lördag 6 februari 2010

Gästblogg: Synen på helgonen (Del 2)

Katoliker och protestanter har svårt att tala med varandra om helgonen. Detta gäller de flesta protestanter, utom de som har en anglikansk bakgrund, eftersom deras helgonbegrepp till stor del liknar de katolska. Jag inleder med att beskriva vad ett helgon är, och tar sedan upp kritiken, varefter jag försöker att hitta varför även samtal blir svårt.

En sak som gör det litet rörigt är begreppet helgon inte är helt entydigt. Man kan mena en människa som lever i fullständig och fullkomlig gemenskap med Gud. Det är något som vi alla är kallade till. Men man kan också mena en person som därutöver har fullföljt en högre och svårare kallelse. Till slut kan man mena en människa ur den senare, och mindre, gruppen, som kyrkan har undersökt noggrant, och funnit att vederbörande verkligen redan står inför Guds eviga tron, och att hans eller hennes böner har en stor verkan. En särskild grupp är också martyrerna.

Den katolska synen på helgonen är att de är heliga därför att de givit sina liv till Gud, och fullgjort sin kallelse. Det innebär inte att de levt syndfria, utan att Gud verkar på ett särskilt sätt genom dem. De tydligaste bibliska exemplen är de stora ledarna, t.ex. Moses och, naturligtvis, profeterna. I NT kan man, förutom Maria, framhålla hennes make, Josef, apostlarna, martyrerna Stefanus och Johannes döparen. Det är tydligt att Gud verkar genom dem, och att de ger sina liv för sin uppgift, vilket ibland kan innebära en våldsam död, och ibland ett ganska långt och stundom besvärligt liv.

Så här långt brukar det inte vara några större kontroverser (förutom de kyrkliga undersökningarna, vilka förvisso skiftat i kvalitet genom tiderna). Det brukar inte heller vara särskilt kontroversiellt att konstatera att Gud kallar och sänder helgon även ibland oss som lever i dag. Det kan vara av vikt att konstatera att kyrkorna inte kan göra någon till helgon, utan bara konstatera att någon är helgon, eller att det (ännu) inte finns tillräckliga bevis för att så skulle vara fallet. Efter konstaterandet kan man bestämma en dag för firande, och godkänna några böner för att använda i liturgin – för privat bruk finns inga hinder eller begränsningar, såvida inte någon biskop funnit, och ingripit mot, någon form av missbruk.

Några protestanter har emellertid problem redan här. Några menar att en jämlikhetstanke är överordnad, vilket innebär att det inför Gud inte finns större eller mindre kallelser, utan att alla är lika. Andra menar att det mest är kuriosa att olika människor gjorde olika saker förr i tiden, vilket innebär att vi skall se Guds verkan och ingripande, men ”glömma” människorna. Grunden för en sådan tanke är att man tror att människorna dör, och får vänta på den slutliga domen.

Det mest synliga i den katolska traditionen är vördnaden inför Helgonen. Den grundar sig dels på tacksamhet inför att Gud har kallat och sänt sådana förebilder, vägvisare, hjälpare och förebedjare, och dels på att dessa människor redan står inför Gud, och lever i en fullkomnad gemenskap med honom, samt att deras böner har en stor verkan. Anledningen till det sista är att Kristus segrar över synd och död, och att vi blir delaktiga i hans seger när vi blir lemmar i hans kropp. Han utnyttjar inte människor – varför skulle han vilja eller behöva göra det? Tvärtom samverkar han med oss, eller snarare bjuder in oss till samverkan med honom. Det betyder att han också lyssnar till oss, och till våra böner. Han gör det i den utsträckning som vi lyssnar till honom, och vill göra hans vilja. Det är därför helgonens böner har en särskild kraft.

Den protestantiska kritiken har en ganska mångfacetterad (luddig) bakgrund. Några menar att inga människor finns i himmelen. Tyvärr har det dåligt bibelstöd, eftersom Jesus säger att t.ex. patriarkerna redan var där, och hade sett honom innan han antog sin mänskliga natur, liksom att han visade sig med Mose och Elia på förklaringsberget. Andra menar att helgondyrkan är avgudadyrkan. Tanken kan vara att man tror att helgonen skulle ha en egen kraft ”vid sidan av” (och i strid mot) Gud, eller att människor vördar dem i stället för Gud. Det innebär att helgonen står i vägen för Gud, vilket de i och för sig kan göra även utan att vara avgudar. Det innebär vidare att Gud inte visar sig genom helgonen, utan just att de skymmer. Det gör saken krånglig när man kommer till t.ex. profeterna – skymde de Gud? Lösningen blir att ge människor äran för vad människan gör, och Gud den ära som tillkommer honom. Det blir svårt med tanke på ”sola Dei gloria”. I vilket fall hamnar de i att vördnaden stör Gud, eller åtminstone den egna gudsrelationen. En ursprunglig kritik var att man riktade så mycket uppmärksamhet på helgonen att man glömde Gud. Det är i så fall ett pastoralt eller psykologiskt problem, snarare än ett sanningsproblem.

Svårigheterna att förstå varandra ligger kanske på några ytligare punkter, t.ex. om Gud verkar genom helgonen eller om de är avgudar, om de, liksom vi, är lemmar i Kristi kropp eller ej. Den mer djupgående skillnaden verkar ligga i om man, likt Stefanus (och t.ex. patriarken Jakob i GT), ser himmelen öppen, eller ej. När protestanter ser faror i att vörda de heliga eftersom de skymmer Gud, ser katoliker Guds härlighet skymta fram, och ett stöd i gemenskapen inför Herren. Å andra sidan ser protestanterna en trygghet i att avstå ifrån helgondyrkan, vilket katolikerna uppfattar som ett sätt att göra sig en egen och privat Gud genom att förneka gemenskapen i honom och den återförening med skaparen som ligger i syndernas förlåtelse. Kanske är de två djupaste och känsligaste skillnaderna dels frågan om skiljelinjen mellan liv och död är horisontell eller vertikal, dvs. om livet tar slut vid den jordiska döden, varefter något fundamentalt annat tar vid, eller om livet fortsätter och förnyas vid döden. Den andra frågan rör själva Gudsrelationen, och om den är enskild till sin natur, eller om dess karaktär är mer mångbottnad och innefattar att jag blir en del av Kristi kropp vid dopet, att jag får äta frukten av livet träd (korset), osv. Det leder vidare till frågan om kyrkan är något endast jordiskt, en mänsklig organisation, eller om det är Kristi kropp som finns och verkar både i himmelen och på jorden, och som har både

När protestanterna ser att det inte står något i bibeln om helgondyrkan i den tidiga kyrkan ser katolikerna att det är ett bakvänt synsätt på vördnaden inför Guds ord respektive hans heliga. I urkyrkan var Guds ord i första hand dopet och nattvarden, dvs. det levande ordet, och i andra hand olika berättelser ur Jesu liv eller förmaningar från olika håll. Läsning ur skrifterna var från början helt judisk (dvs. ur GT), och följde deras år, men med tillägg av att se hur profetiorna uppfyllts i Jesus Kristus, och det var där man tog in berättelser ur hans liv. Det tog ett par århundraden innan man började betrakta NTs skrifter som heliga i en mening som liknar vad vi avser i dag. Däremot tog det inte många år innan man började att fira nattvarden vid martyrernas gravar, och särskilt på deras dödsdagar, och hur man blev styrkt i tron på den uppståndne genom deras förböner. Vi är tillbaks till ”sola scriptura”, och frågan om bibeln står för sig själv, eller om den finns i ett sammanhang, om Gud givit oss en text eller ett levande ord i vilket han fortfarande är närvarande och verkar.

I nästa artikel kommer jag att titta litet närmare på de olika förståelserna av gemenskapen med Gud. Ur katolsk synvinkel innebär det frågor kring kyrkan och sakramenten.

Stefan Hercfeld

14 kommentarer:

  1. Man tackar för god och uppbygglig läsning..

    SvaraRadera
  2. Givande läsning! Tack! Jag måste dock påpeka en liten sak från mitt protestantiskt frikyrkliga karismatiska hörn (*puh*): Jag har bara en enda gång hört någon säga att de döda sover i backen. Det var en präst i SvK. Jag blev mycket förvånad. Jag vet faktiskt inte var inom protestantismen man omhuldar sådana föreställningar. Inte inom de karismatiska delarna vad jag vet. Kanske växlar man ihop kroppens uppståndelse med hela männsikans uppståndelse?
    Helgon: För mig blir det vettigt att, i åtlydnad av fjärde budet, hedra helgon såsom andliga fäder och mödrar. Ur denna aspekt blir det begripligt. Det är dock mycket svårt för de flesta av oss protestanter att uttrycka detta verbalt, addresserat till dessa helgon. Jag känner mig alldeles trygg i förvissningen att katoliker inte ägnar sig åt otillbörlig tillbedjan, eftersom endast Gud är värd att tillbes. Jag vet att ni inte gör det. För oss, som bara är vana att addressera Gud, finns det emellertid en tröskel att ens tilltala någon annan i den himmelska världen. På något sätt stör det hela vår självuppfattning som monoteister - detta trots att de flesta av oss (inkl mig) aldrig i livet skulle komma på tanken att kalla en katolik polyteist. Men förstår du känslan? Omvänt måste det vara obegripligt för en katolik att vi protestanter så helt förbigår t ex Maria, Herrens Moder, och inte visar henne någon som helst respekt eller kärlek. Det måste vara förfärligt för er. Jag har väl sett hur kära ni är i henne allihop... :) Men jag tror fler och fler av oss protestanter uppskattar henne alltmer, gärna har en bild av henne och tänker på henne med tillgivenhet. (Så här långt skriver jag vanligen inte på andras bloggar. Du får redigera Sleepaz, om du tycker det behöver kortas ned.)

    SvaraRadera
  3. Instämmer med Bokmalin!

    Kan dock tillägga att jag har hört detta med att "de döda sover i backen"-teologin även från adventister (även Jehovas vittnen sägs omfatta denna teologi, men de kanske vi inte ska dra in i denna diskussion eftersom de sällan klassa som ett kristet samfund i och med att de förnekar treenighets-läran), men det inte är vanligt.

    I Svenska Kyrkan har jag - tvärt emot Bokmalins exempel - ett flertal gånger hört just detta att vi har gemenskap med den himmelska härskarna, och att detta konkret t.ex. uttrycks i att den synliga altarringen enbart är den jordiska halvan och att den andra halvan finns i himlen. Men det kanske krävs att man håller till i en medeltida (dvs ursprungligen katolsk) kyrka förstås då de nyare kyrkorna sällan har altarringar på samma sätt...

    SvaraRadera
  4. Stefan Herczfeld6 feb. 2010 21:15:00

    Tack för era kommentarer! Det är alltid roligt att se att någon läser...

    Jag vet att det inte alls är entydigt vad protestanter tycker, men det blir litet för rörigt att ta upp de olika aspekterna. Delar man upp det i kyrkofamiljer blir bilden splittrad på alla håll, och om man delar upp det efter ämnesområden och frågeställningar blir det ännu rörigare. Tar man dessutom in marginaliserade rörelser, som mormoner, jehovas vittnen, amish etc. blir det förmodligen omöjligt att få ihop något vettigt.

    Min erfarenhet är att de flesta människor, oavsett samfundstillhörighet, är relativt nöjda med sina respektive kyrkors förhållningssätt. När en ledare börjar ändra uppfattning blir det lätt upprörda känslor.

    I Sverige förekommer ett närmast unikt närmande mellan delar av frikyrkorörelsen, delar av SvK och den katolska kyrkan. Det handlar inte bara om gemensamma aktiviteter eller projekt, utan om att förstå, och att lära sig av varandras troserfarenheter. Samtidigt finns det en betydande misstänksamhet inom alla samfund och kyrkor. På sina håll verkar det gå så långt som att det blir en identifikation att vara anti-dom-andra.

    Jag har full förståelse för att det som är självklart på den ena kanten är främmande på alla sätt för dem som är utomstående eller nya i sammanhanget.

    Det jag försöker att peka på, och så ge möjlighet till reflektion över, är de olika synsätten, och vad de innebär. När det gäller helgonen, förutom Maria, är de stora nyckelfrågorna hur jag möter Gud / hur han möter mig, respektive vad som väntar mig, om mitt liv har någon vidare mening för andra, och för mig själv, och i så fall hur denna mening förverkligas.

    SvaraRadera
  5. Jo, det där med altarringen har jag också hört. Bra bild tycker jag. Jag har en del högkyrkligt med mig i bagaget och där fick jag nog lära mig det där om den stridande Kyrkan och den triumferande Kyrkan. Det är att tala till helgonen som stöter på patrull inom mig. Jag blir inte oroad eller känner att jag vill ta avstånd; jag känner bara att här hänger jag inte med riktigt. Det är ingenting jag bara kan göra hur som helst - en människa kan inte själv taga något, om det inte blir henne givet från himmelen, står det någonstans i Skriften. Ungefär så känner jag det. Dessa saker är mig inte givna. Kanske kommer vissa av dem att bli det, vad vet jag. Jag är i ala fall väldigt glad över alla kristna som skriver och förklarar! Verkligen! Sådana saker som mässoffer har blivit mycket lättare att förstå. Stort tack till alla er där ute som tar er tid.

    SvaraRadera
  6. Stefan, du skrev din kommentar medan jag skrev min :) Vill alltså lägga till: Jag är väldigt tacksam över det närmande som sker. Jag är lite rädd ibland för själva processen, för när man kommer närmare varandra ser man även sig själv klarare. Man förändras i alla möten, och det kan kännas hotfullt. Men det allt översvallande intrycket är glädje. Ni katoliker har så ofta varit en välsignelse för mig. Jag känner mig inte hotad av er och är inte rädd för det jag inte fattar.

    SvaraRadera
  7. Eftersom vi ofta ber för varandra, för släktingar, för kompisar, etc, så kan man undra varför man skulle sluta med denna verksamhet då man kommit till himmelen, och varför någon som är närmare Gud än vad jag just nu är, inte skulle ha ännu fler befogenheter än vad jag har.

    Dessutom kunde den rike mannen ropa till Lasarus och profeten Abraham som var uppe i Himmelriket, och de kunde höra honom.

    Helgonet Jungfru Maria tjatade lite på Jesus, och han förvandlade då vattnet till vin.


    mvh
    /Cecilia

    SvaraRadera
  8. Stefan Herczfeld7 feb. 2010 22:23:00

    Jag är också tacksam över det närmande som sker. Först att fientligheterna tonades bort, och sedan att man började se positivt på varandra, varefter man har börjat att på olika plan se efter om vi menar och tror likadant, eller likartat (dialog Kat/pingst/LO). Nästa steg kanske blir att vi också lär av varandra...

    "Altarringen" är ny för mig, däremot är jag medveten om att det finns en utvecklad tradition med likartade utgångspunkter avseende ikonostasen.

    Kyrkorummets utformning och användning är en känslig fråga. Jag kände mig djupt obekväm första gången jag i en missionskyrka såg att de använde kyrksalen som vardagsrum, och arrangerade en basar-auktion från altaret. För mig är koret och altaret en offerplats, där Gud visar sig likt den brinnande busken. Jag har svårt att se Mose driva affärer från den platsen... Förutom vad som kan vara praktiskt motiverat bör annars endast prästen vara där med sina tjänare (ministranterna). Detta därför att Gud handlar genom prästen i mässoffret.

    Z:
    Onekligen intressanta reflektioner. Just hur Jesus berättar om människor och himmelen verkar vara en stötesten för några människor som vill se det som någon sorts analogier med en annan innebörd än den konkreta och direkta. Inget hindrar att dessa innebörder också finns där, men den direkta tolkningen förefaller i alla fall vara svår...

    SvaraRadera
  9. @ Bokmalin. I min gamla pingstförsamling var det norm att tro att de döda "sover i backen".

    Teologin varierar nog väldigt mycket mellan olika församlingar tror jag - åtminstone inom Pingst.

    SvaraRadera
  10. Fint skrivet Stefan, Gud stärke dig i ditt tjänande!

    Jag hamnade i en pröving då jag fick många frågor angående varför helgon, maryrer, förfäder har så stor plats i den syrisk ortodoxa tron. Jag kan inte säga att jag är expert inom ämnet men det här är vad jag har fått lära mig.
    Så som vi alla inte ser någon konstighet med att vi ber våra vänner att be för oss så borde det inte heller vara någon konstighet att be om helgonens förbön. Helgonen är ju inte döda då Jesus säger: Den som tror på mig skall leva, om han än dör! Vi vördar alltså helgonen och tillber inte dessa...vi ser helgonen som förebilder för hur vi ska leva i tron på Kristus. Dem kallas för Jesus kamrater :)

    Jesus vill inte att vi ska vara egoistiska
    Jungfru Maria säger själv: Folket ska prisa mig salig ty dem vet vem jag bär på. Hon blev större i himlen före alla änglar! Min mamma brukade alltid säga när jag var barn att om mina böner inte blev besvarade efter en tid så kan jag be Jungfru Maria att föra vidare mina böner till Jesus för Han har svårt att säga nej till sin Moder :)

    "Även om vi tillverkar bilder av fromma män, är det inte för att vi ska kunna tillbe dem som gudar, utan för att vi när vi ser dem må bli manade att imitera dem." /Cyrillus av Alexandria, Om Psalmerna 113 (115) (År 444)

    SvaraRadera
  11. Stefan Herczfeld9 feb. 2010 23:19:00

    Jag blir rörd av alla fina kommentarer! Det är verkligen roligt att ni finner anledning att tänka efter, och att ni finner det mödan värt att skriva ner och meddela era tankar.

    Artikeln var tänkt som ett försök att komma litet närmare varför tankar och förståelse går isär, och i bland i strid, mellan katoliker och protestanter. Förhoppningen är att det skall hjälpa till att desarmera något som ofta är känsligt, och ibland explosivt.

    Jag blev glad, och litet rädd, när jag såg Gabrielas kommentar. Anledningen är att jag varit medvetet slarvig med hur orientalisk kristna uppfattar och uttrycker tron. Ofta är hela angreppssättet litet annorlunda, och utgår mer ifrån bibeln, kyrkans böner och de stora helgonens skrifter.

    När det gäller den egentliga synen på och förståelsen av helgonen känner jag inte till någon avgörande skillnad.

    Jag tar mig tillfället och friheten att säga litet om den syriska ortodoxa kyrkan, och de orientaliska kyrkorna i allmänhet. Rätta och komplettera gärna!

    I princip all västerländsk kristendom kommer i något led, i någon tid, genom Rom. Det gäller till och med mormoner och jehovas vittnen. Det är grupper av människor som avskiljt sig ifrån den romerska kyrkan, och som många gånger avskiljt sig vidare.

    De orientaliskt kristna har inte detta ursprungliga beroende, utan har egna traditioner direkt ifrån apostlarna. För den syrisk ortodoxa kyrkan är det i första hand Petrus i Syrien (Antiochia), och Tomas i den indiska (malankariska) delen.

    De orientaliskt ortodoxa skall inte blandas samman med de bysantinskt ortodoxa (t.ex. ryska, grekiska eller finska), som utgör en egen "familj" i kristendomen. Den syriska kyrkan har givit oss några av de största tidiga vittnesbörden om sann kristen tro, t.ex. Efraim och Ignatius av Antiokia.

    SvaraRadera
  12. "De orientaliskt kristna har inte detta ursprungliga beroende, utan har egna traditioner direkt ifrån apostlarna."

    Direkt från APOSTLARNA, är det bara jag som ryser?
    Jag skulle vilja lägga till mer men då skulle det uppfattas som en reklamannons, bra jobbat Stefan, Gud stärke dig!

    SvaraRadera
  13. Jag tror att många med mig (protestanter) anser att man inte kan veta om en människa är frälst eller inte. Eftersom vi menar att det är hjärtats inställning som spelar störst roll. Och eftersom endast Gud ser in i människans hjärta så vet bara han vilka som är frälsta och vilka som bara har tagit på sig en mask och låtsas tro för att få någon fördel här på jorden.
    Dett gör att det blir omöjligt att be helgon om förbön eftersom vi inte kan vara säkra på att en människa verkligen är ett helgon.

    SvaraRadera
  14. Stefan Herczfeld13 feb. 2010 16:58:00

    Gabriela:
    Det jag säger, om än ganska indirekt, är att den syriska kyrkan, liksom den romerska, den alexandrinska (koptiska / egyptiska), och den armeniska har, och har haft, det grundläggande gemensamma uppdraget att bevara och förmedla den tro som man fått ifrån apostlarna. Det innebär inte att historien varit okomplicerad eller fri ifrån konflikter...

    Det är en sak att leva i och förvalta och föra vidare den tro som man fått ärva. Det är en litet annan sak att läsa bibeln på egen hand (eller tillsammans med några likasinnade) och försöka att, med tillgängliga kunskaper och tillgängligt förstånd, räkna ut vad som menas.

    Skillnaderna blir tydligast i sakramenten, och då inte minst prästernas särskilda uppdrag, liksom i kyrkans gemensamma bön.

    För en del protestanter kan det vara litet svårbegripligt, men förståelsen av den gemensamma bönen, och framför allt mässan (liturgin), är att det är Kristus som vänder sig till Fadern, och att vi deltar i det som lemmar i hans kropp. Protestanter har ofta mer av betoning på den enskildes bön, och mer "praktiska" skäl för att be tillsammans. Det hela blir ofta litet luddigt i någon ände, vilket nästan alltid beror på att kyrkan som Kristi kropp för dem är tämligen abstrakt.

    P-O:
    Jag håller med om att endast Gud kan se in i våra hjärtan, förutom dem han givit denna gåva (t.ex. Padre Pio). Däremot är det inte omöjligt att veta vilka människor som är helgon, och lever fullkomnade i Gud.

    Det jag tror att vi kan vara överens om är att kyrkan gör noggranna undersökningar. Det som sannolikt är svårare är att kyrkan har det uppdraget att uttala och förkunna Guds budskap, samt att utföra hans gärningar. Det sker framför allt genom prästerna och genom biskoparna (beroende på ärende). Bibelstödet är mycket starkt, men många protestanter tolkar det som att budskapen är olika i GT och NT, och då blir GTs budskap bundet till sin tid och det utvalda folket, och NTs budskap antingen gällande alla (t.ex. vi är alla apostlar) eller gällande endast de ursprungligen omnämnda apostlarna.

    Kyrkan undersöker inte alla människor, så det är klart att man missar de flesta helgon. Frågan är om man utnämner någon felaktigt. Mitt svar är att det knappast förekommit under de senaste 700 åren. För de tidigare perioderna finns det en del frågetecken.

    Å andra sidan kan man också sätta frågetecken inför hur officiell deras status skall anses vara. De flesta är bortglömda, och det finns ingen anledning till någon löpande revision. På de flesta håll är man väl medveten om att det kan finnas kortlivad entusiasm, liksom politiskt tryck av ganska olika slag. I allmänhet är dessa utrensade ur alla kalendarier, men kan finnas i gamla stiftsdokument och liknande.

    SvaraRadera