Abraham skulle precis sätta kniven i Isac. Han var beredd att offra honom. Men innan det sker kommer ett nej från himmelriket. Det är ingen gullig historia detta. Gud nöjer sig med Abrahams tro. Han var i tro redo att offra sin son.
Faderns sänder sin son, som är Gud.
Jesus vet en väg han måste vandra. Han väljer "den" vägen av egen kraft som människa.
När Jesus talade om vad som "måste ske" utgick han dels från vad Gamla testamentets profetior sagt skulle komma att ske med Människosonen, dels från vad Fadern uppenbarat för honom själv. Därför visste Jesus att Messias skulle gripas av de romerska styrkorna, han visste att han skulle räknas som förbrytare, han visste att Messias skulle torteras och avrättas - och han visste att han var Messias.
Det är ingen gullig historia. Det är ett smärtsamt straff att ta på sig. Det är av en sådan smärtsam kaliber att sonen i Getsemane säger:
"Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill." (Matt 26:39)
All denna fruktansvärda vrede och dom låter fadern sonen genomlida. Likt Abraham offrar fadern sonen. Men han löper hela linan ut. Och att ta på sig denna bägare av vrede och dom är jobbigt. Det ser vi som tydligast på korset där sonen skriker:
"Eli, Eli, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt 27:46)
Det råder en tystnad från fadern. Sonen är övergiven, all vrede och synd är lagd på honom.
Allt är sedan fullbordat. Templet bryts i två delar. Vägen är öppen.
Fadern dömer världen genom sonen, men samtidigt friar han världen. Dom och rättvisa skippas på samma gång. Kristendomens kärna. Det är detta vi firar på påsken..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar