måndag 12 april 2010

Sammanfattning

Skall försöka ge någon slags sammanfattning hur konverteringen gick till.
Själva processen med den katolska kyrkan, har nog funnits med mig ända sedan jag valde att följa Kristus. Även om jag gick med i en pingstkyrka till en början, så drogs jag åt ett annat håll. Men tiden i pingstkyrkan var fin, och jag lärde känna massa fina människor som betytt mycket för mig. Jag fick också en bra undervisning av pastorn, där som triggade mig till att läsa bibeln. Och jag har läst bibeln väldigt mycket tack vare detta. Vilket i sig har fått mig att ifrågasätta en del teologiska inslag i olika samfund, och på någe vis försökt bilda mig en uppfattning utifrån detta. Jag har även läst mycket kyrkohistoria, och plöjt igenom kyrkofädernas skrifter, samt en del tung läsning med Augustinus och en del andra. Den kristendomen som fanns i dessa skrifter, kändes inte riktigt överensstämmande med pingstkyrkan.
Så själva sökandet efter en urkristendom kändes relevant för mig.
Men det var väl inte förens jag för första gången besökte en katolsk mässa, som det gick upp för mig. Här fanns någon jag inte tidigare varit med om. Det var en enkel mässa, rakt upp och ner, inget krångel, mässans enkelhet berörde mig väldig djupt. Inte på något andligt karismatiskt sätt, utan från insidan av mitt hjärta. Utan på ett sätt som påminde om mitt första Gudsmöte. En ren och djup känsla av att vara hemma. Detta var mitt hem kände jag.
Jag tror jag bestämde mig den dagen, var jag hörde hemma. Vi gick på fler mässor under tidens gång i lite olika städer.
Vi anmälde oss senare till en kurs för katolsk tro.

Kursen har varit bra, men lite rörig i mellanåt. Troligtvis pga av att det varit fler deltagare än vad man räknat med. Det verkar finnas ett stort intresse för katolsk tro i Göteborg. Nu i efterhand så kanske man borde delat upp kursen för konvertiter och de andra som bara vill lära sig mer om katolsk tro.
Jag var rätt påläst om katolsk tro innan kursen började, så vissa saker har känts rätt simpla för mig. Det kanske låter högmodigt men, det var så jag upplevde det. Men diakonen som höll kursen har givit många insiktsfulla saker att tänka kring, en duktigt och filosofisk lagd lärare är han. Så kursen har varit givande ur den aspekten. Och alla mässbesök under denna period har också gjort att jag växt in i den katolska kyrkan. Mycket tack vare Scott Hahns bok "Lammets måltid" så har verkligen saker kommit på sin plats i den heliga mässan. Jag har längtat efter att få ta den där första nattvarden, och även att bikta mig för första gången.

Dagen innan upptagningen så gjorde jag min första bikt. Och det var verkligen befriande att bikta sin inför någon som har auktoritet att lösa människors synder. Jag har brottats med så många synder som jag aldrig blivit av med. Som jag gång på gång återfaller i. Jag har bett om förböner, biktat mig inför vänner osv innan. Men det fungerade aldrig.
När jag biktade mig inför den katolska prästen, så blev jag verkligen löst från mina synder. Det skedde ett mirakel i det biktbåset. Herren rörde vid mig, och något nytt hände med mig. Jag blev verkligen löst från mina plågande synder.

Sen var det dag för själva upptagningen. Jag var galet nervös hela dagen.. Gick och övade och övade på versen man skulle kunna utantill. Vi träffades en timma före mässan, och gick igenom hur det skulle gå till. Var mest kaotiskt där tycker jag, en del faddrar var med och rörde mest till det, det var mest krångel kring allt här. Vilket inte gjorde att jag blev mindre nervös. Men vår kyrkoherde lyckades gå igenom hur det skulle gå till på ett sakligt och lugnt sätt precis innan mässan.
Och sen när det väl började så var det bara underbart att vara del av detta. Det gick hur bra som helst.
Sen var det dags för den första nattvarden, jag kan nog inte beskriva med ord, hur det upplevdes, men något gick upp för mig i den mässan. Det är verkligen Kristus man blir en del av i nattvarden.
Nu är jag katolik, och något har förändrats i mig. Har blivit en del av något jag inte var innan. Jag är med i de heligas gemenskap.
Det är mäktigt :)

9 kommentarer:

  1. Jag kände mig lika nervös som när jag gifte mig när jag blev upptagen i Katolska Kyrkan. Rörigt och mycket fjärilar i magen vid båda tillfällena. Jag försökte lugna mig med att tänka; "Bara jag kommer ihåg att säga ja och blir gift/upptagen i Kyrkan, så har ju allt gått bra! Allt annat är av underordnad betydelse". Välkommen in i familjen!

    SvaraRadera
  2. Wow, vilken upplevelse!

    Nu vill jag konvertera!



    Men äsch, jag är ju redan katt-å-lik.

    Men upplevelsen av mässan blåser fortfarande omkull mig - blir så berörd att jag nästan börjar böla (pinsamt, eller hur?). Och gudstjänsten går så oerhört snabbt; varje del och varje ord har så oerhört mycket att säga, från Kristi liv och från alla oräkneliga trogna efterföljande.

    Ordet lever!

    SvaraRadera
  3. Gåshudsmaterial..

    Jag är väldigt glad för din skull..

    SvaraRadera
  4. Ditt dop i pingst erkänns antar jag. Hur är det om man är gift i pingst eller svk erkänns det också eller ska man gifta sig katolskt så att säga?

    SvaraRadera
  5. Johan.

    Dopet i pingst gills inte, då jag döptes som barn i svk..
    Man kan ju inte döpa sig två gånger..

    Angående giftemål, så accepterar kyrkan både pingst och svk.. Dock är ju de katolska äktenskapet ett sakrament, vilket bidrar till att många konvertiter väljer att göra den katolska ceremonin. Vilket även vi kommer göra.

    SvaraRadera
  6. Stefan Herczfeld14 apr. 2010 22:09:00

    Du ger en underbar berättelse!

    Jag är tacksam över att ha kunnat följa processen, om än på avstånd, och kanske också kunnat bidra med något ord eller någon tanke på vägen.

    Det skulle också vara roligt om du ville berätta om ert första påskfirande i den katolska kyrkan!

    SvaraRadera
  7. Tack för era svar..

    Stefan.
    Det är en bra fråga angående påsken.. Det var många nya intryck för mig, det känns som om jag måste studera lite mer inför nästa påsk, om "varför" man gör olika saker i mässan. Men det var en mäktig upplevelse, nått helt annat än vad jag gjort i frikyrkan..
    Vet inte om jag kan svara mer ingående än så här.. Det var iaf en stark upplevelse, att följa.

    SvaraRadera
  8. Vad kul. Grattis...
    Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Blev upptagen i Kyrkans fulla gemenskap för 2 år sedan.

    SvaraRadera
  9. Det är alltid lika givande att läsa om andras väg till Kyrkan! Den där känslan av att vara hemma minns jag också...

    SvaraRadera