Den stora kyrkflykten

En väldigt intressant debatt på Dagen den senaste tiden om den stora kyrkflykten. Känner att jag vill samtala lite om detta.
Vad kan vi som församling erbjuda människor egentligen? Varför skall människor komma till oss? Är det för musiken? Gemenskapen? Gud? Försöker vi locka till oss människor med massa evenemang som egentligen inte handlar om Gud? Konserter/musikaler för att bryta barriärer? Vill vi visa att vi kristna inte är så farliga människor och att vi är helt normala? Är det rätt väg? Jag har ingen aning.. Men nånstans måste människors inre längtan efter Gud vara den drivande kraften för dem gärningar vi kristna gör för våra medmänniskor. Jag påstår inte att jag vet hur, men man kan ju ändå tala om problematiken.

Nils-Åke Snäcke 47 år säger en del klockrena svar :
"Kyrkan blev en subkultur, helt enkelt. Först fyllde man ett tydligt behov, när brännvinet flödade i landet och folk hade det dåligt i början av 1900-talet. Då spelade kyrkan, nykterhets- och arbetarrörelsen en enorm roll. Sen utvecklades en subkultur och nu är kyrkan inte längre påtryckare i samhällsdebatten, i alla fall inte i annat än kufiska saker. Kyrkan berör inte människor i allmänhet ett dyft. Jag säger inte att den kristna tron är utspelad, men jag undrar om inte församlingarna kan vara det

Ja. Kyrkan kan inte bara bli ett lovsångscenter, den måste vara något mer. För att kyrkan ska få något existensberättigande för mig måste den visa framfötterna i annat än någon slags teologisk diskussion. Den måste ta ställning kring saker, och då menar jag inte bara konservativt. Den måste göra något, aktivt göra skillnad!

En av sakerna som fick mig att på allvar fundera kring kyrkan var när jag gjorde lumpen, vapenfri tjänst, på en fritidsgård i Fittja och träffade en 14-årig kille som bodde på en madrass under köksbordet hemma. Då började jag tänka: är kyrkan mest ett medelklassnöje? Varför gör vi inget för dem som har det så här?"

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162203

Det är en sådan väckelse som var under början på 1900-talet alla suktar mot verkar det som, vi vill vara samhällets kudde som tar emot dem sargade fåren. När människor höll på att supa ner sig så stod dem kristna med öppna famnar och tog emot och gav av sin kärlek. Man utgjorde en skillnad i samhället.
Nu finns det andra behov, människor upplever tomhet,ensamhet. Är kyrkan ett alternativ för alla dessa människor som känner sig ensamma. Vågar man besöka en kyrka när man är ensam? Jag är tveksam. Jag tror vi kristna har en stor utmaning framför oss. Behoven finns där ute i sahället, det vet jag. Men hur? Det kan bara Guds ledning visa oss.

Ett par sista ord som kan vara profetiska, vem vet :)
Det finns ett par ord som spontant ploppar upp i mitt huvud till en framtida kyrka. Och dem orden är stillhet,frid och ödmjukhet.
Kyrkan måste vara ett ställe där människor kan besöka och bara sätta sig och kanske tända ett ljus. Kyrkan måste tala om att den är en plats för syndare, tala om att alla är syndare. Alla är välkomna.
Jag tänker mig att besökaren skall få en fråga likt den behandling man får i en affär som kund. "Känn dig välkommen, du är fri att sitta ner, eller tända ett ljus, säg till om du vill prata om något, jag finns i prästrummet där borta osv"
Människor behöver stillhet i dagens samhälle. Vi måste kunna erbjuda detta. Vi måste som kyrka vara beredda att ha öppet hela helgen, kyrkan måste vara en sådan plats. Sådan info måste även folk få reda på genom lokala tidningar och dyligt. Stilhet,ödmjukhet, och frid.
Bara lite tankar..