Jag minns den tiden precis innan jag blev frälst. Det var något som skedde med mig. Jag började känna mig desperat, började fatta att jag hade vissa problem. Jag förstod att jag inte klarade dem mål jag satt upp. Jag nådde inte dit av egen kraft. Jag insåg min egen svaghet. Mitt hjärta gjorde här en inre bön till Gud. Jag gav helt enkelt upp min egen stolthet.
Detta kan man inte fejka, det måste till en sann desperat vilja till hjälp som kommer inifrån. Jag knäppte aldrig händerna så där klassiskt som en del gör när dem tar emot Jesus. Men i mitt inre gjorde jag denna knäböjning och Gud såg mig och hjälpte mig.
Jag minns tiden innan jag själv blev frälst. Det var någonting som oemotståndligt drog mig, och vars sanna natur jag än i dag inte förstått.
SvaraRaderaDet rätta bibelstället hittar vi i Johannes. Du vet minsann var!
Inre bön är något som för mig personligen kommer helt spontant och alltid ordlöst.
Härliga, klara ord..
SvaraRaderaTack för detta..
Däremot har jag slutat med regelbundna, talade böner. Det fungerar inte alls för mig.
SvaraRadera