Det är nio dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst. Nio dagar av bön, enligt apostlagärningarna. Urtypen för alla novenor – en förberedelse som behövs för att ta emot något riktig stort, något gudomligt. Jesus undervisade i tre år, och säkert hade de lärt sig en hel del, men vad hade de förstått? Påsken hade skapat en blandning av glädje, hopp och av oro. Vad de inte förstod var att de 40 följande dagarna hade förankrat tron på uppståndelsen, tron på att han faktiskt lever. Dessa dagar var nödvändiga, men denna tro, denna övertygelse, ledde dem ingenstans: den fråga de hade efter de 40 dagarna var om tiden nu var inne för att upprätta det nya Israel, dvs. att kasta ut ockupanterna och att göra slut på allt käbbel om hur lagen, men också profeterna, skulle tolkas. Kanske inte minst viktigt var att få sätta sig intill makten – minns hur några av dem försökte att få platserna till höger och vänster…
Kristi himmelsfärd grusade, eller åtminstone förvirrade, lärjungarnas materiella förhoppningar, och, i bästa fall, befriade dem ifrån deras alltför snäva perspektiv. Hur viktigt och värdefullt är inte detta för att pingstens ande skulle kunna börja verka? Vart skulle anden kunnat leda dem om de varit kvar i sina fåfängligheter? Handlar kanske pingsten i lika hög grad om att vi skall ställa frågan vad vi är beredda till, vilka perspektiv och förhoppningar som vi har och lever med? Handlar den om att vi måste fråga vilka fördomar och färdiga uppfattningar som vi håller fast vid? Om vad vi egentligen – innerst inne – tror är möjligt eller nödvändigt?
Var pingsten något helt nytt? Är den något separat, eller är den i själva verket en del i Kristi frälsningsverk? Om vi tittar på den första påsken, så var händelseförloppet ungefär följande: Gud besegrar de egyptiska avgudarna en efter en genom plågorna som drabbade deras ”maktsfärer”, han visade sig till slut som Herre över liv och död, och räddade Israel ur slavlägret, varefter han gav dem sitt förbund, sitt löfte, sitt ord. Detta gjorde han just på pingstdagen, och judarna firar än i dag veckofesten 7x7 dagar efter påsk. Det är alltså förbundets dag, då allt återupprätts, och det nya startar, men det är också en skördens dag, det var så första gången, det är en skördefest för judarna i dag, och de första av andens frukter skördades då folk anslöt sig till apostlarna i tusental. Det hela var förutsagt… jag skall ta ut hjärtat av sten … göra er levande… etc. Det var bara det att ingen hade riktigt förstått…
Nu innehåller pingstens texter ännu mer. Den Helige Ande kom som eldslågor och talde genom apostlarna, Gud talade till Moses genom en brinnande buske. Det förklarar en del av att kyrkan är Kristi kropp, och varför det kan vara värt att lyssna till kyrkan mer än till tidsandan, eller aldrig så intelligenta, belästa och bibelsprängda människor.
Men det kanske mest förvånande var att folk från alla håll hörde sitt språk talas. Vad Gud gjorde var alltså att ”reversera” straffet efter tornet i Babylon, då han såg till att människorna inte längre skulle förstå varandra. Tornet byggdes av människor till sin ära, medan apostlarnas förkunnelse och verksamhet sker till Guds ära. I stället för att bygga ett torn av trä och sten, bygger de en kyrka av levande människor. På så sätt fullbordar pingsten vår befrielse ifrån synd och straff. Frågan till oss är oundviklig: till vems ära, med vilka medel och på vilka villkor tar vi emot, och ger vidare, det glada budskapet – budskapet om syndernas förlåtelse? Sker det till Guds ära, eller vill vi gärna själva vara i centrum? Accepterar vi det hela som det är, eller kompletterar vi med allehanda egna goda idéer – om hur det var då, hur det borde vara eller något annat? När vi ger budskapet vidare kan man undra om vi är den Helige Andes redskap, eller om vi har alltför bestämda uppfattningar om hur det skall gå till. Det finns en innebörd av att överlåta sig helt och hållet till Gud…
Stefan Herczfeldt
Stefan.. Hur ser du på "tungotalet"?
SvaraRaderaDet finns ett antal aspekter på det:
SvaraRadera1) Vid det tillfälle som omnämns i Apg. var den konkreta innebörden att människor med olika bakgrund förstod det glada budskapet. Det var konkret, men det förebådade också vad Jesus hade utlovat - att de skulle sändas ut i hela världen, liksom att Gud i GT hade lovat att uppenbara sig genom det utvalda folket, och att Jesus hade sagt att Gud skulle tala genom apostlarna. Det upphävde också straffet för Babels torn, även om vi i denna världen fortfarande lever under domen...
I nyare tid är det vanligt att t.ex. präster med bristande språkkunskaper ändå lyckas föra fram saker som rör vid de troendes hjärtan.
Det som förekommer i en del frikyrkoförsmlingar har jag svårt att ta ställning till. Det förefaller vara en hel del starka känslor med i alla fall. En skillnad mot den första pingsten är att då förstod alla, och nu förstår (nästan) ingen. Jag undrar om den Helige Ande har ändrat ambition eller strategi? Exklusiviteten är i alla fall påtaglig.
Om det är något personligt mellan en enskild och Gud, så kan jag inte ta någon som helst ställning. det är i så fall en variant av att någon får en ingivelse att göra något, vilket visar sig bli mycket viktigt i något hänseende.
Om det handlar om något mer generellt, kan jag konstatera att det inte får strida emot vad kyrkan säger och lär, eftersom det skulle "förneka" att kyrkan är Kristi kropp, och ledd av den Helige Ande. I övrigt är det förhoppningsvis till gagn för dem som är inne i det.