söndag 13 september 2009

Gudstjänsten och synder

"Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig."Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig."
Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.
Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod.
Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig.
" (1 Kor 11:25-29)

"Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva" (Matt 5:23-24)

Dessa två verser är ganska intressanta ur den synpunkten hur gudstjänsten bör firas enligt skriften.
Gör upp med dina synder innan Gudstjänsten börjar, och pröva dig och rannsaka dig innan du firar nattvarden.
Detta gör man i en den katolska mässan.

Så här inleds varje mässa.

P (prästen). I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

F (församlingen). Amen.

P. Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.

F. Och med din ande.

P. Låt oss besinna oss och bekänna vår synd och skuld, så att vi rätt kan fira de heliga mysterierna.

Alla. Jag bekänner inför Gud allsmäktig och er alla att jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse. Detta är min skuld, min stora skuld. Därför ber jag den saliga Jungfrun Maria, Guds änglar och helgon och er alla att be för mig till Herren, vår Gud.

P. Gud allsmäktig förlåte oss våra synder i sin stora barmhärtighet och före oss till det eviga livet.

F. Amen.

Herre, förbarma dig.

Herre, förbarma dig.

Kristus, förbarma dig.

Kristus, förbarma dig.

Herre, förbarma dig.

Herre, förbarma dig.

9 kommentarer:

  1. Varför inte be själv istället för att be till de avlidna att be? Vi ska ju inte ha kontakt med "den andra sidan" enligt Bibeln och dessutom talar den att Jesus har öppnat vägen till Fadern och att det bara är att träda fram! Inga omvägar kring Maria, änglar och helgon. Så varför ber man så? Undrar hur du tänker kring det bara.

    Frid och välsignelse!

    SvaraRadera
  2. Det är ju just synen på förböner som skiljer katolicismen emot protestanter..

    ibland kan man komma till en punkt där man knappt mäktar med att be till Gud, eller om förkrosselsen för ens synder är så stor att man skäms inför Gud (tex Petrus förnekelse av Jesus tre gånger, i ett såntant tillstånd vill man eller kan inte be till Gud). Eller exempelvis Publikanen som knappt, vågade lyfta blicken mot himlen när han bad då han skämdes för sin synd. (Luc 18:9-14)
    Ja det är då man behöver förbön och hjälp. Att be om någon annars förbön är ibland ett måste. Inte blir väl Gud arg för att man ber en vän om förbön i stället för att direkt be själv?

    Här skiljer sig katolicismen mot protestantismen. Katoliker lär att det finns människor som befinner sig i Guds närhet.
    Vi har alltså en gemensam kyrka där Jesus kristus gjort döden om intet.
    Luk 20:38 ”Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla.”

    ”De vittnen som har gått före oss in i Guds rike och särskilt dem som kyrkan erkänner som ”helgon”, är delaktiga av bönens levande tradition genom sitt förebildliga liv, sina efterlämnade skrifter och sin bön i dag. De skådar Gud, lovprisar honom och upphör inte att bära omsorg om dem som är kvar på jorden. När de gick in i sin Mästares ”glädje”, blev de ”anförtrodda mycket”. Genom sina förböner utför de sin största uppgift i Guds plan. Vi kan och bör be om deras förbön för oss och hela världen” (Katekesen 958)

    Några personer att ta upp som det finns bibliskt stöd för att de är hos herren.
    Enok (Heb 11:5, 1 Mos 5:24)
    Abraham (Luk 16)
    Moses (Jud 9, Matt 17)
    Elia (2 Kungaboken 2, Matt 17)
    Stefanos (ser Jesus när han dör).
    Rövaren på korset (Luk 23:43 (Jesus talar om för att han redan nu kommer vara i himmelriket)

    Se även dessa citat angåene helgon som ber för oss.
    Upp 5:8 (Heligas böner upp till Gud))
    Upp 8:3-4 (Heligas böner går upp till Gud)
    Upp 6:9 (martyrers själar ber till Gud)
    Läs även Matt 17. Där Elia och Mose visar sig för lärjungarna och samtalar med dessa. (det är något mer än bön det du, tänk att samtala med Elia och Moses)
    Kan även nämna 2 Kung.2:9-15 där Elias ande förs vidare efter sin död till Elisa.
    Samt Luk 1:17 (Johannes döparen är styrkt med Elias ande för att föra fram budskapet om omvändelse)
    Elias ande är alltså verksam efter sin död. Vi ser ju även att Elias visar sig på berget. Alltså slutar inte Elias förböner efter sin död. På samma sätt ser vi med helgonen . Deras förböner slutar inte för oss.
    Det finns alltså vänner i till oss i Kristi kropp som ber för oss. Att be en vän om förbön något bibeln förespråkar. ”Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor,” (1 Tim 2:1)

    Kan också nämna Hebréerbrevet 12:23 där det inte bara änglar utan också de rättfärdigas andar som står till herrens förfogande. Det är dessa heliga helgon som verkar för oss.
    ”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar…och inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund” (Heb 12:23)

    Ibland finns behovet av förbön. Och om det finns de som kan hjälpa oss till Gud, så ser inte jag felet i detta.
    Det är en styrka att tillhöra en stor kristikropp där människor hjälper oss. Även om de redan lämnat vår jord. Deras ande slutar inte vara verksam bara för att de dör.

    "Helgonens förbön. ”Just därför att de som är i himlen är närmare förenade med Kristus stärker de hela kyrkan i hennes strävan mot helighet.... De upphör inte att be för oss till Fadern i honom, genom honom och med honom. De bär fram de förtjänster som de på jorden har förvärvat genom den ende Förmedlaren mellan Gud och människor, Kristus Jesus.... Genom deras broderliga omsorg får vi stor hjälp i vår svaghet."(katekesen 956)

    SvaraRadera
  3. Stefan Herczfeld18 sep. 2009 15:21:00

    Utmärkta kommentarer!

    Jag kan tillägga två små saker:
    Det ena gäller kontakt med avlidna. Det ser vi inom t.ex. New Age. Men det är inte vad som avses hos Moses. Den viktiga skiljelinjen går inte mellan oss som lever på jorden, och dem som redan är fullkomnade, eller på väg mot fullkomningen, utan mellan dem som lever i nådens tillstånd, och dem som är andligen döda. Jesus uttrycker det som att man kan låta de döda begrava de döda, och att den som lever och tror på honom aldrig någonsn skall dö, om han en dör.

    Den väsentliga innebörden av liv respektive död är alltså inte om vi har någon tid kvar här eller inte.

    Det andra som för mig är slående är att vi har svårt att se vad som är stort respektive litet. Den intuitiva känslan är att den som är stor är ensam, och att andra som är stora är det på den ursprungliges bekostnad. Tänker man litet mer på saken finner man att det är tvärt om.

    Om vi har två VD:ar i var sitt företag, och den ene är ensam om att vara duktig i sin firma, medan den andre omger sig av många duktiga medarbetare kanske det klarnar. Även om nr 2 drar sig tillbaks till styrelsen, och nöjer sig med att rekrytera de bästa, eller drar sig ytterliggare ett steg tillbaks som ägare (eller rådgivare till ägaren), och ser till att rekryter den bästa styrelsen, som hittar den bästa VD:n, som hittar de bästa inköparna, säljarna, teknikerna, juristerna, ekonomerna, allt-i-allo-personerna och alla andra, så utgår det hela någonstans ifrån... De duktiga medarbetarna får säkert med all rätt beröm för sina insatser, men det är inte på chefens bekostnad...

    Gud verkar ofta genom människor, och han har onekligen gjort en hel del mycket goda rekryteringar, samtidigt som några mer ser till sina egna intressen än till att bidra...

    SvaraRadera
  4. Jag har inte så mycket att tillägga till Sleepaz inlägg, förutom att be för de avlidna och om helgonens förböner inte strider mot den lutherska teologin. Syndabekännelsen är väldigt viktig i högmässan, hade inte tänkt på skriftstället från Matteus evangelium, men stämmer precis det du säger..

    SvaraRadera
  5. Jonas.
    Stämmer det verkligen med helgon och protentantismen?
    Kan du ge mig lite underlag för det?

    SvaraRadera
  6. "Protestantism" är ett hemskt ord som jag vägrar använda. "Katolik" är jag, men jag är inte romersk katolik. Även de ortodoxa och många evangeliska är katolskt troende - dvs man strävar efter att tro så som kyrkan alltid trott och längtar efter hennes synliga enhet.

    I vår församling i Svenska kyrkan ber vi för de avlidna varje söndag och vi ber om helgonens förbön. I sann evangelisk-katolsk anda.

    SvaraRadera
  7. Strikt taget är lutheraner inte protestanter; protestanterna var en politisk gruppering av diverse reformerta, som ha en samordnad militär struktur, med vilken man skulle kunna försvara "evangeliets renhet" mot katolicism samt islam. Lutheranerna vägrade gå med i protestantismen eftersom man menade att Gud kan skydda sanningen utan bruk av våld.

    SvaraRadera
  8. Markus.. Jag anser att den Svenska kyrkans liturgi med sina katolska rötter, ligger betydligt närmare den katolska tron, än den Lutherska. Vad man nu menar med Luthersk.. :)

    SvaraRadera
  9. Luther var ingen systematiker och det är svårt att konstruera en heltäckande teologi utifrån hans skrifter.

    Som jag förstår honom var han en god katolik som genomgick en djup andlig kris. När han överbevisats om att också han kunde bli frälst av nåd genom tron på Jesus vände han sig med all sin kraft mot att Kyrkan gömt undan delar av den klassiskt kristna tron. Det var viktigt tror jag. Han var en profet.

    Luther förespråkade studium av kyrkofäderna, korstecken, ökat nattvardsfirande, ökad biktfrekvens och skrev en fantastisk skrift om S:ta Maria (som han kallade "evig jungfru").

    Han drev saker till sin spets när det gäller avlaten och han blev exkommunicerad. Här menar jag att han gick vilse. Han skulle ha fortsatt förkunna "trons evangelium", men också underordnat sig Kyrkan.

    Senare "lutherdom" har förvridit Luther i reformert och pietistisk riktning. Träffar jag kristna från andra måste jag förklara vilket slags lutheran jag är. Luther själv föredrog "evangelisk" och ville inte se någon rörelse ta hans namn.

    Svenska kyrkan i dess högkyrkliga del tycker jag är de som ligger närmast Luther i teologi och praxis.

    Evangelisk-katolsk - med kärlek till Kyrkan och med Luthers själavårdande teologi som viktigt arv. Men tyvärr är Svenska kyrkan på väg att tappa både evangelium och katolicitet.

    SvaraRadera