torsdag 4 februari 2010

Uttålig bön

"Han sade till dem: "Om någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: Käre vän, låna mig tre bröd. En vän som är på resa har kommit till mig, och jag har ingenting att sätta fram åt honom, vem av er skulle då inifrån huset få till svar: Låt mig vara i fred. Dörren är redan stängd, och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något. Jag säger er: Även om han inte stiger upp och ger honom något för att det är hans vän, så kommer han att stiga upp och ge honom allt vad han behöver för att inte själv bli utskämd.* Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" (Luk 11:5-13)

Dessa verser gillar jag. Jag tänker ofta på detta bibelställe i bönen. Att be från sitt hjärta i en desperation, att sträcka sig emot det, trots att det tar emot.

Men dessa verser väcker också del frågetecken.
Vännen som öppnar dörren, gör det med en viss skeptism. Typ så här:

"-Ja ja, jag får väl öppna dörren då, trots att det är mitt i natten"
Kan man då tänka sig att våra böner ibland är jobbiga för Gud? Det finns ju ett annan exempel där Abraham nästan ifrågasätter Guds handlande i Sodom och gomorra, kring hur många rättfärdiga det finns där som skall räddas.
även på flera andra ställen så ges liknelsen att Gud är vår fader.. Och visst måste man kunna applicera fader-barn relationen även i bönen.
När min son enträget vill något som jag tycker är jobbigt, tex tjatar om att få en viss sak i affären. Visst kan jag ibland ge med mig och ge det han vill. Oftast ger jag inte det han vill ha.. Men ibland ger jag mig med, för hans tjatande liksom berör mig. Jag älskar ju min son.
Kan man tänka sig att vår relation med Gud är liknande? Kan våra böner ibland få Gud att ändra sig? När vi berör Gud med vår desperata längtan efter något? När jag bankar på dörren mitt natten?
Eller hur tolkar ni denna liknelse?

8 kommentarer:

  1. Alla liknelser haltar för vi använder mänskliga ord för att tala om det gudomliga. Nej, jag tror inte att vi kan få Gud att ändra sig. Han vet ju allt redan innan vi ber, ja, det är Anden som ger oss orden. Han vill att vi ska samarbeta med Honom. Vilken stor värdighet vi människor har! Gud vill ha vår medverkan i världens frälsning.

    SvaraRadera
  2. Stefan Herczfeld4 feb. 2010 10:31:00

    Jag tror inte att man skall se Gud som någon som ger efter för tjat, eller är velig. Däremot gör han inte saker åt oss utan att vi ber, men det han gör är verkligt gott. Ofta kan det stå i strid med vår direkta önskan.

    Jag menar inte att han är passiv, men att han hjälper oss på vägen om den leder till honom. Om man tittar på underverken, så verkar de ha det gemensamt att de är tecken som hjälper till tro, och endast sällan kommer av andra skäl. Det står inte i motsats till att Gud är närvarande och verksam i skapelsen även i övrigt.

    Petrus skriver att folk i för stor utsträckning ber till Gud som till tomten...

    SvaraRadera
  3. Stefan skrev:
    Jag tror inte att man skall se Gud som någon som ger efter för tjat, eller är velig"


    Men på det sätt som Gud beskrivs i GT, kan ibland Gud verka lite velig. Han ångrar att han skapade människorna etc. Samt för en märklig dialog med Abrhama kring Sodom. Man kan ibland förstå vissa gnostiker som Markion att de ville plocka bort den något difusa Gudsbild som GT visar. Där GTs gud är en ondisint skitstövel och NT framvisar en helt annan Gudsbild (det är inte mina ord, utan Markions)

    SvaraRadera
  4. Riktigt tänkvärt..

    Kan inte svara på frågeställningen, men försöker ta till mig at det är viktigt at hålla ut. Att fortsätta att banka.. att alltid be.. även ifall ingen tycks märka att vi står utanför porten eller höra hur vi bultar och bankar.

    Ofta är min bön torr. Jag skummar igenom rosenkransen utan skäl och räknar pärlorna tills det är över. Det är tyvärr så att jag ofta då upphör att be. Snart förfaller mitt liv, och förfallet fortsätter tills jag börjar be regelbundet. Det märkliga är att ifall jag då håller ut, även när bönen är torr så fortsätter mitt liv att vara heligt( heligare åtminstone)och ständigt inriktat på Gud.

    Därför måste man alltid banka och bulta.. man måste hålla ut..

    SvaraRadera
  5. Tubbo.

    Det ligger något i det du säger.. Det böner som kommer i desperation är plågsamma, men samtidigt så kommer jag Gud som närmast i dessa böner.. Jag så att säga kommer till Gud om natten och bankar på dörren om en desperat hjälp..
    "Min Gud, min Gud, hjälp mig ur detta osv"

    Ung i tron som man är, så kommer ibland tvivel. Där jag rent konkret undrar var Gud håller hus. Var är du nu när jag behöver dig? Varför är du så tyst? Finns du ens? Gud jag vet inte om jag orkar följa dig, det är så jobbigt. Jag är en usel kristen. Hjälp mig!
    Sådana böner blottar det innersta, men dom är alltid plågsamma. Det är en desperat knackning.

    SvaraRadera
  6. Ja, jag tror vår bön kan få Gud att ändra sig. Hade det bara varit en enstaka vers eller en enstaka liknelse som antydde det så hade det väl varit en sak, men nu finns det ett flertal bibelpassager än dessa som tyder på att vår bön kan få Gud att ändra sig.

    I GT har du t.ex. Mose som vägrar gå med på både det ena och andra som Gud föreslår.
    - Han gnäller vid den brinnande busken att han inte är någon talar och får då istället ta med sig sin bror Aron när han ska gå till Farao och säga åt honom att släppa israeliterna.
    - Han säger åt Gud att inte förinta israeliterna i öknen, för att de omgivande folken inte ska säga att det var därför Gud förde ut dem.
    - Han säger åt Gud att om Han ska förinta israeliterna så får Gud minnsann förinta även Mose själv och inte "börja om" med Mose och skapa ett nytt gudsfolk. Osv...

    Israeliterna ska ha Gud till Kung, men tjatar tills Gud ger med sig och kallar först Saul och sedan David.

    I NT har du även Jesu liknelse om änkan och domaren, utöver den ovan nämnda.

    Och så vidare!

    Men så är ju bönen också en relation med Någon. Någon som har gett oss fri vilja. Klart att Gud kan påverkas av oss och vår vilja. Sen om det blir en ändring "till det bättre" går ju att diskutera, men vad jag kan förstå så är det uppenbart att Gud kan ändra sig.

    SvaraRadera
  7. Tubbo, du har samma erfarenhet som jag! När man slutar be förfaller hela det andliga livet, men när man håller ut i bönen, även om den är knastertorr, får man ny kraft. När jag ibland förlorar hoppet om mig själv slutar jag be (som en bestraffning av mig själv, måhända) och då känns Gud mer avlägsen än någonsin. Men även när Han känns långt borta är Han nära. Vi måste komma i håg att även vår Herre kände sig övergiven på Korset. Men Fadern och Anden överger inte Sonen, det säger sig självt, och vi är ju 'söner i Sonen' som det står i Skriften, så Gud överger inte oss heller. Men vi ser Honom inte med stängda ögon... När vi håller ut i bönen öppnas våra ögon och vi ser klart.

    SvaraRadera
  8. För mig kan det ofta vara tvärtom.
    När jag ber känns Gud avlägsen.

    Men senare i en helt vardaglig situation som tex. på väg till jobbet kommer jag på mig själv med att le fånigt åt ingenting och är plötsligt helt klar över att jag inte går ensam.
    Men om jag inte ber kommer inte heller de gyllene ögonblicken.

    Fred
    Tobias J.

    SvaraRadera