Om dopet

Jag har sett att det har kommit en debatt om medlemskap i pingströrelsens församlingar, och att ett centralt tema för den debatten handlar om dopet. Olika människor verkar ha olika åsikter, och basera dessa på litet olika erfarenheter och reflektioner. Om jag förstått saken rätt, så är huvudlinjerna följande:
a) det finns aktiva människor som inte är troendedöpta
b) det finns troendedöpta som inte är aktiva, även bortsett från "legitima skäl" såsom ålderdom, sjukdom, att de flyttat etc.
c) det finns de som anser att barnadopet är tillåtet, och kanske rent av tillräckligt
d) man har släppt församlingstukten, vilket gör att man har medlemmar som samtidigt säger sig vara frälsta, och lever i synd.

Diskussionerna går vidare med diverse bibeltolkningar, där man utväljer olika passager, varav några kan ges ganska långtgående tolkningar och generaliseras ganska långt utöver vad texten direkt säger, medan andra avsnitt behandlas betydligt mer restriktivt, eller anses ha en endast andlig eller kraftigt specifik innebörd. Detta är ett generellt problem med "sola scriptura" - att var och en dels väljer sina verser, och hur de skall tolkas, och att friheten vidgas genom att man hänvisar till endast texten, dvs. antar att den inte tillkommit i något sammanhang, eller att detta sammanhang är lika oviktigt som de första mottagarnas förståelse av den. Till detta gör man ytterliggare två antaganden. Dels att sambandet mellan bibelns olika delar är oklart i meningen att det inte är säkert att de ger samma budskap, och dels att man identifierat några passager som mer grundläggande i den meningen att den egna tolkningen av dessa passager får utgöra tolkningsnyckel för resten av bibeln.

Allt detta må vara interna frågor för pingstvänner, och andra i motsvarande situation. Jag har inga ambitioner att lägga mig i deras diskussioner om medlemskap eller andra interna ordningar. Däremot ger det mig anledning att reflektera litet över dopet, vad det innebär, och vilken bakgrund det har.

Dopet är ett sakrament, dvs. ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. Den första frågan är vad Guds nåd är. De flesta brukar tänka på att Gud ser med "snälla" ögon på någon eller något, och det är inte fel, men heller inte tillräckligt. Nästa steg brukar vara att man pekar på särskilda gåvor - först och främst livet i sig, men också annat. Det är också riktigt, men det är vilseledande att stanna där, eftersom man då antingen skiljer mellan det som Gud ordnar, och det som jag fixat själv. Tanken leder till en olycklig separation mellan mig och Gud - han blir i bästa fall min samarbetspartner. Det är fel förhållande, eftersom det är jag som skall vara hans partner. Det är hans mål och ambitioner som är viktiga, medan mina är förgängliga. Kanske kan man reda ut det hela med många förklaringar och ord, men jag är tveksam till om det påverkar på djupet, eftersom den grundläggande strukturen finns där. Om nu detta inte räcker, så kvarstår frågan vad Guds nåd är. För att få det litet klarare måste man vända sig till GT. Där handlar det entydigt om Guds närvaro, framför allt i templet (tidigare i tältet), med härlighetens moln (och eld) som steg ner i det allra heligaste och tog sin boning där. Det är alltså Guds närvaro, hans totala närvaro och härlighet. Detta är utgångspunkten för alla Israels barn, det är vad som ger dem liv. Det är vad de ber om - att det skall återupprättas i templet.

Nu säger Paulus att vi, och våra kroppar, är Guds tempel. Det är alltså Guds närvaro som kommer in i oss genom dopet. Det har inget att skaffa med vad vi känner. Det är också vad Paulus menar när han säger att omskärelsen, och andra laggärningar, är viktiga och värdefulla, men att de saknar den kraft som Gud har givit sakramenten. Skillnaden är att laggärningarna bara är tecken, medan det är Gud som själv verkar i sakramenten. Dop fanns i många sammanhang bland judarna, men det står att Jesus döper med helig ande. Det är alltså en annan kraft. I Johannes 3 förklarar han för Nikodemus att det handlar om att bli född på nytt - inte genom att försöka att åter krypa in i mammas mage, utan genom vatten och helig ande. (Detta kan vara litet problematiskt om man har en för strikt hållning till "tro allena", men låt er inte avskräckas...) Det handlar alltså om att bli född på nytt. Det är inte med nödvändighet något som vi kan se, känna eller mäta, utan något som vi endast kan erfara genom "trons sinnen". Det är en verklighet som är mer verklig än det materiella som vi har omkring oss.

Detta är emellertid inte slutet, utan bara början. I Apg 8:14-17 läser vi Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.
. Här skall jag inte gå vidare in på den Helige Andes verkan, utan koncentrera mig på själva dopet. Det har en vidare innebörd än vad vi ofta tänker på. Det är det som gör oss till Guds barn. Det är vad som gör att vi får kalla Gud för Fader. Det är därför vi får be Fader Vår. För judar är och var det mycket känsligt - Gud är fader i allmänhet, och en fader för folket, men en vanligare bild är att det är ett äktenskap, och att folket är den kvinnliga parten, vilket ändå gör gud till fader. I övrigt står det att Gud skulle vara Salomos fader, så han, och hans barn kunde kanske säga något personligt, men för alla oss andra är det något mer allmänt. För muslimer och är det en hädelse att säga att Gud är fader. De har inte den relationen, utan det är endast en relation mellan skapare och den skapade. Skillnaden ligger just i dopet!

När vi ser på Gud som Fader kan det vara värt att göra en liten utvikning. Gud är alltings ursprung och förebild. Han är Fader, och våra fäder är bleka kopior som försöker att göra det bästa möjliga. Annars är det lätt att tänka tvärtom: vi har våra fäder, och tror att Gud kan beskrivas som om han skulle vara något åt det hållet, fast utan de fel som ...

Om nu dopet innebär att vi blir Guds barn, och att Gud tar sin boning i oss, hur såg då den tidiga kyrkan på saken? Vad skriver evangelisterna, vad står det i breven, och vad säger de tidiga kyrkofäderna och koncilierna?

Alla evangelister har ordentliga avsnitt om dopet, så det står bortom varje tvivel att det är viktigt. I Apostlagärningarna säger Petrus att det är där, tillsammans med att ångra sina synder, som det kristna livet börjar. Vid några tillfälle döps en hel familj. Med tanke på hur familjerna fungerade då kan man dra några slutsatser:
1) det finns inget undantag för barn
2) det är inte säkert att alla var särskilt entusiastiska, men det var omöjligt att hålla samman om inte alla hängde med, och nu skulle man tro dels att Jesus är Messias, och dels att man inte bara behövde be om syndernas förlåtelse, utan att man kunde vara säker på att få den.
3) de som döpte var säkra på dopets verkan, även om inte alla var entusiastiska, eller helt förstod vad det handlade om - de döptes in i det nya livet!
4) eftersom dopet är en pånyttfödelse, att man därigenom blir Guds barn, innebär det också en rening ifrån synden - inget orent kan komma inför Gud.

Den som kan tolkas på litet olika sätt, om man tar ut enstaka verser, är Paulus. På ett ställe skriver han t.ex. att han inte kommit för att döpa, utan för att förkunna evangeliet. Den klassiska tolkningen är att han gör vad han kan och vad han skall, och att den Helige Ande gör resten (dvs. väcker tron), medan en del modernare tolkningar menar att dopet inte är så viktigt, utan att det är själva budskapet som står i centrum. En del människor är också obekväma med att han jämför dopet med omskärelsen.

Hur var det då i den tidiga kyrkan, dvs. vad säger de tidiga utombibliska författarna? Ett sätt att tolka dem är att de skriver flera texter i andra ämnen, varför dopet inte är så viktigt. Ett annat är att se efter vad de verkligen skriver, och det ligger helt i linje med vad som framgår ur bibeln. Vid några tillfällen under 100- och 200-talen tar man upp frågan om man skall döpa barnen på 8:e dagen, med hänvisning till bestämmelser om omskärelse, men avvisas eftersom man i praktiken aldrig väntar så länge.

När kommer då vuxendop in i bilden? Svaret är: redan från början, eftersom de som döptes kom "för egen maskin", sånär som på dem som ingick i någons hushåll. Den mer relevanta frågan blir i stället när man började att avstå ifrån att döpa barnen. Den frågan är ganska lätt att besvara. Det var på 300-talet, och resonemangen handlade om förlåtelsen. Man trodde sedan länge att små synder blev förlåtna relativt automatiskt, och att litet större synder krävde någon form av bekännelse och botgöring. (Man kom snart underfund med att det inte skulle ske öppet, eftersom det lockade till sig folk som var nyfikna.) De största synderna - t.ex. avfall ifrån tron - kämpade man emellertid länge med. Man undrade om de var förlåtliga över huvud taget. Någon föreslog en eller max två gånger. Då drog en del människor slutsatsen att det var bättre att vänta med dopet till dess att man var så "vuxen" att man kommit förbi de flesta frestelserna och verkligen bestämt sig för att man ville leva ett kristet liv, eller till dödsbädden, för att vara säker på att få alla synder förlåtna. Ganska snart blev problemen uppenbara. Dels gav det en fribiljett att synda bäst man ville innan man döptes, och dels hände det att folk dog utan att bli döpta. Lösningen blev i stället att förbehålla rätten att förlåta vissa synder för biskopen (utom i omedelbar dödsfara), och att införa ordentliga botgöringar.

Jag hoppas att denna reflektion kan väcka några tankar... Och, som sagt, den är inte avsedd att försöka lösa något inom något, eller några, kristna samfund.