje och hopp - trots alla smärtor och svårigheter.

    Som kristna möter vi Gud i kyrkan, i sakramenten, i vår omgivning, i våra medmänniskor. Alldeles särskilt är det naturligtvis i sakramenten. Ibland kan man irriteras över att en präst som är mindre sympatisk "har makten" över sakramenten. Så småningom får man lära sig att se förbi det. Han får svara inför Gud, och det han har att svara för är varken mindre eller lättare än vad jag har att svara för. Det viktiga är att Gud kan och vill använda ofullkomliga människor för att nå fram till mig. Tänk bara på vilka kraven hade varit om han inte hade velat använda dem!

    Först när jag vill möta Gud kommer bibeln in med mer än historier och berättelser eller kända citat. Genom texterna kan Gud tala till mig. Genom dem har han talat till människor i alla tider. Jag har all anledning att lyssna till deras erfarenheter. Liksom jag har anledning att lyssna till de skilda erfarenheter som finns i texterna. Jag förminskar dessa om jag försöker att finna något entydigt och exakt i dem. Emellanåt talar de bokstavligen emot varandra. Skall straff uppskjutas till senare generationer, eller är var och en ansvarig för sitt? Kanske är svaret att rättvisan inte skipas i denna världen?

    Just detta att Gud självklart är närvarande i, men samtidigt går utöver denna världen är lika hoppingivande som svårgripbart. Gud finns inte i vinden, regnet eller floderna, men han kan använda allt det, och allt annat som finns, för sina syften. Sträcker sig då inte dessa långt utöver denna världen? Är vi inte skapade till att få del också i det?

    Genom tiderna har det varken i judendom eller kristendom varit viktigast vilka trosuppfattningar man har. Man har kunnat leva med att människor haft konstiga föreställningar. Hur hade man annars kunnat acceptera t.ex. barnen? (Däremot finns det begränsningar i vad man får förkunna och försöka att övertyga andra om, men det är inte allas uppgift och mandat att vara förkunnare eller laglärd.) Det viktiga har alltid varit gemenskapen. Det allvarligaste straffet har, förutom ev. dödsstraff, varit att bli utesluten ur gemenskapen, eller att bryta den. Inom den har diskussionernas vågor kunnat gå höga, men att ta avstånd ifrån de andra är att gå ett stort steg för långt. Det är ett steg ner i avgrunden. Det steget kan man ta också med bibeln i hand, och med bibelord på läpparna. Är det också vad man verkligen vill?

    SvaraRadera
  3. Mitt svar på frågan varför jag är katolik är annorlunda i dag än för 22 år sedan när jag konverterade. Då var det Sanningen, Traditionen, helgonen, påven osv som var mitt svar. I dag är mitt svar: Därför att Gud vill att jag ska vara det. Jag upplever att jag hör hemma i Katolska Kyrkan på ett sätt som jag inte upplever någon annanstans. Gud har satt mig där för att Han vill att jag ska vara där och det är Kyrkan som ger mig allt jag behöver för att kunna leva med Gud. Sakramenten finns ingen annanstans...

    SvaraRadera
  4. Jag vill leva i Sanningen. Sanningen är en, men mångfaldigt uttryckt. Sanningen kan inte sätta sig upp mot sig själv, därför tvingades jag inse att protestantismen inte håller.

    Skönhet, Kärlek och Sanning strålar klarast invid Jesu närmaste; GudsModern och Petrus.

    SvaraRadera
  5. Jo vår bakgrund spelar såklart roll för hur vi ser på kyrkan..
    Men ett ledande tema för era svar verkar vara "sanningen"
    Vi vill tillhöra en kyrka som står för sanningen. En gemensam kropp som vi både lider och glädjs med. Det är en styrka som katolska kyrkan har gentemot andra samfund.

    SvaraRadera