måndag 3 augusti 2009

Vad är bibeln?

Läste precis en tankvärt artikel från Fides Catholica.

"Ett grundproblem i många samtal om tro och apologetik mellan katoliker (eller ortodoxa) och många protestanter är att man har fundamentalt olika syn på vad Bibeln egentligen är.
Många katoliker ser ut som frågetecken när protestanten efter att man förklarat något om den katolska Tron säger "var står det i Bibeln?" eller "bok, kapitel och vers, tack". Den protestantiska grundtanken verkar vara att alla trossatser måste komma direkt från Bibeln.

För att rätt förstå Bibeln måste man ha en korrekt uppfattning om dess tillkomst och syfte. Och räknar man den som bindande auktoritet måste man kunna förklara varför man anser den vara bindande. Därutöver behöver man klargöra på vilket sätt den är bindande (vad jag menar skall jag förklara när jag kommer till den punkten)."

(Läs mer…)

2 kommentarer:

  1. Stefan Herczfeld4 aug. 2009 22:47:00

    En jättebra artikel!

    För att komma det litet närmare kan man fundera över följande:

    Det apostlarna predikade var inte bibeln, utan tron på och hoppet om uppståndelse och evigt liv. I centrum var nattvarden, där man får del av och förenas med Kristi kropp och blod. Det är vad som förenar och bygger kyrkan. Givetvis förenas man också i tron och i bönen. Nattvarden är en himmelsk måltid tillsammans med hela kyrkan, med alla de heliga på jorden och i himmelen. Jesus är Mannat, manna är änglamat, den som äter hans kött och dricker hans blod har evigt liv.

    När apostlarna skulle ut och förkunna kom de att använda grekiska som var det gemensamma språket, men som saknade ord och uttryck för att beskriva det man ville förkunna. Då fick man antingen hitta på nya ord, eller ändra innehåll i gamla. Detta orsakade missförstånd och slitningar långt genom historien.

    Det viktiga var emellertid nattvarden, och gemenskapen, i vilken man upptagits genom dopet sedan man mottagit och bekännt tron.

    HHuvudmotståndaren var filosofin, och hyllandet av intellektet. Vi kan läsa om det i t.ex. Rom 1. Allt måste tolkas i trons ljus, och man var allergisk mot allt vad filosofi hette.

    Så småningom kom Augustinus. Han lånade termer och modeller från Platon för att belysa och förklara tron. I öst ansåg man att han därigenom släppte in djävulen i kyrkan, och i väst blev han hjälte och kyrkolärare.

    Några sekler senare kom Thomas av Aquino och gjorde motsvarande med Aristotelses tankar och tankesätt.

    Ytterliggare några sekler senare kom reformationen, och sade "sola scriptura". Det innebar att man förkastade traditionen och tron, och menade att man med eget intellekt kunde läsa bibeln och tolka den. Det ledde omedelbart till att olika människor gjorde olika tolkningar. Varär egentligen sant. Idén var att återgå till urkyrkan. Den visade sig vara litet olika saker beroende på vem som läste och vad. Eftersom man såg att det inte fungerade kom varje kyrka att utveckla en egen tradition, och emellanåt kom någon att genomföra en ny reformation och starta en ny kyrka som skulle bli renare och återgå till urkyrkan.

    Om Augustinus och Thomas använde filosofin för att förklara tron, så kom man efter reformationen att börja med tankarna, som fick bestämma vad man skulle tro. Det är grunden för den projektion som säger att "Rom bestämmer och vägrar ändra sig". Olika grupper använder olika syastem för sina tolkningar. En vanlig variant är att man för den bästa tolkningen inte vänder sig till en präst, utan till en språkforskare eller kulturgeograf.

    Vidare måste man med intellektet besluta vad som skall vara bokstavligt och vad som skall vara symboliskt, liksom vilka metaforer som skall användas och för vad. Det framgår nämligen inte av "sola sriptura".

    Riktigt så här illa är det emellertid inte inom protestantismen. Den Helige ande leder hela kyrkan, och även protestanterna. Över allt, i alla samfund finns det människor som lömnar tolkandet, och i stället ber och lovsjunger tillsammans, och lever ett liv i kärlek. De samlar en troserfarenhet som är ett viktigt bidrag till den samlade kristenheten, och utgör på så sätt en oundgänglig del i Kristi kropp.

    Det västerländska samhället hyllar i alla fall det mänskliga förståndet. så vi är kanske tillbaka där det hela började? KAtoliker och ortodoxa har fortsatt att fira nattvarden, och intresset verkar öka även bland protestanter...

    SvaraRadera
  2. Amen, Stefan. Väl skrivit.

    SvaraRadera