Skärseld

Jag hade ett samtal med min pastor i pingstförsamlingen kring katolsk tro. Och jag berättade då att jag börjat en kurs om katolsk tro.
Vi hade ett fint samtal. Han är verkligen en sympatisk och ödmjuk människa. Han bad mig att specifikt spana in tex lära som ”Skärselden” som han fann mycket tveksam och obiblisk.
Och jag har studerat detta ett tag, och fann följande:

Bibeln visar på många ställen när Gud uppenbarar sig som en eld när han sluter förbund med sitt folk.
När han sluter förbundet med Abraham ser vi en en flammande fackla i 1 Mos 15:17 Och en brinnande buske när Moses får sin uppenbarelse i 2 Mos 3:2.
Vi kan även läsa om molnet med eld som var över boningen i 4 Mos 9:15. Vilken vi även kan läsa om i 1 Kung 8:10 vid altaret med Salomo, samt Elia emot Baalsprofeterna i 1 Kung 18:38
Och tungor av eld visar sig när andens utgjuts på pingstdagen Apg 2:3
Vi kan väl då konstatera att Gud är en förtärande eld (Heb 12:29) vid flera tillfällen då han uppenbarar sig för oss.
Men Guds förtärande eld behöver nödvändigt inte vara refererat till hans ilska. Det finns en eld som bibeln beskriver i helvetet. Den elden verkar vara av evigt vrede. Men den heliga eld som Gud visar oss när han uppenbarar sig är av en annan kaliber. Det är helig och kärleksfull eld, där synd inte kan finnas. När Jesaja möter Guds närvaro kan känns hans läppar orena. När Daniel möter Gud, faller han till marken och blir svag. När Paulus möter Herren faller han till marken och blir blind.
Vi kan utgå från att Guds heliga eld är något som gör oss svaga. Den gör inte svaga av Guds vrede, utan hans helighet som genomsyras av en enorm kärlek, som gör att vi känner oss orena. Synden i oss gör sig så påtagligt påmind i Guds närhet.

Det änglar som befinner sig allra närmast Gud, kallas Seraf eller seraferim. Seraferna är sexvingade; ett par täcker de ansiktet med för att de står så nära Gud. I den kristna traditionen, är serferna de högsta änglarna, över keruberna och Gudstronens väktare; dessa tre grupper tillhör dock gemensamt den högsta änglahierarkin. Serafim betyder på hebreiska ordagrant 'de brinnande' Det befinner sig i Guds heliga närhet och de ropar Kadosh, Kadosh, Kadosh (Helig, helig, helig).
För mer info om Serafer läs, Jesaja 6:1–3 och Upp 4:6-8
Sefafer betyder alltså ”de brinnande” och de befinner sig i Guds närhet.

Vi kan läsa i 1 Kor 3:12-15 när Paulus beskrivet att vår tro skall bedömas som genom en eld:
”och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt.Den vars byggnad består skall få lön.Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld
Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?”

Petrus beskriver i 1 Pet 1:9 om äktenheten i vår tro, och hur den skall prövas:
”Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro - och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld - skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.”

Guds heliga eld finns där för ett syfte. Om vi applicerar alla dessa citat som jag givit er här. Är det verkligen så konstigt att det utvecklats en lära kring detta? Är läran obiblisk?

Katekesen säger:
1472 "För att förstå denna kyrkans lära och praxis måste man se att synden har en dubbel följd. Allvarlig synd berövar oss gemenskapen med Gud, och därigenom förlorar vi möjligheten att uppnå det eviga livet. Förlusten av det eviga livet kallas för syndens ”eviga straff”. Å andra sidan medför varje synd, också den mindre allvarliga, en osund bundenhet till det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens ”timliga straff”. Man får inte föreställa sig dessa båda former för straff som ett slags hämnd, som Gud lägger på oss utifrån, utan som något som kommer från syndens egen natur. En omvändelse som framgår av brinnande kärlek kan åstadkomma en så fullständig rening av syndaren, att det inte finns något straff kvar.

1473 Förlåtelsen av synd och återställandet av gemenskapen med Gud har som konsekvens att de eviga straffen för synden efterskänks. Men de timliga straffen för synden återstår. En kristen människa måste bemöda sig om att ta emot de timliga straffen för synden som en nådegåva, i det att hon tålmodigt uthärdar lidanden och prövningar och lugnt ser döden i ansiktet då den dagen kommer. Hon skall genom barmhärtighetens gärningar och kärlek liksom med bön och olika former för bot försöka att fullständigt klä av sig den ”gamla människan” och klä sig i den ”nya människan."

Spana även in http://www.katekesen.se/kkk1020-.htm#1031 (samt dessa :1472,1475,1498)

Även använt mig av boken " Rome Sweet Home" skriven av Scott och Kimberly Hann. (Tack Johans Stenberg för den boken, riktigt bra)