Gästblogg:Om Kristi himmelsfärd

Det skrivs, tänks och mediteras mycket kring våra stora högtider och deras innebörd. Få kristna har missat vad julen, påsken eller pingsten vill säga, även om lika få, eller kanske ännu ingen (?), helt har förstått innebörden i hela dess vidd och djup. Jag har en känsla av att Kristi himmelsfärds högtid hamnar litet vid sidan av… De flesta känner till den historiska händelsen, men vad vill de säga oss?

Texterna i den katolska kyrkan är: Apg. 1:1-11, Ps 47:2-3,6-9 (resp = v9 alt ”halleluja” ), Heb 9:24-28, 10:19-23, Vers före evangeliet: Matt 28:19a, 20b (Gå ut och gör alla folk till lärjungar – Jag är med er alla dagar till tidens slut), samt Luk 24:46-53.

Som så ofta läser olika människor ut olika saker ur texterna, liksom man läser in olika saker. Naturligtvis kan vi ”sätta in dem i sitt sammanhang” och säga att det är en viktig passus mellan de två stora händelserna: påsk & pingst. Jag vill inte avfärda det synsättet, eftersom jag tror att det innehåller en del sanning. Det var nödvändigt för Jesus att stanna 40 dagar för att förankra tron på uppståndelsen. Det var också, enligt honom själv, nödvändigt att återvända till Fadern för att han skulle sända den Helige Ande. Så här långt är det en bekräftelse av det nödvändiga, men ändå bara en historisk notering – den berör inte mig, den förändrar inte mitt liv, den är inte någon väsentlig del i min relation till Gud.

Det kommer mig litet närmare när jag ser att Jesu verksamhet ”i den gamla formen” är över, och att lärjungarna skall vittna om honom. En viktig tanke finns i texten ur hebreerbrevet, där Paulus säger ” Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.”
På ett annat ställe säger han att kyrkan är Kristi kropp. För att mitt hjärta inte skall veta av någon synd krävs att jag fullständigt förenar det med Jesu hjärta – för egen maskin är jag knappast fri ifrån någon synd, något som skiljer mig från Gud. Då blir plötsligt meningen med himmelsfärden litet klarare: hade han varit kvar, så hade det bara varit han själv så att säga… Det är inte bara en fråga om effektivitet, att lärjungarna skulle predika på olik platser, utan det är inledningen till, och förutsättningen för, att han skall vara ”helt och hållet närvarande”, i och genom kyrkan. Han försvinner inte efter en visit, utan han blir så mycket större!

Bibeln säger inte endast något till oss, utan även något om oss. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vad lärjungarna sade strax innan han lyftes upp: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?". Är det inte så även med oss, att våra förväntningar är ganska materiella? Det är inte oviktigt. Även Jesus blev trött och hungrig. Även Jesus gick på kalas. Men planerna och målen är större. Några lärjungar hade nog sett för sig att de skulle hamna på fina positioner i det nya kungariket. Få såg för sig hur de skulle sluta sina dagar (alla utom Johannes mördades). Ingen hade någon idé om vad de verkligen var kallade till, och vad de verkligen skulle uträtta. Ingen kunde ana vad som skulle hända bara några dagar senare: att de troendes antal skulle växa från ca 120 till flera tusen. Kan det vara så även med oss – att vi försöker att planera och förutse, men att Guds planer är större? När de kände igen Jesus i Emmaus bad de honom ”bliv kvar hos oss”, men han försvann ur deras åsyn. Det gjorde han också vid himmelsfärden. Är det inte så även med oss, att vi vill ”ha kvar honom” och ”hålla i honom”, att vi vill ha kontroll? Är vi på djupet beredda att släppa den, och att släppa in den Helige Ande – att verkligen be ”ske din vilja…”?

Stefan Herzcfeldt