fredag 25 december 2009

Julen, gästblogg, Uppsala

I morgon åker vi till Uppsala, det sägs att det kanske skall bli oväder, sen så är bilen ett riskmoment, jag hoppas den håller :) Är i behov av förbön inför denna resan..

Sen så kommer här en ny gästblog, skriven av Stefan Herczfeld, som vidrör julen.. Håll till godo:

"För många år sedan skrev en kåsör, jag vill minnas att det var Cello – Olle Carle – att när julen kommer är alla barn och alla fäder rättfärdiga, medan mödrarna är rätt färdiga. Det är en vinkel att fundera på när man tänker efter vad vi firar. När jag var barn var en del vuxna irriterade över att vi firade mer TV än jul. Jag förstod det inte riktigt då, men det var nog så att en del människor passade in olika aktiviteter för att inte krocka med olika favoritprogram. Det kunde nog kännas litet ryckigt för vuxna att klämma in en middag mellan två TV-program, och ta kaffet i nästa paus, och julklapparna i ytterliggare en annan paus. Senare fick jag lära mig att pusslet måste läggas på en större nivå, när man måste hinna med att träffa alla olika släktingar, och att det inte blir lättare om olika barn i ett hem har olika andra familjer som de också måste träffa. En flicka är hos sin pappa på julafton, medan hennes halvbror är hos sin pappa på juldagen. De kanske kan byta klappar i samband med skolavslutningen, eller möjligtvis på annandagen eller vid nyår… Jag har all respekt för att livet är komplicerat, och att det är svårt att få ihop allt praktiskt som behövs för att fira så som man vill att julen skall firas.

Meningarna går isär om vad som firas, varför det firas, och hur det på bästa sätt låter sig genomföras. Traditioner i meningen seder och bruk väger ofta tungt. Som kristen ligger det nära till hands att läsa texterna, och att fundera över dem. Det finns många mycket tänkvärda aspekter, varav jag tillåter mig att sammanfatta några av de vanligaste:

1) Gud blir människa, han blir helt hjälplös och utlämnad i krubban, och hans liv startar med att han blir jagad av kungen, han började sitt liv som flykting.
2) Herdarna, ofta invandrare med lägsta möjliga status, såg vad som hände, medan vanligt hyggligt folk låg och sov.
3) Barnamorden i Betlehem kan jämföras med barnamorden i samband med Mose födelse
4) De vise männen representerar de då kända världsdelarna, Afrika, Asien och Europa, precis som Noaks söner.
5) Jesu födelse, liksom hans liv, sammanfattar och återspeglar hela den dittillsvarande historien, och framför allt det utvalda folkets historia.
6) Guds ingripande är större än vad man kanske först tänker på. Dels sänder han Johannes döparen med stora tecken redan från tillblivelsen, och dels kallar han Maria, som han särskilt skapat och utvalt för detta. Gud framträder i sin härlighet genom kontrasterna. Jesus predikar öppet och mördas, medan Maria lider i det tysta och bevarar allt i sitt hjärta. Jesus äter och dricker, medan Johannes är en asket. Osv. Trots att allt verkar gå emot honom, och ingen riktigt förstår honom, så kommer han ut som segrare i uppståndelsen.

Eftersom allt vettigt redan är sagt av andra tänkte jag försöka att återknyta till frågan vad det har för betydelse för oss här och nu. Jesu födelses mysterier är så omfattande och djupgående att jag inte kan belysa dem på något meningsfullt sätt i en kort artikel. I stället tänkte jag försöka att på mycket skissartat sätt försöka att starta några tankar kring helhetsperspektivet.

Gud hann knappt mer än skapa människorna innan de förföll i synd. En synd som skiljer människorna från Gud, det är den kanske viktigaste innebörden av att de kastades ut ur lustgården, och det stämmer i allmänhet med vår erfarenhet. Redan då lovade Gud en frälsning. Ett löfte som ger hopp, och som återkom många gånger i historien. Frälsningen, att befrias från synden, innebär att återförenas med skaparen. Det är ingenting som vi människor kan åstadkomma på egen hand, även om det förekommer många goda idéer kring hur det borde kunna ske. Guds idé ser ut ungefär så här:

1) han ställer ut löftet
2) han väljer och kallar ett folk, genom vilket han skall visa sig för världen
3) han blir själv människa, och kommer oss så nära att han i sin Gudomlighet tar in den mänskliga naturen, det mänskliga väsendet, det mänskliga varandet. Så förenar han sig med oss. Han delar alla våra svårigheter och glädjeämnen. Han visar oss vägen, han förenar sig med oss.
4) När han förenat sig med oss människor genom att anta vår mänskliga natur kan han frälsa oss. Han tar på sig våra synder och delar våra lidanden. När vi ger honom våra synder, våra tillkortakommanden och våra lidanden kan han förena sig med oss på ett ännu djupare plan. Det är upp till oss att öppna våra hjärtan för honom – hans respekt för oss är fullkomlig. Frågan till oss är vad vi är beredda till.
5) När han förenar sig med oss på ett fullkomligt sätt, och delar våra lidanden, kan han fullkomna oss, och ge oss del i hans seger över synd och död. Han som antog vår mänskliga natur ger oss del i sin Gudomliga natur. Vi får del i det eviga livet – att leva genom honom, att leva med honom, att leva i honom. Det är det sanna livet – liv i överflöd, liv i Guds ära och härlighet.

Här ser vi att Guds människoblivande står i centrum. Det är inte målet, utan en outsägligt stor gåva till oss. Det som först ”bara” ser ut som att han ödmjukar sig och kommer till oss, visar sig i själva verket vara det första steget i, och förutsättningen för, att vi kan komma till honom. I honom förenas Gud och människa, himmel och jord, skaparen och de skapade. Han blev människa för att frälsa människor, och inte ängel för att frälsa änglar, supermänniska för att frälsa supermänniskor, eller halvgud för att frälsa halvgudar.

Som en hjälp på vägen mot målet vill han förena sig med oss, och oss med sig redan här och nu. Han tar emot oss, och renar oss ifrån synden i dopet, han förlåter oss varje gång vi fallit och ber om hans hjälp och nåd, han sänder den helige ande till oss. I kyrkan förenar han oss med sig i sin heliga kropp, han sänder präster att förkunna hans ord och förmedla hans särskilda nåd, och att verka i hans namn. Han ger oss sin kropp och sitt blod – mannat från himmelen, änglabrödet – som en andlig näring. Det står inte i någon motsättning till sillen & snapsen eller chokladen & julmusten. Vi har alla skäl att fira och vara glada, bara vi inte tappar bort var den verkliga glädjen finns! Jesus är född, Gud har blivit människa. Han kommer för att öppna himmelens port så att vi kan träda in"

Skriven av Stefan Herczfeld

10 kommentarer:

  1. Härlig sammanfattning av julen.

    Läste just på morgonen Tolstoys version av himmelens port: den öppnas inåt en stor cirkusbyggnad där det brinner för fullt. Folk pressar på för att komma ut. Men den måste öppnas inåt ! Tala om stress !

    Sleepaz: här är nya adressen till mitt skafferi: http://humlebo.nu/katolsktskafferi.html och längst ner ska mina egna fuskerier ligga, men jag återfinner inte min katekes...har du en kopia? Annars finns den på ett totalt insnöat torp. //Staffan

    SvaraRadera
  2. Stefan Herczfeld28 dec. 2009 15:07:00

    Tack Staffan!

    Jag tänkte försöka fortsätta tanketråden en liten bit i dag när vi fortsätter julfirandet.

    I den kristna traditionen har man ofta vävt samman fester, och på så sätt gjort dem ännu större, rikare och mer mångfacetterade. En del hänger ihop därför att de reflekterar ett kort och sammanhängande tidsförlopp, medan andra sammankopplingar är mer "teologiska".

    I den förra kategorin hittar vi naturligtvis först skärtorsdag, långfredag - påskdag, och juldagen - menlösa barns dag - trettondagen. Tar man litet längre tidsperspektiv så kommer Kristi Himmelsfärd och pingst till påsken, och kyndelsmässodagen till jul (40:e dagen, Jesu frambärande i templet). Dessutom är Marie bebådelse, 25 mars, och Josef (Marias brudgum) 19 mars, och Johannes döparens födelse 25 juni "styrda" av juldagen.

    I den andra ("teologiska") kategorin hittar vi en hel del intressant. Påsken avslutas med Pingsten, som följs av Trefaldighetsdagen (Gud är helt uppenbarad), Corpus Cristi (Jesus är kvar mitt ibland oss) och Jesu hjärta + Marias obefläsckade hjärta (vi finns i deras tankar, fre-lö efter CC). Det sista refererar tiil Jesu frambärande då hon fick höra att ett svärd skulle gå också igenom hennes hjärta.

    Ett annat "teologiskt" exempel är 15 augusti (Marias upptagning) och 22 augusti (Marias kröning).

    Kring julen hittar vi naturligtvis ännu mer. Dagen efter att vi firar Jesu födelse påminns vi om den förste som gav sitt liv för ordet och togs emot i himmelen (Stefanus). Nästa dag Kommer vi ihåg aposteln Johannes som gav oss den kanske mest personliga vittnesbörden om Jesus, och som var den förste som tog emot Maria som sin moder. Den Heliga Familjens fest firas söndagen efter jul. Trettondagen, eller epifania, är en av de största festerna, då tre mysterier eller temata sammanfattas - vi påminns om de vise männen, Jesu dop och brölloppet i Kana. Alla tre handlar om att Jesus träder fram inför världen. I den latiska riten har man delat på det så att festen firas från den 6 jan till följande söndag, som fått namn av det andra temat: Jesu dop.

    För många av oss kommer nyår in som ett sekulärt inslag i julfirandet. En vanlig uppfattning är att julens oktavdag, nyårsdagen, inte är så viktig. Då firas Maria (Guds och världens moder) som högtid. Det kan kännas som en blekare upprepning av juldagen: då var uppmärksamheten på barnet och en vecka senare tar vi upp det igen, men ser mer på mamman, men egentligen har vi redan firat det eftersom det ingår i julen. Det hela blir litet sökt och krystat - att lägga in en extra Mariadag. Förut firade man Jesu omskärelse. Det var ju i alla fall en riktig händelse, som ägde rum enligt lagen, och genom vilken han blev en del av det utvalda folket. Varför firar vi en mariadag i stället? Och varför är det en högtid (obligatorisk helgdag)? Är det ett sätt att försöka "äta sig in i" det sekulära nyårsfirandet, som man kanske hellre borde låta vara som det är?

    Fast tänk om det är tvärtom... Juldagen firar vi att Jesus blivit människa, och självklart kommer vi ihåg Maria, hans mor. En vecka senare firar vi oss själva. Vi är Guds barn, Jesu bröder och systrar, vi är barnen till kvinnan i uppenbarelseboken, vilka får träda in i den heliga staden. Maria är vår mor på motsvarande sätt som vi har en fader i himmelen. Det är alltså vår frälsning, och vårt eviga liv det handlar om. Det är kanske inte helt fel att vi firar det med ett nytt år, en ny tid, nya förhoppningar ...

    Med dessa ord vill jag önska alla en fortsatt God Jultid, och ett riktigt Gott Nytt År 2010 !!!

    Stefan Herczfeld

    P.S. Om någon är intresserad av när Jesus egentligen föddes finns det en som försökt att räkna ut det på följande länk: Star of Bethlehem

    SvaraRadera
  3. Trots att jag är protestant så måste jag medge att det var fint skrivet.
    Frid! \P-O.S

    SvaraRadera
  4. Stefan Herczfeld30 dec. 2009 09:21:00

    Tack P-O!
    Trots att du är protestant... Jag avser inte att såra någon med andra uppfattningar än mina egna, utan bara att dela med mig litet grand, i förhoppningen att det kan leda till en dialog och fördjupad förståelse av varandra och av Guds mysterier. På vilka områden känner du t.ex. inte igen dig? Vad är främmande för dig?

    Frid!

    SvaraRadera
  5. Det är förstås allting kring Jesu moder Maria som skiljer oss åt.
    Jag är inte så beläst på teologi men om jag har fattat rätt så var det katolikerna som kanoniserade bibeln.
    Som protestant håller jag mig till den kanonen, och aktar mig för allt annat, vilket egentligen borde göra mig till en äkta katolik i så fall.
    Ni som menar att Maria är himmelens drottning och hela världens moder, har uppenbarligen hämtat den uppfattningen från någon annan källa än de kanoniserade böckerna, och har då enligt vad jag kan förstå svikit dem som sa att endast kanon är utandad av Gud.
    Frid! \P-O

    SvaraRadera
  6. Stefan Herczfeld3 jan. 2010 11:58:00

    God fortsättning P-O!

    Jag vet inte exakt vad som skiljer olika människor och kyrkor. Jag tror inte att jag kan reda ut det heller. Det är uppenbart att Maria är en stötesten för många protestanter, och att det finns olika sätt att läsa bibeln. Det innebär inte att varje sätt leder till sanningen.

    Ur katolsk synvinkel har dogmerna kring Maria gott bibliskt stöd. Däremot är de inte direkta och omedelbara citat. Om man kräver det begränsar man vad man tillåter Gud att säga. Gud slutade inte att tala till oss med apostlarna, eller med kanoniseringen av bibelböckerna. Enligt bibeln skall han alltid vara mitt ibland oss, han säger åt lärjungarna att inte vara oroliga, utan att han skall lägga orden i deras mun, med Stefanos som första exempel när han talade med judar som kom från andra länder. Han talar genom kyrkan, som, enligt bibeln, är Kristi kropp. Han ger sin auktoritet genom apostlarna. Redan i första kapitlet av apostlagärningarna är de överens om att det är ett ämbete, och inte något som bara är personligt - i så fall skulle större delen av den boken vara kuriosa!

    Samma sak gäller Symeons profetia om Jesus och Maria. När han säger att det skall gå ett svärd genom hennes hjärta för att människors tankar skall komma i dagen är det inte något privat, utan den del i Guds frälsningsplan.

    En uppenbar svårighet mellan många katoliker och protestanter är alltså på vilket sätt Gud är närvarande "mitt ibland oss". Ytterst är det en fråga om vem Gud är.

    Här går kanske katolikerna litet längre än en del protestanter i hur långt Gud utger sig för oss. Vi är överens om att han blir människa, och en av oss, och att han ger sitt liv för att rädda oss, och att han i uppståndelsen förnyar livet. Sedan är det svårare. Katoliker menar att han stannar kvar hos oss, och förenar sig med oss i den synliga formen av bröd och vin ("den som äter ... evigt liv" etc.), att han låter oss bli en del i hans kropp (och förenas med honom) genom dopet och syndernas förlåtelse, att han talar till oss genom apostlarna (kyrkan) som han givit makten att binda och lösa, liksom att förlåta synder osv. Jag får intrycket att många protestanter ser på Gud med en litet större distans.

    Maria och helgonen tror jag egentligen inte alltid är en så stor djupgående skillnad. Den mesta kritiken ligger i att protestanter antar att vördnad inför helgonen sker på bekostnad av Gud, ungefär motsatsen till att framstående prestation av en lag-idrottsman sker på bekostnad av laget i övrigt, eller lagledaren / klubben. Det synsättet är inte nödvändigt, och inte bibliskt grundat.

    Jag kanske återkommer till några andra stötestenar senare. Sammanfattningsvis ser jag en större sanning i den katolska tron, men ett oerhört värde i många protestantiska trosyttriningar, och jag tror att många engagerade protestanter lever djupare i Guds kärleks ljus än vad många ljumma katoliker gör.

    Allt Gott
    Stefan

    SvaraRadera
  7. Tack för ett fint svar.
    Många protestanter menar att ni tillber Maria, och att ni därmed är avgudadyrkare.
    Men själva säger ni att ni inte tillber henne utan bara ber henne om förbön och hjälp, vilket går alldeles utmärkt om hon räknas som levande eftersom man då inte bryter mot budet att inte ta kontakt med de döda.

    För att reda ut saken skulle jag vara mycket tacksam om du ville svara på frågan vad det är för skillnad mellan alla dessa ord som vi kristna använder då vi talar om och med Gud.
    Nämligen: be, tillbe, åkalla, upphöja, prisa och ära o.s.v.

    MVH P-O

    SvaraRadera
  8. Stefan Herczfeld28 jan. 2010 10:06:00

    Hej P-O!
    Jag har en stor förståelse för att protestanter kan tro att katoliker ser Maria och andra helgon som gudar. Jag tror inte att problemet är språkligt. Stora delar av katolsk teologi och fromhetstradition har utvecklats i andra historiska och kulturella miljöer än den svenska.

    Om du verkligen vill, så kan jag försöka att reda ut likheter och skillnader mellan innebörden av olika ord. I sanningens namn skall sägas att de flesta katoliker i Sverige, inklusive präster, inte riktigt har en sådan språkkänsla, vilket kan bero på vad slags språkbrukare man är, och på att man är född i ett annat land, och griper de ord som verkar bra.

    Mer framkomligt tror jag att det är att se till relationer, och hur dessa uppfattas i en kulturell kontext. Protestanter har ofta en tendens att se den individuella relationen Jag & Gud som den nästan enda viktiga. Att "införa" helgon verkar störande för Gudsrealtionen. Hur katoliker ser det återkommer jag till i en senare artikel, men en kärna är att församlingen (Kristi mystiska kropp) omfattar alla heliga - på jorden och i himmelen, liksom dem som behöver vår hjälp för att bereda sig för att möta vår skapare (i skärselden). Helig i denna mening är alla de som är döpta in i Kristi kropp, och som inte begått en så svår synd att man dödat själen, dvs. medvetet i tanke ord eller handling tagit avstånd ifrån Gud (det är inte riktigt samma sak som att falla för en frestelse, eller att göra en missbedömning, eller att i något sammanhang ha ett för kort perspektiv, eller att inte förstå en annan människa i något hänseende).

    Det finns ytterliggare ett par centrala frågor i sammanhanget. Dels vad som kommer först - tro eller lära. Dels hur Gud kan tänkas relatera till sin skapelse, och därav hur vi bör relatera till den, och till våra medmänniskor.

    SvaraRadera
  9. Har äntligen hittat min katekes som använts flitigt i gymnasiet:

    http://humlebo.nu/katekes.pdf

    Kanske kan vara till glädje för någon som vill veta mer om det katolska. //Staffan

    SvaraRadera
  10. Läser den för fullt och sprider den =)

    SvaraRadera