Jag och Excelsis hade lite debatt kring detta med helvetet i går. Tänkte vi kan spåna vidare kring detta via bloggen så fler kan vara med :)
Den stora frågan är hur en God Gud kan låta sina skapade barn pinas i en evig eld. Vad anser ni om detta?
CS Lewis, svarade på frågan på ett rätt skarpt sätt.
"På lång sikt är svaret till alla som protesterar mot läran om helvetet i sig självt en fråga: ’Vad begär ni att Gud skall göra?’ Utplåna deras tidigare synder och till varje pris låta dem börja på nytt, utjämna varje svårighet och erbjuda alla slag av övernaturlig hjälp? Men det har han gjort, på Golgata. Förlåta dem? De vill inte ha förlåtelse. Lämna dem i fred? Tyvärr fruktar jag att det är just vad han gör"
Filosofen Peter Kreeft skriver:
”Helvetets lågor består av Guds kärlek.”5 Det är alltså Guds kärlek som är den outhärdligaste pinan för de som befinner sig i helvetet. De fördömda hatar denna kärlek, och den plågar dem, men den är ofrånkomlig eftersom Guds självaste natur är kärlek.
Najs. Tack för det. Jag får fundera vidare och återkommer om jag kommer fram till något bra.
SvaraRaderaWell, min personliga syn är nog att Helvetet är att leva utanför Guds ljus.
SvaraRaderaJag antar att det jag skriver här antingen betraktas som hopplöst konventionellt eller också som hopplöst liberalt, men, men...
SvaraRaderaÄr inte bilden av helvetet en beskrivning av att som syndare leva i Guds strömmande och villkorslösa förlåtelses kärlek? Iallafall om man som jag inte ser synden som så mycket som regelbrott utan mer som konsekvensen av att leva bortvändhet från Gud, dvs syndfulla handlingar är inte synder i sig utan de är resultaten och tecknen på synd. Bortvändheten som yttrar sig i själviskhet, hänsynslöshet och blindhet för omgivningen. Kärlekslöshet helt enkelt.
Att som syndare möta Guds förlåtelse är som att möta en älskad som man svikit. Följaktligen är det alltså ett Guds straff till oss alla (svåra syndare och mindre svåra syndare) att vi efter döden får se oss själva i Guds ögon. Att vi får se oss själva som vi faktiskt varit livet igenom. För den svåre syndaren som hela livet levt bortvänd från Guds eviga kärlek och nåd är mötet med Gud jämförbart med att evigt brännas i eld.
Vi alla fallerar i att bemöta Guds kärlek jämbördigt, för oss alla kommer mötet med Gud bli ett uppvaknande fyllt av sorg över oss själva, men det kommer också vara fyllt av glädje över Guds kärleksfulla nåd. För de som bemött Guds kärlek ännu sämre än vad vi själva åtminstonne tror oss göra blir mötet fyllt av än mer lidande, följaktligen ett evigt helvete.
Något sådant ser åtminstonne jag det som.
Böhme (jag skriver mycket om honom nu) menar att människor som leds av djävulska impulser (sådana som leder till splittring, egoism etc) redan befinner sig i helvetet. Det är ju faktiskt så att de i nuläget är skilda och vända från Gud, något som blir oöverstigligt pga skam.
SvaraRaderaAnnars tänker jag att ickeexistensen är det mest troliga ödet för dem som inte uppstår till det eviga livet.
Excelsis, var dras gränsen mellan syndare och ickesyndare, mellan de som är vända mot och de som är vända från Gud? Är vi inte alla mer eller mindre syndare?
SvaraRaderaIskra: Jo precis.
SvaraRadera