Manlighet

Vi hade en mansfrukost för ett tag sen i våran församling och där togs det upp just detta med manlighet. Det är ganska intressant att samtala kring sådant.

Min egen manlighet tänkte jag prata lite om. För det har nämligen hänt saker med min självbild sedan jag fick möta Jesus. Jag har i hela mitt liv spelat ishockey,fotboll. Det är en grabbig miljö. Man liksom faller in i en roll där man förväntas vara lite tuff. Minsta tendens till lippsill är helt uteslutet i en sådan miljö med grabbar.
Jag har då växt upp till en en man :) En man som inte på något vis skall gråta, vara klen osv.
Missförstå mig inte nu, jag tror att man mår gott av en viss fostran till att bli en man. Lumpen samt arbete inom industrin gör ju också att manligheten blir på ett visst sätt. Och visst har detta påverkat ens syn på sig själv.

Men innerst inne i mig bor det en liten rädd pojk, en pojke som är jätte känslig för omvärlden. En liten pojke som var jätterädd i omklädningsrummet i ishockey,fotbollen. En rädsla att sticka ut, att vara annorlunda. Den här pojken har aldrig blivit sedd rikigt. Han har blivit tillbakatryckt av denna förväntande manlighets mall som format mig.


Men när jag mötte Jesus så fick denna lilla känsliga pojke komma fram. Jag är känslig, och det är sådan Gud har skapat mig. Jesus gör mig frimodig att låta denna känsliga gosse få vara sig själv. Och det är så befriande.

Men mina ideal för hur en man skall vara han ändrats nu som kristen. Jag har fått nya förebilder. En riktig man är en sådan som kan reda sig själv, men samtidigt kan gå upp inför en fullsatt församling och brista ut i gråt och blotta sin inre sårbarhet. Sådan vill jag bli, och det vet jag att Jesus kommer hjälpa mig med. Sådana förebilder har jag stött på under trons väg.