lördag 14 mars 2009

Kyrkklockor


Var och lyssnade på Tomas Sjödin nyligen.. Han pratade om sin nya bok "Ett brustet halleluja"
"En höstklar söndagsmorgon sneddar Tomas Sjödin över kanalbron i Haga i Göteborg. Klockorna i Hagakyrkans torn ringer som de gjort i långt mer än hundra år. Trots att Tomas rört sig i detta kvarter i mer 25 år har han aldrig lagt märke till ringningen som han nu gjorde. Det är någonting i rytmen, den dova, tunga klangen som får honom att fundera: vad är det där som kan sägas vara ”klangen av en människa”, det som sjunger i själen?
Ett brustet halleluja handlar på ett plan om kyrkklockor, på ett annat om sökandet efter en andlighet som inte bara fungerar i miljöer fyllda av psalmsång och bön, om sprickorna i tillvaron och det ljus som letar sig in genom dem. Men också om den välsignade onyttan och om att trivas i sitt eget sällskap
."

Han berättade en del om kyrklockor, och jag måste erkänna att det lät rätt intressant det där. Jag har aldrig direkt tänkt på varför man har klockor och ringer i.

Tomas upplevde själv att det fanns en styrka i att lyssna på ljudet av klockorna när han besökte en mässa för klockentusiaster i England. Han hade aldrig tidigare upplevt den typen av ringningar som utförs i england. Det är ett tiotal människor som drar i snören och ringer likt en orkester. Och han berättade att detta gav honom en andlighet han inte tidigare upplevt. Och klockentusiasterna berättade att många människor leds till Gud via klockorna, att det faktigst fyller en funktion.
Vad har ni för historiska kunskaper om klockor?
Berätta gärna.. Själv kan jag inget.

2 kommentarer:

  1. Det äldsta jag kommer på om klockor är att man påkallar uppmärksamhet. Ofta inte särskilt trevligt - man ville kanske samla folk om det var rövare på väg eller liknande.

    Sedan satte man klockor på boskap för att hitta dem.

    Under medeltiden kallade klockorna till gudstjänst, men de markerade också tiden. På många ställen tidebönerna (minst 7 st), och på andra bara morgonbön, kvällsbön och kanske klockan 9-12-15, eller 8-12-16, eller 6-12-18,då det var folkliga bönestunder. Man bad "Angelus", dvs man påminnde sig om Ängeln som uppenbarade sig för Maria - det allra första steget i att Jesus kom till oss för att frälsa oss.

    Dessutom ringde man i klockorna vid förvandlingen under mässan, dvs. då brödet och vinet förvandlades till Kristi kropp och blod - Jesus blev fysiskt närvarande i församlingen.

    Det sista jag kommer på är själaringningen, då en människa avlidit. En version är att det var för att kalla församlingen till förbön för den avlidne, en annan för att skrämma bort onda andar, så att de inte skulle kunna ta med den döde till sitt ställe.

    På många ställen var klockringningen en anledning att stanna upp och tänka till litet grand. Under en del perioder berättas det om att människor upplevde Guds närvaro med ringningen. I t.ex. norra Frankrike finns det lyriska skildringar om att man på en del platser samtidigt kunde höra kyrkklockorna från många kyrkor.

    Så långt kommer jag på det just nu...

    SvaraRadera
  2. Stefan, Tack för infon..

    SvaraRadera