Bryta ett mönster?

Min kristna vandring är verkligen som en bergdalbana. Dvs den går upp och ner. Min tro känns som en fackla, som i vissa perioder lyser med en enorm kraft, för att sedan nästan slockna.
Jag har börjat se ett mönster kring hur mitt andliga liv ser ut. Det känns som om mitt gamla liv trycker sig på ibland. Jag har ju levt ett liv där jag festat mycket, och rökt cannabis. Orsaken till detta var ofta en slags tristess, eller rastlöshet, jag ville så säga ha ut något mer av livet.
Nu är jag kristen, och har lämnat detta bakom mig, jag har en trygghet i min tro som jag inte hade innan. Men det gamla ligger där och gnaver imellanåt, det infinner sig en slags rastlöshet.

Jag skall försöka förklara hur detta mönster brukar vara..

Jag kommer ofta till ett stadium, där jag verkligen lever nära Gud, och när jag säger nära Gud. Så menar jag, att jag prioriterar Gud, jag lever i anden, och ber mkt och ofta. Jag läser bibeln, och jag uppfyller mitt sinne med Guds ord. Under denna period så bryr jag mig mycket om mina medmänniskor, jag ber och handlar rent praktiskt för någon som jag känner en nöd för.

Men det sker alltid en vändning i denna period. När jag kommit hit så faller jag alltid. Mitt gamla liv gör sig påmint, jag faller i olika laster, porr är väl den vanligaste saken som jag faller dit för. Det är alltså en synd som inte försvinner för mig. Jag så att säga trotsar som en barnslig tonåring, och går emot det jag vet är rätt. jag bedrövar den helige ande, genom att släppa in massa skit i mitt sinne.. Min sikt blir grumlad, och jag dömer mig själv hårt. jag skäms,och tappar allt det som jag under en period byggt upp i min relation med Gud, jag blir mer egoistisk,och bryr mig inte om mina medmänniskor på samma sätt. Jag börjar leva destruktivt, det är som att mitt gamla jag är framme igen. Jag släpper in mer skit i mitt liv.

Jag vet att Gud aldrig lämnar mig, men det är jag som lämnar honom.. Jag väljer mitt egos begär före allt annat. och människor i min närhet blir sårade för att jag väljer egots väg. Jag kan när denna fas infunnit sig, knappt be till Gud. jag börjar också tvivla på om Gud verkligen finns. Sedan sker en process där jag måste bearbeta mig tillbaka till Gud. Det handlar inte om en prestation, dvs att jag måste prestera inför Gud. Men det handlar om en inre process där jag måste inse allvaret i min synd. jag måste ödmjuka mig och verkligen ångra mig.. Det är så att säga en omvändelseprocess.

Ni kanske då säger att jag har en felaktig Gudsbild. Gud är ingen Gud som dömer dig så. Det vet jag att han inte är. Men det gör ju inte processen mindre smärtsamt för det. Jag har släppt in något i mitt hjärta som gör att jag stegvis kommer längre bort från Gud. Det är enkelt att säga att man skall leva i nåden. Man att vilja leva i nåden i denna fas, är ett önsketänkande.
Det känns mer som att man knappt orkar följa Gud.
Givetvis så vänder det tillbaka efter ett tag.
Men jag kommer aldrig ur det, samma mönster återupprepar sig gång på gång.
Johanna kan ibland avundas mig, för att jag kommit till tro i vuxen ålder, och att jag haft ett konkret möte med Gud, som gjorde att jag valde den kristna tron. Men jag kan ibland avundas hennes barnatro. Den bygger på en stabil grund, hon tvivlar inte som jag gör. Guds finns alltid med henne. Min tro går upp och ner. Men det kanske är därför vi skall vara tillsammans.

Är detta något som ni känner igen er i? Dela gärna era ord, om hur man skall komma ur det här. Men en sak vet jag, jag behöver den katolska bikten. För jag är alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag behöver biktens och botens sakrament.
Det är synd att så många kyrkor förkastat bikten och bekänna synder för varandra. Det är något som jag saknar i frikyrkan. Jag undrar hur många som brottas med sådant här i sin ensamhet, jag undrar hur många som tappar sin tro pga av detta. Jag vet att jag varit nära flera gånger, med att bara ge upp. Men jag är också tacksam att jag har bra människor vid min sida som stöttar mig.
Det är inte alla som har det.