fredag 21 november 2008

Sagan om ringen

Har just nu en "Sagan om ringen" period. Och jag älskar verkligen Tolkiens böcker. Framförallt dem kristna inslagen som enligt mig är uppenbara. Hittade en skön blogg som tänkt till lite kring detta med Tolkien som var katolik och dess påverkan på böckerna. Jag tycker detta är mkt intressant, ser gärna en debatt kring det :)
Här kommer texten:

"Till skillnad från C.S. Lewis ville Tolkien inte göra sin kristusgestalt uppenbar i sina böcker. Istället döljer han kristuskaraktärerna bakom olika personer. C.S. Lewis kristuskaraktär i Narnaböckerna är givetvis Aslan som dör och återuppstår för att rädda Narnia. Det finns nu tre personer i Tolkiens egen berättelse som dör och återuppstår, fast på olika sätt och med olika syften. Dessa tre är Gandalf, Frodo och Aragorn. Alla tre räddar Midgård genom sina gärningar och alla tre är därför bokens huvudkaraktärer. De motsvarar även de tre messianska uppdragen hos Kristus. Kristus är profet, överstepräst och konung. Gandalf är profet (förutspår händelserna i förväg), Frodo är präst (bär fram offret, d.v.s. sig själv) och Aragorn är konung (leder de avgörande striderna).

I egenskap av präst går Frodo en liknande Golgatha-vandring som Kristus. Sam motsvarar Simon av Syrene som stundom bär både Kristus och hans kors, d.v.s. ringen. Hans bestigning av Domedagsberget är en bestigning av kullen där Kristus korsfästes och likt Kristus är han tvungen att ge sitt liv för att Midgård skall leva.

De tre personerna motsvarar även vad grekerna såg som själens tre krafter, nämligen huvud, hjärta och händer d.v.s. intelligens, samvete och vilja. Aragorn visar sin viljestyrka vid flera tillfällen. När Rohan står inför sitt avgörande slag, förtvivlar Legolas (och i stort sett alla andra), men Aragorn står orubbligt fast vid sin bestämda vilja. När Sam vill dräpa Gollum är det Frodos samvete som hindrar honom. Både Aragorn och Frodo vägleds av Gandalf i sina respektive uppdrag.

En annan kristologisk aspekt av Sagan om Ringen är den gudomliga försynen som vid rätt tillfälle agerar och sänder in bokens frälsare i historien. Den slutliga segern över Sauron har en förhistoria som vittnar om ett historiskt fall där Isildurs synd att inte förstöra maktens ring leder till att ondskan består och går i arv. Förbannelsen hävs via en händelsekedja som inträffar lång tid efteråt. Detta är Sagan om Ringens Gamla Förbund. Snart efter Aragorns födelse tar Aragorns mor sin tillflykt bland älverna för att söka skydd för sin son. Här finns tydliga marianska kopplingar. Från barndomen fram till Aragorns vuxna ålder vet vi inte så mycket om honom förutom att han är en utbygdsjägare från Norr och arvinge till Gondors tron. Han träder ut i offentligheten först efter mötet med Frodo. Han har dessutom “helande” krafter.

Ringen står i ett symboliskt motsatsförhållande till korset. Korset ger liv, ringen tar liv. Korset befriar människan, ringen förslavar henne. Ringen vill krympa allt liv och föra det in i tomheten. Korset vill expandera Livet i alla fyra riktningar. Korset arbetar genom människans frihet, ringen ignorerar hennes frihet. Frodo försöker vinna tillbaka Gollum till livet och hans sanna jag (som Smeagol) genom hans fria samtycke. Ringen förslavar Gollum och förlänger hans liv som Gollum. Ringen förleder till att söka makten och äran i denna världen (där världen och skapelsen är två olika saker - världen är en symbol för människans laster, oordnade drifter i skapelsen, skapelsen i sig är något gott och eftersträvansvärt), korset inbjuder människan att söka Guds ära och ödmjukhet under Guds vilja. "


http://fas.motpol.nu/?p=1015#comments

7 kommentarer:

  1. Jätteintressant! Jag är också fascinerad av Ringtrilogin.

    SvaraRadera
  2. Böckerna är absolut mycket bra.

    Själv har jag främst tänkt på Gandalfs kristusgestalt (lite inskränkt har jag missat detta med tre kristusar), hans död och uppståndelse i vit gestalt och hans bortdrivande av den fallne vite trollkarlen. Men detta var mycket intressant, speciellt tanken med att särskilja tre olika linjer i Kristus.

    Ringen som korset och berget som golgata är ju egentligen ganska uppenbart, märkligt att man inte sett det tidigare (jag får väl skylla på att jag läste böckerna långt innan jag insåg att jag tror på Gud.

    SvaraRadera
  3. Vad gäller Narnia så håller jag faktiskt på och läser böckerna för första gången just nu. Lewis döljer i sanning inte sin Kristus, Aslan skapar till och med Narnia i första boken.

    SvaraRadera
  4. Jag är även mkt fascinerad av Alverna. Likställer ofta dem med änglar, det är något evigt heligt över deras närvaro. När sällskapet leds in i Lothlorian av Halldir med bunda ögon och sedan när dem får se det magiska alvlandet så är detta för mig en bild av himmelriket. Ett ställe som hänför alla i sällskapet, ett ställe där tiden tycks sluta existera, ett enda nu. Ingen föruttnelse. Eviga träd som skiner i sin glänsande prakt. Mkt vackert parti i den första boken som inspelar sig precis innan dem möter Galadriel i Lothlorien.

    Även skapelseberättelsen i Silmarillion är mäktig tycker jag. Den ende Guden låter sina undersåtar Aiunurs skapa musik som går ihop till en egen harmoni. Men av dem stora Aiunors Melker får mersmak för detta skapande av musiken, han känner i sitt inre en lust att skapa mer än dem andra, han vill vara förmer än den ende stora Guden. KLockren liknelse av Tolkien om djävulen och ondskans intåg i världen.
    Melker var i Guds närmaste sällskap, stor och mäktig var han, men han föll, ner till jorden (arda) störtades han och är urmakten till all ondska. Även Melker som skapar Sauron som senare skapar ringen.

    SvaraRadera
  5. Iskra. Kul med Narnia böckerna. Skall läsa dem sedan tänkte jag.

    Det absolut finaste med Sagan om ringen är den tro Frodo och sam fördmedlar.
    Frodo följer sitt hjärta, sam följer sitt hjärta. Trots att det uppdrag dem tar på sig som teoretisk är helt omöjligt, små löjliga hober som skall förstöta världens ondska. (Paralell till en enkel snickare som besegrar världens ondska)
    Detta öde fascinerar mig. Dem följer sitt inre kall. Likt i tron gör vi alla detta. Vi har valt att följ Gud, trots att det ibland kan kännas omöjligt, jobbigt,smärtsamt. Men vi väljer att göra det som känns rätt ihjärtat. Att möta Gud är att vilja göra det absolut rätta.
    Detta är det fina budskapet med Sagan om ringen. Ett ömöjligt öde som går dessa hober till mötes. Men dem gör detta i tron, och dem klarar målet.
    Det är vackert :)

    SvaraRadera
  6. Tror nog att jag ska läsa igenom trilogin en gång till med start nu med detsamma!

    Blev lite inspirerad av ditt inlägg..

    Själv är jag mest fascinerad av den gode och varme Tom Bombadill och hans söta fru..

    Hörs å ses, min vän..

    Take care..

    SvaraRadera
  7. Tubbo:
    Tjena.
    Ja Tom Bombadill, denna mystiska herre.
    Enligt mig är han en av Ainurs som valde att gå till den skapade världen och antog en Valars skepnad.
    Han är helt klart ett mysterium iaf :)
    Men det är ju Tolkiens charm att lämmna oss med frågor. Får samtala med han i himmelriket i när vi möts :)

    SvaraRadera