"Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje." (1 Pet 2:4-5)
Jag läste lite från Petrusbrevet igår. Ett fantastiskt brev, som jag tyvärr läser allt för sällan.
Och jag fastnade vid dessa verser ovan här. Där vi skall frambära ett andligt offer till herren. Det är ju just detta som man gör i den katolska mässan. Alla våra gärningar för Kristus bärs fram vid altaret.
Katekesen beskriver detta bättre än mig:
1368 "Eukaristin är likaså kyrkans offer. Kyrkan som är Kristi kropp deltar i sitt överhuvuds offer. Med honom offras hon själv helt och hållet. Hon förenar sig med hans förmedling för alla människor hos Fadern. I eukaristin blir Kristi offer också offret som frambärs av lemmarna i hans kropp. De troendes liv, deras lovprisning, deras lidande, deras bön, deras arbete förenas med Kristi liv, lovprisning, lidande, bön och arbete och hans fullständiga självutgivelse och får på detta sätt ett nytt värde. Kristi offer närvarande på altaret ger alla generationers kristna möjlighet att förenas med hans offer"
Vad vill jag sagt med detta inlägg? Ja kanske att den kristna tron inte är individualistisk. Utan vi gör allt tillsammans, vi frambär våra offer till herren i gemenskap, vi ber,lovprisar tillsammans. Alla katolska kyrkor läser ur samma verser vid varje Gudstjänst, ett kollektivstiskt tänkande. Vi är samlade i en och samma ande. Våra böner är riktade i en riktning. Samma lovprisningar och böner går upp till herren. Ett samlat kollektiv.
Den katolska kyrkan är en motpol till ett allt mer individualistiskt samhälle. Även andra delar av kristeheten vill göra den kristna tron till en individualistisk privatsak. En del säger att man inte behöver en kyrka för att vara kristen, att man gott kan ha sin tro för sig själv. Så upplever inte jag att kristna i forna tider, såg på sig tro. Den kristna tron är enligt mig en kollektiv gemenskap. Kristus skall en dag hämta sin brud.
Jättebra skrivet!
SvaraRaderaJag tror att delar av kristenheten i dag är på väg ner i ett dike - just att acceptera individualismen som något självklart. Den äter sig in i vår kultur, vårt tänkande och vårt medvetende. Det kan vara svårt att över huvud taget föra eller genomföra resonemang och tankegångar med en annan utgångspunkt.
Det finns alltid en risk med en reaktion som innebär en utflykt i motsatt dike, kollektivism som har en tendens att frånkänna den enskilde ett ansvar.
De flesta av oss hamnar nog i att "sanningen ligger någonstans mitt emellan". Jag tror att det innebär ett besök i "galen tunna". Så långt jag kan se i den kristna och judiska historien har Gud aldrig varit något "mitt-emellan". I de viktigaste aspekterna har han varit entydigt det ena, t.ex. god, ljus, kärleksfull. I de mer mänskliga aspekterna har han genomgående varit "både och". Både Gud och människa, han både dog & begravdes och togs upp i himmelen, han talade både direkt genom lagen och genom profeterna osv.
Jag tror att de båda områdena, var för sig, antyder att Gud övergår vårt förstånd och vår fantasi. Han är t.ex. mer ljus och mer liv än vad vi kan föreställa oss, samtidigt som han vill möta oss både som individer, som skapade till hans avbild, och förenade i kärlek i kyrkan - i hans kropp, där vi förenas inte bara med varandra, utan också med honom och med hela den himmelska gemeskapen i den heliga måltiden.
God jul och tack för en jättebra blogg!
SvaraRaderaStarka och stärkande ord..
SvaraRaderaGod Jul, min vän..
Tack för era ord... God jul..
SvaraRadera