Arvssynd

Jag gillar verkligen den katolska synen på ”avrssynden”
Ju mer som jag förkovrar mig i teologin kring detta, ju mer faller allt på plats.
Det är givetvis ett stort ämne, och kanske får jag inte med allt, men jag skall försöka ge min syn på det.
Grundbetydelsen av ordet "synd" kommer från hebreiskan och betyder "att missa målet", vilket det också gör i Grekiskan.
Det betyder enligt katolsk teologi att vi är födda med en förmåga att missa målet. Målet i detta fallet, är en gemenskap med Gud.
Många nyare kristna rörelser, såsom baptismen och pingströrelsen, tar avstånd från läran om arvssynd. Detta är en konsekvens av att man definierar synd som verksynd, det vill säga medveten och avsiktlig handling mot sitt samvete och det man förstår är rätt.

"Arvsynden innebär att människan är berövad sin ursprungliga helighet och rättfärdighet, men den mänskliga naturen är ändå inte helt fördärvad: den är skadad när det gäller dess egna naturliga krafter, den är underkastad okunnighet, lidande och dödens herravälde, den är böjd för synd (denna böjelse för synden kallas ”begär”). (Katekesen 405)"

Enligt katolsk tro så föds inte människan till världen som ond. Men vi föds med ett arv från Adam, som gör att vi dels dör, och tenderar att missa Gud.
Det vore ett hån mot skapelsen att påstå att människan är trälbunden till sin synd till verkningssynder. Så vi utgår då från att människan är en god skapelse till Guds avbild.
Men går inte detta emot Paulus ord i Romarbrevet 7:18?
” Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte”
Jag skall försöka ge ett annat perspektiv på denna vers. Människan kan vara god och göra underbara handlingar utan att man är troende. Godhet finns överallt i världen, trots att man inte har en tro, eller är kristen. Det vore hyckleri att påstå något sådant.
Paulus påstår såklart inte att människan är oförmögen att göra goda handlingar. Men han påstår däremot enligt mig, att människan aldrig kan göra sig rättfärdig inför Gud med sitt kött. Det är den insikten som Paulus förmedlar till oss. Människans goda gärningar befriar oss inte från syndens inverkan. Den ärver vi, och den finns kvar trots våra envisa försök.
Paulus säger då att lagen påminner honom om detta. Lagen uppenbarar honom om arvssynden, därför är lagen andlig och bra för honom.
Men han säger inte att människan är trälbunden till någon form av verkingssynd, det vill säga medvetet och avsiktligt handlar mot våra egna samveten i alla våra handlingar. Om det vore så skulle vi ju inte kunna arbeta i bävan och fruktan för vår frälsning. (Fil 2:12)

Hur kan vi då göra oss fria från synden? Jo det är genom den nya skapelsen Jesus Kristus. När vi föds på nytt i dopet på honom så gäller inte längre detta arv från Adam, då lämnar vi döda människan och uppstår på nytt med Kristus.
Men hur bli det då med verkingssynder som vi begår pga. av våra begär? Varför begår vi dessa trots att vi är födda på nytt? Uppenbarligen så befinner sig människan fortfarande under ”världens synd” till Jesu återkomst och vi kan i vår svaghet falla i våra begär.
Men Jesus har ju gett kyrkan nycklar för att binda allt på jorden till himmelriket. Han har gett sin kyrka nycklar att förlåta folks synder som är orsakade av våra begär (Matt 16:18-19). Därför kan varje handling vi gör pga av våra begär få syndernas förlåtelse. Och när vi får syndernas förlåtelse så är vi verkligen rena och fria från synd. Låt ingen lura er till något annat. Låt ingen lura er att tro att ni är trälbunden till era verkingssynder.
”Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.” (Joh 8:36)