söndag 14 november 2010

När, var och hur blev Den Heliga Skrift BIBELN

Jag blir emellanåt en smula förbryllad över hur en del kristna använder bibeln. De förefaller tro att det de gör kommer väldigt nära vad de första kristna gjorde, men med den skillnaden att dessa hade apostlarna att fråga direkt. Det jag menar är att man slår upp verser som en sorts facit, dvs. betraktar bibeln som en sorts instruktionsbok som rymmer allt vi behöver veta i religiöst hänseende. Det leder vidare till att man anser att också de tidigaste kristna fabulerade när man inte anser att det som de lär är i överensstämmelse med den egna tolkningen. Man menar med andra ord att sanningen finns i bibeln, och att allt som inte finns där måste tas med en nypa salt, eller prövas mot den tro och tolkning som man själv har.

Jag undrar om det verkligen var tänkt så, så låt oss titta efter litet grand. Jag har inget anspråk på att beskriva något fullständigt. Men jag gör här en liten genomgång av vad vi vet.

GT. Större delen av vad man i dag kallar den hebreiska bibeln ordnades på 500-talet f.kr. Det är sannolikt få tillägg till de texterna, men de förekom i flera versioner. De tre huvuddelarna går litet in i varandra, och ingen av dem ansågs vara komplett. Lagen var dels bara delvis nedtecknad, och behövde därutöver en tolkningstradition. Det verkar ha varit så från början, vi vet att det var så på Jesu tid, och det är så bland judarna i dag. Profeterna var nog den i viss mening mest avslutade delen. Den innehåller tolkningar av lagen, men också förutsägelser, och, framför allt, det utvalda folkets historia, och hur Gud leder sitt folk - dvs. Gud är verksam i genom historien. På Jesu tid fortsatte man att skriva om hur Gud leder sitt folk, och det var också en del av den heliga, eller gudomliga, historien. Den tredje delen, skrifterna, innehåller alla sorters visdomar, som ofta är av mer allmänt slag. Den fortsatta historieskrivningen kombinerades med sådant material, så den hamnade i denna avdelning. En hel del av materialet var berättelser om sådant som låg långt tillbaks i tiden. Daniels bok är t.ex. lätt att datera, eftersom han får med bra detaljer om vad som hänt fram till mitten av 160-talet, men gissar fel i sina förutsägelser om den omedelbara framtiden. Under Jesu tid förefaller det säkert att åtminstone esséerna fortsatte produktionen, men att de inte var ensamma...

Under apostolisk tid vet vi att kyrkan snabbt blev grekisk, och att man använde LXX, dvs. inklusive de böcker som i svenska bibeln kallas apokryfiska. Redan bakgrunden till att man utsåg de sju diakonerna säger att det grekiska inslaget var betydande, och alla diakonerna bär grekiska namn. NT:s författare citerar konsekvent LXX, också där texten skiljer sig markant ifrån den hebreiska versionen. Att som modern kristen föredra den hebreiska versionen innebär alltså en markant skillnad mot de flesta av de tidiga kristna, och mest markerat mot NT:s författare. Som skrift fanns bara GT, men den var knappast var mans egendom. När de kristna kastades ut ur synagogorna fortsatte de att läsa GT, och vartefter de fick tag på olika andra skrifter även dem. Läsningen skedde inom ramen för gudstjänsterna. Det innebar inte att man inte skulle ha debatterat skriftställen, men man var tvungen att lära sig dem utantill, och det gjorde man eftersom lagen & profeterna systematiskt lästes igenom en gång per år, medan psalmerna användes kortare cykler och resten användes litet mindre ordnat. Fördelen med det systemet är att de direkt känner igen alla likheter, citat och allusioner - något som moderna kristna ofta är främmande för och ifrågasätter. Ingenting tyder på att de för sin kristna tro använde skrivet material, eller den heliga skrift, på något sätt som liknar vad vi ser i dag.

När apostlarna dog innebar det inte någon större skillnad i de flesta församlingar, eftersom de i alla fall inte kunde vara närvarande på alla platser. I stället leddes församlingarna av personer som var utsedda av apostlarna, och dessa personer utsåg i sin tur nya medarbetare och ledare. Det verkar som om man så småningom hade de 4 evangelierna och de flesta av Paulus brev på många platser, men de mest efterfrågade ledarna och lärarna var de som själva hade gått i lära hos någon apostel. I nästa skede, dvs. under 100-talets senare del, vände man sig i första hand till de församlingar som var grundade av apostlar, och det är tydligt att Rom hade en särställning bland dem. Anledningen var att man ansåg tron särskilt bevarad där genom apostlarnas särskilda förböner. Med församlingarna förstås ledarna. Redan före år 100 skriver Clemens av Rom med samma auktoritet, och i samma stil, som Paulus till Korint, och förväntar sig uppenbarligen att bli åtlydd. Senast år 110 skriver Ignatius av Antiokia med apostolisk auktoritet till flera församlingar, men underordnar sig Rom. Vi är långt ifrån att ha något som liknar dagens bibel, och ännu längre ifrån att använda den som vi ser det i dag.

Nästa period gör jag längre: ca 200 - ca 600. Nu fanns det inte längre någon med personliga minnen, men de texter som man läste innefattade ibland nästan de som vi har i NT, om än i allmänhet med något tillägg, och med någon bok borttagen. Mot slutet av 300-talet kände man behovet av att tala om vad man skulle använda i liturgin, och vad som man hänvisade till andra tillfällen. Det hade förekommit listor tidigare, men nu ville man göra det noggrant. En bidragande orsak kan vara uppfinningen av codex, dvs vår moderna blädderbok, som var mycket lättare att hantera än rullar - inte minst därför att rullarna hölls öppna så att man skulle kunna fortsätta på samma ställe vid nästa gudstjänst. Man kom med olika förslag, men hänsköt frågan till Rom för att få en större enhet. De böcker som valdes skulle uppfylla kriterierna att de var skrivna av apostlar eller deras omedelbara medarbetare och att de skulle återspegla den tro som kyrkan lärde. Bibeln var alltså, för dem som bestämde, inte grunden för tron, utan en återspegling av tron. Under 600-talet finner vi de sista avvikande listorna över vilka böcker som skulle vara med. Det är ganska långt ifrån den bibelsyn som ofta möter i dag...

Nästa period, 600-1500, kan karaktäriseras av ett visst lugn. Visst fanns det fortfarande en debatt om vilka böcker som skulle ingå i bibeln, men den fördes endast mellan lärda personer, och fick aldrig något genomslag. Praktiskt sett fanns det biblar i klostren och i de större kyrkorna, men framför allt i de små kyrkorna hade man, dvs. prästen, i första hand en mässbok, en bok med tidegärden och en bok med läsningarna ur bibeln dag för dag. Det var en del av hans utbildning att skriva av, och göra sig sina egna exemplar. För att få en komplett bibel var man oftast tvungen att vända sig till ett kloster eller en stor kyrka, och betala en person som skrev av alltsammans, inklusive papper och bläck, så det var en ganska stor investering. Ur vårt perspektiv fanns nog hela bibeln ändå där, men den var "sönderklippt" så att ett stycke fanns som läsning för en dag, och nästa stycke för en annan. Tolkningsmässigt kan man enkelt säga att bibelns viktigaste uppgift var att vara en del av gudstjänsten, och att den användes som stöd för att uppmana folk att leva ett moraliskt liv och att sätta sitt hopp till Kristus, och det eviga livet. Det folk använde mest var böner, meditationer & andakter och sakramenten.

Ca år 1500 hade de första böckerna kommit ur trycket. Många av dessa var religiösa, och flera av dem var biblar, men upplagorna var små, och de var fortfarande mycket dyra, även om priset sjunkit så pass att alla församlingar kunde skaffa en egen bibel. När reformatorerna myntade "sola scriptura" betydde det mest att de avvisade kyrkans auktoritet och dess traditionella lära som man bevarat från apostlarna, och satte sin egen tolkning främst. I praktiken satt man emellertid fast i gamla tankemönster, så det mesta av vad t.ex. Luther lär är ganska katolskt. Vidare insåg man att tolkningarna gick hur som helst om vem som helst tog sitt stycke och predikade det. Svaret var att man tog de gamla nödvändiga begreppen och omdefinierade dem. Vad menas t.ex. med kyrka? Man försökte också att göra om kanon, dvs. listan över böcker som skulle vara med, och lyckades med att ta bort en del av det grekiska materialet ur GT, medan motsvarande försök med NT mötte för stort motstånd. Fortfarande var det inte tal om att var och en skulle kunna läsa och tolka själv, utan den som motsatte sig den tolkning som var bestämd för den plats som han eller hon bodde på förlorade ofta huvudet. För vanligt folk gällde läsningen i gudstjänsten, prästens predikan, katekesen och psalmboken.

Så skulle det förbli fram till mitten av 1800-talet i Sverige, och ca 100 år tidigare i norra Frankrike, Benelux, England och Amerika. Det var då bibeln blev var mans egendom, och läsarrörelserna uppkom. Fram till dess fanns det alltid en auktoritet som tolkade... Det var också nu som idén om att man genom att läsa bibeln kunde komma förbi kyrkan, och återgå till den rena apostoliska tron fick större spridning. Den hade visserligen funnits på sina håll redan på 1500-talet, men splittringen blev stor redan då, och i längden kunde ingen makthavare tolerera det, så var och en av dem valde en modell som fick bli gällande inom det egna reviret.

Så långt historien. Men vad är den konkreta innebörden av det? Hur har det blivit en sådan självklarhet för många kristna i dag? Vad innebär det för det kristna livet i deras sammanhang?

3 kommentarer:

  1. Intressanta tankar..

    Kristendomen är ju till början en judisk sekt, som tolkar Torah utifrån en ny aspekt.

    De första kristna använder sig uteslutande av gamla testamentet, och pekar på Jesus utifrån detta. Dessa tolkningar skrivs sedan ner, och används bland olika kringspridda församlingar. Vi kan även se att olika församlingar kunde ha en variande skara brev, man var långt ifrån enhetlig här, många av breven i nya testamentet hade dessutom lokala ändamål. Paulus brev till romarna, befann sig med stor sannolik inte i Korith och vise versa.

    Det är svårt att egentligen klargöra när kyrkan började sätta nya testamentet jämbördigt med med gamla testamentet.
    Men det kan vara vettigt att kika lite närmare på när NT fick en auktoritet likställd med GT..
    En del menar att brukar väl säga att Ireneaus är den som först tillsätter nya testamentens auktoritet med Torah.
    Men även på hans tid så var kyrkan inte helt enad i en fullt samlad bibel. Fanns vissa tveksamheter kring en del brev, och på andra håll lästes lite olika brev. Hermas herden, Barnabasbreven, Clemensbrevet är några exempel.

    SvaraRadera
  2. Jag tror också att det är svårt att säga när NT började betraktas som likställt med GT. En anledning är att GT inte av judarna sågs som något enhetligt...

    Jag tror också att det kan vara värt ett försök att byta perspektiv på det du börjar med: att de kristna tolkar lagen på ett nytt sätt... Apostlarna och de tidiga kristna ledarna såg sig inte som lagtolkar, utan som vittnen för sanningen. Tron på sanningen står i centrum, och skrifterna är ett stöd. Det är först med Sola Scriptura som man vänder på ordningen i kristna led. Det innebär inte att lagtolkning, eller skrifttolkning, har varit oviktigt, utan bara att det har sin bestämda plats.

    Centrum för de tidiga kristna var tvivelsutan eukaristin. Centrum för judarna var sabbaten. Det vi tänker på är den stränga vilan, och den är viktig, men bara en del. En annan del är måltidsritualerna...

    En viktig aspekt med de judiska måltiderna är vem man har gemenskap med. Man ville inte bli oren, eftersom inget orent kan komma inför Gud. De kristna tog över det, och det allvarligaste hotet är exkommunikation, dvs. att man inte kan delta i måltidsgemenskapen. Fortfarande i dag står det i de flesta ortodoxa liturgier att man skall sända ut katekumenerna innan man börjar med offergången, dvs. efter evangeliet, predikan och förböner. För att ändå ge dem som ännu inte kan delta i gemenskapen fullt ut något av det viktigaste ber man Fader Vår tidigare i liturgin än vad man gör i väst.

    SvaraRadera
  3. Ursäkta att jag inte svarat..

    Vi ses på söndag..

    SvaraRadera